Landskaps sånger
100-årig landskapssång
Av Ingemar Ingers
Såsom vedertagen skånsk landskapssång torde i allmänhet gälla Nils Hanssons
"Vackra hembygd, du som vilar" från tiden omkring 1900. Den har till
författare rektor Nils Hansson i Skurup, en yngre broder till skalden Ola
Hansson. Något yngre, men också nämnvärda i detta sammanhang äro K. G.
Ossianilssons Skånesång och "Här är den bygden som fäderna röjde" av
hälsingborgaren Nils Hildestrand. Men det torde vara okänt för de flesta,
att vi har två ännu äldre skånska landskapssånger, som äro författade av
icke-skåningar. Den ena är "Lundaslätten" av den Finlands-svenske skalden
Zacharias Topelius, som skrevs vid hans besök i Lund 1868. Den andra, som
är minst 100 år gammal och nu torde vara helt bortglömd, är den som här
nedan skall presenteras. Den är författad av den frisinnade politikern,
tidningsmannen och skalden Oskar Patrik Sturzenbecker, till börden
stockholmare men i flera år bosatt i Hälsingborg. Han var född 1811 och var
i två perioder bosatt i Hälsingborg, första gången 1847-1854, då han var
redaktör för Öresundsposten, och andra gången 1863 till sin död 1869. Under
mellantiden bodde han i Köpenhamn. Han var stor Danmarksvän och skandinav,
och det var ganska naturligt då han i sin dikt, som är en hyllning till
Skåne och naturen kring Hälsingborg, använder samma versmått och samma
begynnelseord som i Öhlenschlägers "Der er et yndigt land". Den är
tydligtvis också avsedd att sjungas på samma melodi som denna. Att jag fick
uppmärksamheten fäst vid denna gamla Skånesång var en tillfällighet.
För några år sedan förvärvade jag "Skånes adress- och affärskalender samt
resehandbok", utgiven av fanjunkaren Claes Wigström och tryckt 1862.
Utgivaren torde vara mest känd såsom make till den hälsingborgska
författarinnan Eva Wigström. Han delade i hög grad sin hustrus intressen,
och det framgår av kalendern att han var god kännare av Skåne och dess
säregna kultur. Det är på första sidan i denna kalender man som inledning
finner denna hyllning till Skåne av O. P. Sturzenbecker eller, som hans
författarnamn lydde, Orvar Odd. Då boken är tryckt 1862 och, som av
innehållet framgår, den varit förberedd ett par år förut, kan man med
säkerhet förlägga tillkomsten av denna Skånesång till Sturzenbeckers första
vistelse i Hälsingborg i åren omkring 1850. Fanjunkare Wigström var på
1850-talet disponent i Ramlösa brunn och har varit bosatt i nära grannskap
av den hälsingborgske tidningsmannen och skalden, som han då lärt känna.
Sången återgives här med sin ursprungliga stavning. Att den inte blev känd
torde bero på att vid tiden för dess tillkomst, vid mitten av 1800-talet,
varken existerade något föreningsliv eller folkmöten, där den unisona
sången bedrevs. Då den nu offentliggöres, är det i egenskap av den
veterligen äldsta sången till landskapet Skåne.
Det är ett "yndigt" land
der Sundets böljor glittra
vid bokomskuggad strand,
der öfver tegar utan tal
de glada lärkor qvittra
och rödbent stork går vakt för bondens förstu-sval.
Det landet är oss godt,
med sina milda tycken,
sin rika arfvelott,
med sina minnens ädla börd
och nya ärors smycken,
med sina häfders skatt och sina slätters skörd.
Det är en mö så huld,
med blåklint krönt om pannan,
med ax af kärntungt guld;
med hälften sydländska behag
hon ler som ingen annan
men blond är likväl hyn och nordiska dess drag.
Vid hennes altarhärd
Du, Skånske man, hembäre
din kärleks bästa gärd!
och under lifvets pilgrimsgång
du henne trofast äre
med ständigt ny bedrift, i saga och i sång.
O. P. Sturzenbecker
