Oro över bonuson

Låt hans mamma och pappa ta ansvar för sonen.
Styvmor behöver inte vara inne och peta i allt

Tyvärr har han ingen mor i livet
Tack för konstruktivt svar...

Herregud vilken jävla tönt vaddå tror inte på diagnoser......

Fortsätt vara särbo.

Varför ska styvsonen analyseras och dissekeras på ett anonymt nätforum?

Låt pappan ta ansvar för sin son.

Försök att påverka pappan att han ger sitt godkännande till en autismutredning. Av din beskrivning pekar allt åt det hållet och om han har autism är en fastställd diagnos en vinst för alla.

Pappan får lära sig mer om hur han ska bemöta sin son. Skolan kommer att kunna ge ett bättre och mer träffsäkert stöd. Pojken får en förklaring till varför han funkar som han gör utan att känna att det är något fel på honom. Dessutom får pojken rätt till LSS vilket kommer att kunna hjälpa honom på olika sätt, både som ung och vuxen.

Lycka till!

Svårare funktionsvariationer "tror" han på men han anser att allt för många idag gömmer sig bakom diagnoser 

Tack för tipset om särbo
Vi har inga planer på att flytta ihop så länge vi har hemmaboende barn

Pappan får kan och tar ansvar för sin son men även jag tycker väldigt mycket om pojken och det gör ont i mig att han inte går till skolan 
Jag tror att han vill men av någon anledning, som inte ens pojken själv verkar veta vilken det är, så går det bara inte för honom.

Hans andra små egenheter är ingen sak , det är ju den han är, men när han inte förmår gå till skolan blir det ju bekymmer och frågan är om det finns en underliggande problematik/variation som påverkar 
Därför beskrev jag hur han fungerar

Tack!

Det är ett känsligt ämne. Ska prata mer med pappan och hoppas att kanske skolan lyfter det.
Det är en fantastisk pojke 

Ja skolan lär lyfta det om han inte kommer till skolan.

Klart att det inte beror på bortskämdhet!
Vilka anpassningar har han i skolan då? Det verkar ju behövas, diagnos eller ej.

Skönt med bonusförälder som bryr sig! Sjukt onödiga svar du får. Låter som att pappan gräver huvudet i sanden så bra om du försöker få honom att få igenom en utredning  

Hej
Jag tycker att det är fint att du bryr dig och det är självklart oroande med en 13-åring som inte vill gå till skolan

Jag misstänker att pappans avoghet till diagnos kan bottna i att han säkert känner igen sig i sonen.
Antingen tänker han att beteendet inte så knepigt eftersom han är lite lika dan eller så tänker han att han klarat sig utan diagnos så varför behöver sonen någon...

En diagnos förändrar ju ingenting. Beteendet och behoven finns ju kvar. Dock så hjälper det till att förstå och att inte hamna i tankegångar som bortskämd/lat etc. 
Ingen skulle ju tänka att en rullstolsburen är lat/bortskämd för att hen inte tar sig upp för trappen eller att en döv är oförskämd för att hen inte svarar.
Ett neuropsykiatriskt funktionshinder är inte lika tydligt men lika hindrande...

Nu är det ju inte säkert att sonen har en diagnos men något är det ju som hindrar. Han behöver ju hjälp i att förstå vad och stöd i detta. Förhoppningsvis har skolan en bra elevhälsa som kan stötta och ge både far, son och lärare ramar och stöd så att sonen kan hitta tillbaka

Du kan lyssna och kommunicera vad du ser men har ju inget mer ansvar egentligen. 

Tror inte på diagnoser, kanske tror mer på sitt killgissande än experter, säger ju en del om honom. Kanske byta ut den mot en mer fungerande karl?

Någon annan i tråden tänker ju autism. Det finns ju självskattningstest man kan göra på nätet. Sök på autism test så får du upp flera olika träffar på tester. 

Det skulle du kunna göra med pojken i tankarna för att se om du får kött på benen så att säga. Det är inget som registreras någonstans utan är bara helt anonymt. 

Verkar det som om svaren tyder på en autismdiagnos kanske du skulle be pappan göra ett själv om han nu är lik sonen så kanske det kan komma sonen till gagn. 

I mina öron låter det helt underbart att det finns bonusföräldrar som du!

