Vi bodde ihop i flera år, men jag flyttade ut just pga det jag skrev innan. Olika värderingar i barnuppfostran och att jag vill ha något gemensamt och inte vill resa till hans destinationer alltid.
Vi har provat särbolivet nu i några år och det fungerar bättre, men jag vill se en framtid, dela ekonomi och livet med den jag älskar. Han prioriterar att barnen ska känna sig hemma och välkomna i alla lägen och behöva känna att han alltid är rädd för att ett barn dyker upp eller hör av sig hela tiden. Jag vill att barnen som är vuxna ska respektera att vi behöver vår egentid, men det tycker inte han.
Det är dessa saker som är så stora och återkommande som förstör vår relation. Jag känner inget VI, utan att det är han och hans barn mot mig. Och han känner detsamma, att det inte är VI (med barnen inkluderade), utan jag vill bara ha honom men helst inte hans barn. Jag vill helst att de aldrig kommer om jag får välja och jag skäms över det. Vet inte hur jag ska kunna lära mig att tänka annorlunda. Han säger att i tvåsamhet så måste man ta det negativa med det positiva för allt är inte positivt. Om han är lycklig när barnen är där även om de är vuxna, så borde även jag vara lycklig över att se honom lycklig, tycker han. Jag håller med, men har svårt för att ge det i verkliga livet.
Han är inte heller jätteglad när mitt barn kommer på besök ca4 ggr/år, utan vi båda fördrar ju våra egna. Därför blir jag ännu mer irriterad. Hans barn bor ju där halva tiden, så då anser jag att det är skillnad jämfört med mitt barn som kommer så sällan.