Ensam mamma förtvivlad skrev 2024-01-26 09:51:08 följande:
Jag sks försöka fatta mig kort. Jag drabbades av utmattningsyndrom för ert par år sedan, i den omfattning att jag inte klarade av min egen vardag fullt ut. Ett av barnen bodde hemma, de hjälpte mig med det jag inte klarade av. Men tyckte samtidigt att jag betedde mig underligt, vilket jag också tyckte. Vid ett par tillfällen när jag var ute och gick så hittade jag inre hem. Samt kom hem med en tom kasse från affären . Dottern började åka och handla snäll som hon var. Jag ändrade personlighet, och var mig inte lik. Barnen blev irreter på mig att inte allt var som det brukade, och kunde ibland säga elaka saker till mig, som tog ner mig ändå mer. kände att ena dottern började ta avstånd mer och mer. Efter 3 år så gled hon mer och mer ifrån mig. Jag har ringt, smsat, försökt få ett svar på varför? Jag lider något fruktansvärt av ovissheten och känner mig övergiven. Själv känner jag att jag har gjort så gott jag kan men blir inte förstådd av någon av dem. Barnen gled också isär men hittade tillbaka igen för 2 månader sen, och nu börjar minst dottern göra likadant mot mig. Svarar inte alls.
Tack för att du berättade mer! Det var svårt att ge dig råd annars. Jag tänker att sjukdom är någonting som påverkar hela familjen. Att du drabbades av utmattning är inte ditt fel och ingenting du kan rå för. Det du kan ta ansvar för är att reflektera över hur ditt mående påverkade människorna runt omkring dig. Beteendet du beskriver låter inte som någonting som skulle stöta bort någon, om det inte är så att dina barn också är på gränsen till utmattning. Då kan det ha blivit för tungt att stötta dig och bära en del av din börda. Jag funderar också på om du inte berättar allt eller kanske inte kan se det utifrån. Du skriver att du betedde dig underligt och ändrade personlighet och sedan ger du några oskyldiga exempel. Men var detta allt du gjorde eller betedde du dig illa också? Jag tror alltså inte att det ligger till så, utan försöker bara förstå vad som kan ha gått snett. Att du lider och känner dig övergiven är inte konstigt.
Om jag jämför med min egen situation så har du gjort allt det som min mamma inte har gjort. Hon har inte sagt ett ord och har aldrig försökt förstå, för hon vill inte förstå, eftersom det skulle innebära att hon behöver se sina egna fel och ta på sig någon form av skuld. Det är hon inte beredd att göra, utan sticker huvudet i sanden. I början kändes nog sanden trygg och bra, men åren går fort när man har huvudet där nere och nu har det gått flera år. Innan jag tog avstånd från min mamma skickade jag ett mail. Ett mail som jag lät mitt ex och min bästa kompis läsa, så innehållet var ?godkänt? av fler personer. Det var inget galet mail, utan det handlade om vår uppväxt och hur vi blev misshandlade. Hon svarade bara ?Jag älskar dig?, men kunde lika gärna ha gett mig fingret. Det var mitt sista försök att ha en relation med henne, men det visste hon inte då. Nu försöker hon reparera relationen genom att skriva ett sms varje år. Vi kommer aldrig vara mor och dotter igen, så mitt tips till dig är att verkligen försöka reda ut vad som har gått fel. Lyssna och försök förstå situationen från deras håll, även om du inte håller med. Ibland finns det inget rätt eller fel, utan bara olika upplevelser.
Lycka till! ❤️