Prata med pappan för nu när pojken börjar bli hemmasittar så kommer skolan att regera. Vid en viss % av frånvaro ska skolan ha samtal med elev och vårdhadshavare. Sedan blir det anmälan till soc då vi har skolplikt. 

Det är ju bättre att pappan, med din hjälp, tar tag i saker och ting NU än när det har gjorts en orosanmälan. 

Jag har lite erfarenhet av hemmasittareo och det är ingen rolig upplevelse för barnet att gå tillbaka till samhället när man har suttit hemma i MÅNADER. Det är tuft och ångestfyllt. 

Prata med pappan att pojken behöver hjälp. Även om pappan inte tror på diagnoser så kan det behövas en för att grabben ska få hjälp i skolan så att han inte fortsätter sitta hemma.

Tack för bra och konstruktiva svar
Pappan har agerat och tagit kontakt med skolan för några veckor sedan samt i höstas.
De var inte jätteintresserade trots att pojken gått till skolan 1 dag efter jullovet och hade bra mycket mer än 20% frånvaro under hösten 

Det har ju tyvärr inte lett till att pojken går att få till skolan ändå 

I början av denna veckan tog pappan kontakt igen och krävde ett möte vilket ska ske.
Skolan kommer såklart göra en anmälan till soc ändå, något jag ser som positivt då de kan bidra med hjälp

Kan barnet äta någon annanstans än i matsalen under skoldagarna? (Alt gå halvdagar om det gått såpass långt). Finns tillgång till vilorum eller liknande?

Jag tycker att rektor och skolchef borde få info om det där första mötet. Det är under all kritik att skolan inte har varit intresserade av att hjälpa innan!

Soc kan vara bra i såns lägen men de kan också säga (vilket de bör) att de inte kan göra något för ansvaret ligger på skolan att hjälpa eleven!
Soc kan uppmuntra att vårdnadshavare påbörjar en utredning men detta är egentligen inte något som ska ligga på soc. Skolan har brustit i sitt uppdrag, inte föräldern!

Jag har en god vän som var i exakt samma sits. På mötet med skola, vårdnadshavare och soc tryckte skolan på att soc skulle ta sitt ansvar. Soc sparkade bakut och menade att skolan har ett väldigt stort ansvar gentemot eleven och ska anpassa skolgången utifrån individen. 

Precis som du beskriver så finner jag det helt obegripligt att skolan inte lyft ett finger.

Jag är stark motståndare till föräldrar som skyller allt ont som sker på skolan och jag tycker att föräldrar är den som bär det yttersta ansvaret för sitt barn. MEN allt går kanske inte lösa bara från förälderns håll.
Jag hade önskat ett intresse till gemensamma insatser förälder och skola
Pappan känner sig oerhört misslyckad som inte får sitt barn till skolan 
Jag kan förstå känslan men jag tänker också att insatser hemifrån kanske inte räcker

Vår son är hemmasittare, inte helt men har väl totalt mindre än 50 % närvaro senaste 2 åren.

Utredning och konstaterad add har varit till stor hjälp, både för oss vuxna att förstå vilka svårigheter han faktiskt kan ha som för oss bara yttrar sig som inbundenhet men framförallt för honom som fått hjälp att förstå sig själv och fler uttryckssätt för att kommunicera sitt mående (tex sådant som att batteriet tar slut).

Min man hade liknande tanke som din särbo, att folk gömmer sig bakom diagnoser och använder de som ursäkt men insåg rätt snabbt när jag tog upp det på allvar att om man faktiskt har en diagnos så är fördelarna större än nackdelarna att faktiskt få den fastställd.

Skolan kan göra anpassningar även utan diagnos, men det hjälper att ha en. För vårt barn har det fått vara bra att få ha ett lugnt kravlöst samtal om vilka situationer i skolan som orsakar oro/stress/utmattning. Att få gå iväg till speciallärare/lugnt rum har också varit värdefullt då det allra jobbigaste har varit ljud i klassrummet. Ljud från stök, ljud från grupparbeten mm. 

Och vad bra att han har en bonusförälder som bryr sig så om honom. Tvång funkar inte mot hemmasittande. Tänk på det som en vuxen som håller på att gå in i väggen.