Allt går rätt men känns så fel...

Nu kanske det inte är sä men av allt du skriver så känns det som att du gjort allt för att man "ska" och har bockat av en checklista. 
Jag undrar vart dina känslor är nånstans i detta? Vad är DU i allt detta? DIN vilja? DINA önskemål och drömmar? Var är dina BEHOv i detta? 

Kanske dags att ta lite ledigt och faktiskt begrunda detta ett tag och om du skapat ett liv utifrån den stora strömmen av andras vilja eller om du har ett liv där du faktiskt aktivt själv valt allt av fri vilja? 

Och sätt dig ner och fundera på vart du ser dig själv om 5 år? Vad vill du uppnå under den tiden och är det önskemål och personliga behov som styr eller är du tråkigt kalkylerande?  

Du har trots allt skapat ett liv både yrkesmässigt och privat som i dom flesta fall tar minst 10-15  år att ens nå hälften. Och jag tror att det är en del av problemet just nu med att du tappat gnistan. Det har gått för fort tror jag . Har du hunnit med att njuta?  Har du hunnit LEVA? 

Tack för ditt svar!

Jag växte upp med få saker vilket gav mig en extrem hunger för allt i livet skulle jag vilja påstå. Så har läst det mesta jag kan komma över sen jag var typ 15. Sitter på mycket kunskap och har jobbat sen tidig tonår. Men har även festat, rest, bott utomlands och massa annat som jag ville göra. Under 20 års åldern var det mycket jobb och plugg och har gjort så mycket extra än att "bara" jobba fulltid. Ibland övertid, oftast lärande, i perioder någon side hustle och nu all in företag.

Min dotter älskar jag något enormt men tror även att det gett mig en annan syn på livet om jag ska vara helt ärlig. Målet innan var, väldigt förenklat, tjäna så mycket pengar som möjligt för att kunna sluta jobba när jag vill. Att jobba mot det var också väldigt kul så ångrar inget. Men nu känner jag att jag på en daglig basis sviker mina affärspartners och familj för att jag slits mellan dem.

Jag är tacksam för det jag byggt, men har svårt att känna någon glädje. Om vi säljer för, jag vet inte, kanske 100 000 i vinst en vecka är det såklart nice, men det börjar mer och mer bara kännas som siffror. Det är dock inte så att jag har en massa pengar "i fickan" utan har allt mitt kapital i boende och företag.

Har såklart tankar på vad jag skulle vilja göra. Drömmer konstigt nog (för mig i alla fall) om ett vanligt kontorsjobb lite väl ofta. Tänker dock att det kommer ta samma tid men ge mindre pengar och det känns bara dumt egentligen, men stressen i mitt liv får mig ändå att drömma mot det. Sen har jag andra "drömmar" och drömmer om att skriva böcker, en Youtube kanal låter kul och lite annat sånt. Men i dagsläget finns ingen tid över till det och i ärlighetens namn är sannolikheten för framgång där rättså liten. Så därför har jag fortsatt på detta spåret för att ja, pengarna kommer alltid vara bra att ha.

Men börjar bli rättså apatisk över det hela. Ser fram emot julledigheten och planerar att ta den för att dels ladda batterierna men även för att reflektera. Är dock rädd för att jag inte kan lita på mina känslor just nu då jag är på en rättså mörk plats mentalt så känns även som att mitt huvud bara visar det negativa i det hela.

Både företaget och min familjesituation "råkade" jag snubbla in på. Sambon blev gravid 3 år in och företaget var en möjlighet som vi trodde att vi kunde lyckas på så bara till att köra på båda tänkte jag.

Men mer och mer känner jag bara för att flytta ut till en stuga i skogen och hugga ved hela dagarna och läsa böcker, typ.

Det låter som att du behöver sova ut lite bättre. Alternativt, släpp allt och testa vara buddistisk munk i ca. 40 år? Den kommer ju rensa hjärnan.

Om jag ska vända på frågan så kanske du får bättre tanke på vad jag är ute efter.. vilken sorts förälder vill du vara till din dotter? Vill du vara en närvarande förälder så måste  du nog helt tänka om . 
Hela ditt svar till mig känns som ett uppspaltat cv . Du har bockat av saker på en lista när du berättar vad du gjort men jag ser noll känslor i ditt svar. Bara kliniskt kalkylerat. 

Jag tror på det sista du skriver att ta semester eller tjänstledighet ett halvår och komma ikapp känslomässigt och en mer djupare reflektion av ditt liv. 

