Misstänker borderline/eips – men hur ska partnern få hjälp?

Senaste året har jag läst en hel del om borderline/eips. Efter 15 år med min partner har läsningen varit mycket tröstande, för det har gett mig en förståelse och insikt kring vad jag tror ligger bakom vår berg-och-dalbane-relation.
Men trots min insikt har min partner (vad jag tror) fortfarande borderline/eips. Hen får vård på grund av självmordsförsök men det är främst depressionen som behandlas. Hen ska börja med KBT för sin svåra depression.
Jag har under senaste året gjort några försiktiga försök att berätta om borderline/eips. Men min partner går snabbt i försvarsställning och jag får veta vilken hemsk människa jag är som ska leka psykolog också.
Jag och våra barn får ta smällarna för partners humör som växlar. Senaste tiden har ju också dimensionen med självmord kommit in så tanken finns ju hos oss att saker vi säger eller gör kan trigga hen.
Finns det någon anledning att tro att KBT ska hjälpa mot borderline/eips, även om borderline/eips inte utreds, uttalas eller behandlas specifikt?
Finns det något sätt att "hjälpa" någon som kanske har borderline/eips att bli utredd, trots att personen går i försvarsställning om frågan kommer på tal?
Min partner har många goda sidor, men det är samtidigt tärande för både mig och barnen då partnerns humör kan svänga på en sekund och så har det gått från sol och klarblå himmel till åska, hagel, orkan och spöregn. Och någon eller några dagar senare är det åter klarblå himmel. jag vill prata om vad som hände, men det samtalet, om det hålls, leder bara till bråk. Så vi sopar under mattan och går vidare.