Tänk inte på en rosa elefant heter det ju...

Hej alla!
Jag har ett ganska jobbigt problem. Ett problem jag tagit upp med psykvården flertalet gånger och många gånger har de gjort sitt bästa för att hjälpa mig, många gånger har jag faktiskt tyckt att de varit värda mer än en applåd för att de hjälpt mig så bra, de gånger jag hittat en skrynklare som verkligen kan ?rub me the right way? som hon sjöng Christina. Dock är det så svårt att få skiten att lämna huvudet. I stunder av hopplöshet kommer det och karatekickar en som någon sorts Jackie-Chan och det här hände ändå för över 20 år sedan. Det är jobbigt och jag vet, ?tänk inte på en rosa elefant? och så vidare.

Därför vill jag dela med mig av min lilla historia och vill samtidigt varna er lite, de gånger jag berättat om det har människor som brytt sig om mig blivit så arga och ledsna. Jag är jätteglad att jag har vänner som ställer upp, att det finns människor som bryr sig om andra är rörande, det är därför på sin plats att varna känsliga läsare.

När jag gick grundskolan var jag inte speciellt populär varesig bland elever eller personal på skolan. De utsatte mig för ganska allvarlig verbal mobbning och ibland övergick detta i direkta lagbrott. Polisanmälningar mot de som ägnade sig åt detta har upprättats mer än en gång. Det enda som hände efter anmälningarna var att skolkuratorn, en i det här gänget, tillsammans med utvalda lärare försökte få ett papper på att jag skulle placeras i en "anpassad gymnasieskola" som enligt dem "fungerade som ett komvux". Detta trots att jag inte lider av någon form av NPF. Det enda jag hade gjort var att polisanmäla deras kränkningar. De menade att jag var ett "problem" som inte skulle "klara av" gymnasiet. Dock var skolresultaten lite för höga, men på något sätt lyckades de mygla ihop något slags ?bevis? för att jag inte skulle klara av en vanlig skola. Så det blev ett ?anpassat gymnasium? i ett halvårs tid. Ett halvår i helvetet vill jag påstå.

När jag kom dit såg jag verkligen vilka den var anpassad för och framförallt hur de blev behandlade. Det var systematiskt kränkande av människor som enligt samhällets beskrivning var ?svagare? och därför inte skulle klara av ett normalt liv. Jag nöjer mig med att skriva så, folk brukar bli så arga och ledsna när jag berättar mer och jag lovar, jag har sett nog av arga och ledsna människor för att skriva en hyllmeter om dem. Människor som fått sitt hopp, sina drömmar och sina förväntningar tillintetgjorda av empatistörda människor i maktpositioner.
Det sista jag minns, som blev en avslutning av detta helvete var en resa vi gjorde till Trondheim. För mig en stad jag känner väl sedan barndomen. Jag fick en chans att bevisa för dessa människor att jag kunde hitta överallt utan deras hjälp. Något man såg som ett aber, men hellre deras besvikelse än min, jag hade berättat för dem innan att jag kände folk här och kunde klara mig bra själv. Nej, Trondheim är en speciell plats för mig och den delar jag bara med positiva minnen. Efter en (Obefogad) utskällning för mycket från en lärare som lyssnat för lite tröttnar jag och spenderar tågresan med att skriva ett brev till BUP. Veckan därpå hör BUP av sig och vill prata lite vilket jag med glädje åker och gör! De vill göra diverse tester för att kolla upp om den utredning skolkuratorn gjort var korrekt och min stora chock kommer när testresultaten kommer in och säger att min IQ är på normalnivå, varför jag egentligen inte är berättigad en plats i en anpassad skola. Det var en vinst, men då kommer alla ?varför? som elaka fiskmåsar och hackar och hackar.
Jag borde kunna glömma bort det här, men likt en gammal äcklig soppåse ligger den där med sin stank och vägrar låta sig hanteras. Psykologerna tror att jag utvecklat PTSD, vilket säkert stämmer, varför skulle det här annars sitta och gnaga i mig trots att jag idag har både bra utbildning och ett fint jobb och egentligen kan räcka dem fingret och gå vidare... Lägg det åt sidan och tänk inte på en rosa elefant. Min inre kråkfågel kraxar ?glöm aldrig en oförrätt!? medan min inre Bonobo säger ?Äsch, släpp det där, slut fred!? Och det är svårt att behaga båda. Lika svårt som att inte tänka på den där jävla elefanten...