Vad glad jag är att jag är gift
Vad glad jag är att jag är gift. När jag läser här i trådarna får jag en enormt deprimerande bild av kvinnor. Den förstärks när jag läser kvinnor som debatterar och diskuterar relationer och män i största allmänhet i andra grupper och forum också. Otroligt negativt och raljerande.
Nu förstår jag ju att hälsan tiger still och de som faktiskt har en balanserad och vettig relation till det andra könet kanske inte är dom som är mest frekventa i dessa diskussionstrådar. Men är man missnöjd och känner sig förbisedd, kränkt, utnyttjad eller orättvist bemött så tenderar man ju att man vill ge uttryck för sin ilska och frustration. Och ja - jag kan nog gott tänka mig att det finns fog för en del frustration. Men när jag läser dessa trådar så kan jag inte värja mig från att få en väldigt negativt vriden bild av kvinnor generellt. Jag vet att den inte är korrekt men den går inte att slå ifrån sig. Så jag är så förbannat glad att jag är lyckligt gift. Jag får kalla kårar när jag tänker att jag eventuellt skulle bli eller vara singel och känna ett behov att träffa någon. Och veta att alla dessa kvinnor som spyr galla dagarna i ända finns där ute. Att risken är påtaglig att jag skulle möta en av dom. Fy fan.
Jag är tacksam att jag är gift och slipper utsätta mig för plågan att försöka hitta någon. Usch.
Det verkar dessutom bli värre ju äldre man blir. Det är som att männen tänker att en kvinna som är 50+ och bättre begagnad, ska vara tacksam bara någon man vill ha henne överhuvudtaget. Då ska hon inte bråka om han dricker sig redlös varje vecka, lever upp hennes pengar eller har någon annan vid sidan av. Hon ska vara glad över vad hon får, typ.
Och observera då att detta inte handlar om attraktiva och/eller yngre män heller, utan om jämnåriga män med helt vanligt utseende eller t.o.m. under genomsnittet. De ser sig som guds gåva till den post-menausala kvinnan i alla fall.
Jag skulle aldrig ha trott att det finns så många fräcka och självcentrerade karlar mitt ibland oss, om jag inte hade hört de här berättelserna från väninnor som jag tror på. Själv har jag gett upp, jag vill inte ens ge mig ut dit igen med ännu sämre förutsättningar än i den tidigare dejtingperioden... Det får räcka med barnen och hunden och väninnorna livet ut nu.
), men de FATTAR att detta är fantasi, och att gemenskapen med den jämnåriga partnern gör dem lyckligare ändå än att sitta ensamma med sin trånad efter ouppnåeliga unga, vackra människor. 