Att ha levt sitt liv handlar inte alls om att hinna med så mycket som möjligt utan att verkligen ha fyllt sitt liv med meningsfulla saker som betyder något och verkligen spelar roll på ett privat och känslomässigt plan. Saker som ger dig känslor. Det som ger ditt barn minnen för livet och som inte är pengar eller prylar. 

Vem är du rent privat? Hela ditt svar andas jobb och tråkig fyrkantighet. Men vem är du om du helt tänker bort jobbet? Beskriv dig själv utan att nämna nånting alls om ditt yrkesliv. 
Du behöver hitta en fast punkt I ditt liv som är du utan ditt yrke. Hobbys, intressen, saker att brinna för. Nånting du kan dela med dig av till din dotter.  

Du tänker för mycket och känner för lite. Vart är ditt djup? 

Jag driver också företag och vet att det kan vara svårt att hitta en bra balans mellan jobb och privatliv. Prioriterar man det ena blir det andra lidande. För något år sedan kände jag ungefär som du och kom fram till att jag tappat bort mig själv i alla måsten. Sedan dess har jag prioriterat annorlunda och lagt mer tid på vänner och att helt enkelt ha kul. Det har fått mig att hitta tillbaka till den där viktiga balansen och nu kan jag satsa mer på jobbet igen. Att bygga företag är ofta som att springa ett maraton, om man inte bara sysslar med startups. Vad behöver man för att orka i längden? Hur håller man gnistan och motivationen vid liv? En lösning kan vara att ventilera sådana här tankar och känslor inom företaget. Kanske känner dina kompanjoner samma sak, även om de inte visar det utåt? Å andra sidan kan sådana samtal påverka företagsandan negativt, så även där gäller det att hitta en balans i hur transparent man är.

Pengar är inte lycka. Man kan ha mycket pengar och ändå vara olycklig, även om pengar ofta underlättar och ger fler möjligheter. Apatin som du beskriver visar att du har kört vilse i livet och nu är det dags att hitta tillbaka till den rätta stigen. Ibland behöver man ta in på en ny stig och upptäcka nya saker, ibland kan man fortsätta på samma men då behöver man kanske sänka tempot så man hinner njuta av utsikten längs vägen. Det var det jag gjorde och nu njuter jag verkligen av utsikten igen, istället för att bara köra på och missa vad som är viktigt i livet.

Jag tänker också att ni tycks ha vissa problem inom företaget. Att ni/du som ägare känner stress som går ut över din psykiska hälsa är inte positivt. Det behöver ni jobba på!

Jag tycker det låter som att du inte landat i sig själv och vad du tycker är viktigt "på riktigt". Allt går rätt, men du känner dig lost.

Det är ju inte för inte man talar om 30 årskriser, 40 årskris och 50 årskris. Det är tämligen normalt att som människa omvärdera sin tillvaro både en och två gånger i livet. 

Jag tänker att det faktiskt är viktigt att lyssna lite på den känslan du känner. Inte för att du ska släppa familjen och företaget, utan för att det mycket väl är så att du faktiskt behöver lägga upp ditt liv lite annorlunda.

Rent krasst. Vad är viktigt för dig. Se till att prioritera det och låt resten av livet cirkla kring detta.

Du verkar sårad, vem har gjort dig illa? 
Något som du vill ventilera? 

Här är vi alla vänner.

Jag har varit i exakt samma sits. Det som blev vändpunkten för mig var en äldre väns begravning. Han levde samma liv som jag, tjänade bra med pengar, två vuxna barn det gick bra för och så vidare, men var strax över 50. Dog i en olycka. Jag var i samma läge som du vid den tiden. Inte nöjd trots att jag hade allt. På hans begravning insåg jag att han inte gjort någonting som gjort egentlig skillnad annat än för sig själv. Barnen hade ju fått en bra uppväxt absolut och visst var de ledsna, men känslan var ändå att han nog knappt kommer vara i jorden innan han var glömd. Det fanns liksom inget av värde att säga om honom i talen. Frun hade han skilt sig från. Han var duktig på jobbet som helt ärligt bara handlade om pengar. så någon skoj anekdot och that?s it.

Fattade där och då ett beslut att mitt liv i fortsättningen skulle ha en mening. Idag har jag betydligt lägre lön, men jag har ett jobb som betyder något och jag faktiskt förändrar saker. Har äntligen fattat att det är så de flesta väljer liv. Tidigare tyckte jag bara andra gjorde puckade val.
Hade jag fortsatt på samma bana som idag hade jag nog inte levt idag, eller åtminstone knaprat glädjepiller eller druckit.