Ni som vågat studera i högre ålder...

Kan inte särbon OCH du ta steget och flytta tillsammans till din studieort?

Lite frågor till att belysa din situation
* Är du säker på att du inte vill ha barn? Det närmar sig sista chansen vid 36 speciellt om du är kvinna? 
* Har din särbo samma inställning till barnfrågan? 
* Varför upptäcker du din drömutbildning först nu? Är du säker på att det inte är barnfrågan som spökar för att du tycker att det måste måste hända något nytt nu. Kanske det som på engelska kallas 'skip action'.
* Hur krävande är utbildningen rent intellektuellt? Speciellt vad gäller matematik och sånt. Stor skillnad på 36 och 20 vad gäller förmåga på abstrakt tänkande. Att det är lätt att komma in, betyder inte att det är lätt att komma ut.
* Hur bred är utbildningen? Finns det 100 som har det jobbet i hela Sverige eller är det hundra i varje stad?
* Är det utbildningsinstitutionen själv som anger framtida jobbmöjligheterna som goda eller är det mer objektivt att dom är goda?
* Finns det inte andra möjligheter att göra något nytt, som inte är ditt nuvarande jobb men som heller inte är denna drömutbildning?

Är 36 år. Är utled på mitt jobb och hela branschen jag jobbar i, varje dag är en kamp för överlevnad och jag har redan varit i väggen en gång. Nu har jag hittat en drömutbildning. Jag tror inte att jag känt så starkt för något i hela mitt liv.

Att döma av tidigare antagningsstatistik är det nästan garanterat att jag kommer in. 

Arbetsmarknaden ska vara god sen, även om sånt aldrig är en garanti. Det är en bred utbildning med många vägar i arbetslivet. Men även om detta kanske låter dumt, vill jag plugga detta även om jag faktiskt skulle jobba med något annat sen. Det känns värt det för att ha gett min egen dröm en chans, tagit mina intressen på allvar - och sluppit den arbetsmiljö som förstör mitt liv.

Nu till problemen då:

Oavsett vilket lärosäte jag väljer, kommer jag att flytta 30 - 60 mil och till platser där jag inte har någon förankring. Jag har inga barn och vill heller inte ha några, så det är praktiskt möjligt men är så läskigt. Det är skillnad på att vara 36 och 20 när det gäller att hitta nya sociala nätverk.

Jag haft i hela mitt liv levt med ytterst små ekonomiska marginaler och varit väldigt underbetald. Bara det senaste året har jag tjänat ganska bra. Det är fantastiskt att inte längre behöva vända på varje krona - och ska jag plugga igen måste jag gå tillbaka till ett liv på marginalen. Det känns jättetufft att gå tillbaka till en ekonomisk utsatthet som få andra i min ålder har.

Sist men inte minst har jag min älskade särbo, som jag verkligen vill flytta ihop med. Det har vi velat länge nu. Men det är inte förenligt med mina studier. Vi kommer att bo ett halvt land från varandra, till skillnad från 1.5 timmes bilväg idag, i minst tre år.

Det känns som att allt annat i mitt liv måste offras för studierna, och i den här åldern känns det både väldigt tungt och väldigt riskabelt. Är det värt det? Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker.

Någon som varit i liknande situation och vill berätta om hur det gick?

Är 36 år. Är utled på mitt jobb och hela branschen jag jobbar i, varje dag är en kamp för överlevnad och jag har redan varit i väggen en gång. Nu har jag hittat en drömutbildning. Jag tror inte att jag känt så starkt för något i hela mitt liv.

Att döma av tidigare antagningsstatistik är det nästan garanterat att jag kommer in. 

Arbetsmarknaden ska vara god sen, även om sånt aldrig är en garanti. Det är en bred utbildning med många vägar i arbetslivet. Men även om detta kanske låter dumt, vill jag plugga detta även om jag faktiskt skulle jobba med något annat sen. Det känns värt det för att ha gett min egen dröm en chans, tagit mina intressen på allvar - och sluppit den arbetsmiljö som förstör mitt liv.

Nu till problemen då:

Oavsett vilket lärosäte jag väljer, kommer jag att flytta 30 - 60 mil och till platser där jag inte har någon förankring. Jag har inga barn och vill heller inte ha några, så det är praktiskt möjligt men är så läskigt. Det är skillnad på att vara 36 och 20 när det gäller att hitta nya sociala nätverk.

Jag haft i hela mitt liv levt med ytterst små ekonomiska marginaler och varit väldigt underbetald. Bara det senaste året har jag tjänat ganska bra. Det är fantastiskt att inte längre behöva vända på varje krona - och ska jag plugga igen måste jag gå tillbaka till ett liv på marginalen. Det känns jättetufft att gå tillbaka till en ekonomisk utsatthet som få andra i min ålder har.

Sist men inte minst har jag min älskade särbo, som jag verkligen vill flytta ihop med. Det har vi velat länge nu. Men det är inte förenligt med mina studier. Vi kommer att bo ett halvt land från varandra, till skillnad från 1.5 timmes bilväg idag, i minst tre år.

Det känns som att allt annat i mitt liv måste offras för studierna, och i den här åldern känns det både väldigt tungt och väldigt riskabelt. Är det värt det? Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker.

Någon som varit i liknande situation och vill berätta om hur det gick?