Nån som gått skilda vägar med barn mer än en gång?

Ett av mina ex har tre barn med tre olika pappor.

Sen får man nog välja partner på andra sätt. Det låter som du har haft två mansbebisar. Prova träffa en man som har barn och som är en bra pappa och sköter om sitt hem. 

Du är bra på att klanka ned på dig själv, men var är analysen?
Fokusera hellre på den, än att ge dig själv stryk. Det är i regel det som ger en möjlighet att ta tag i saker, gå vidare och om man så gör, ha en större chans att inte göra om misstaget igen.
Inte min mening att det ska låta hårt, om du uppfattar det så. Men fastna inte i det självdestruktiva, är mitt råd.

Wow det du beskriver är som taget ur mitt liv. Jag har 2 olika pappor till mina 2 döttrar. Min nuvarande har svårt att vabba. Han ska till jobbet hans jobb är så viktigt. Jag studerar. Försöker göra karriär. Har en 11 åring med adhd autism. 5 åringen har jag med honom.
Han är konstant trött. Bjuder aldrig in till sex. Vill aldrig göra något med mig barnen. Vill göra allt för egen vinning. Han skiter I hemmet men gnäller att det ser ut som fan. Min autistiska dotter har sömnproblem så jag sover knappt på nätterna. Jag förväntas handla leverera pengar (csn) ta hand om barnen tvätta städa hämta lämna barnen. Sen heltids studier på det. 
Jag har otalade gånger pratat med honom om att dela på sysslor. Då får jag kastat på mig " du kan byta liv med mig.. du skulle inte klara en dag.." 
Jag brukar hinta med samma tillbaka!!

1. Skaffa inte fler barn.
2. En dag blir barnen mer självgående och du kan studera om du vill det.

Jag är akademiker, jag tänker mer att det blir svårt att ta sig vidare om man är ensam. Men kanske inte så farligt om man delar på tiden med barnen. Jag kommer absolut inte skaffa fler, min äldsta blir 18 i år så jag har liksom börjat om med ny kull. Det tåget har gått. Jag har inget emot att leva ensam pch jag är helt klar med män, jag ska aldrig mer träffa någon. Det blev den sista det här och det var ju ett misslyckande utan dess like. Jag har ju undrat lite hur det går till när folk fört skaffar några barn och sen lämnar . Nu vet jag. Alla går inte att leva med, även om det verkligen ser ut så. 

Går det sänka ambitionerna?
Kanske måste du inte göra raketkaffiär just nu, nöj dig med ett jobb som du trivs med.

Kan papporna ha barnen varannan vecka så du har chans att antingen jobba över eller bara rå om dig själv?

Dröm inte om massa materiella saker som du inte har råd med, njut av tillvaron med barnen och se hur fint livet kan vara om man är glad... 

Vet du, ibland kan det faktiskt bli enklare att vara själv med barnen på deltid. Ditt fall låter som ett sånt. Är man van att sköta hemmet och barn i stort sett själv så blir det enklare att göra det när man har barnen på deltid och dessutom inte behöver städa efter mannen eller irritera sig på att mannen inte drar sin del av lasset. 

Du kommer ha dagar då du kan fokusera på dig själv, ditt jobb och hemmet. Hur ofta kan du göra det ostört i dagsläget?

Sen förstår jag att det är hemskt att ge upp drömmen av hur det hade kunnat vara, att ni hade kunnat ha det bra som en hel familj men han är uppenbarligen inte rätt person för det. Och som du är inne på är det ju inte alltid lätt att se från början hur de ska bete sig längre fram, ofta visar de en annan sida i början och sen visar det sig att de kanske inte riktigt var så bra som de lät påskina?

Håller helt me om detta - och skulle faktiskt vilja ta det ytterligare ett snäpp: att det blir enklare till och med att ha barnen ensamstående på heltid än att leva med en man som aldrig drar sitt strå till stacken. Själv tog jag beslutet att lämna min man (tillika pappan till mina fem ungar) när min yngste var 7 och min äldste var 13. Ingen av barnen ville ha någon kontakt med pappan när vi väl flyttat ut; inte heller var pappan speciellt intresserad av att behålla kontakten. Alltså hade jag fem ungar själv på heltid - och ja, det var många ggr tufft, men det var ändå en baggis jämfört med hur det var när jag ff levde med deras pappa. 

Idag skulle han vabba. Han har nu bestämt att han ska väcka sonen 04.45 och kolla hur han mår, eftersom han var alldeles för sjuk när han la sig för att åka till förskolan. Jag förstår nu hur lång min sambos jobbmissbruk har gått. Han är beredd att göra allt för att skydda det, han kom med massa konstiga argument nu till mig varför jag har fel som tycker att han inte ska till förskolan. Han har haft 41 grader och varken ätit eller druckit på 4 dagar. Nu är han som en urlakad trasa. Min sambo tycker det är rimligt antar jag att vi bråkar på det här sättet. Inte vem som ska vabba, jag gör det gärna eftersom jag är rädd om sonen. Utan om han ska gå alls. Han vägrar erkänna att han är dålig ens. Han låter mig inte vabba. Han manipulerar mig för att skydda sitt missbruk och vill även få mig att göra likadant som honom för att rättfärdiga det. Men jag kan inte. 

Du hade 2 barn innan. 
Under tiden ni bodde ihop innan ni beslutade ett för att skaffa barn... hur var han med dina barn? Hur mycket ansvar tog han då? Hur mycket vabbade han då?
Känns som att du visste vad du hade att vänta dig men valde att blunda. 
Tatuera in en partners namn? Det säger en del. 

Men med det sagt. 
Det du ska göra nu är att brösta din tillvaro och inte gräva ner dig. Det blev som det blev och nu är det upp till dig att förlika dig med det. Visa dina barn att man bestämmer över sitt eget liv och är skyldig att göra det bästa av situationen. 
Dumpa mannen och tatuera över hans namn med texten "single for life".