Vad svarar man??

Tog en cykel tur till kyrkogården med Gustav 2,5år igår för att tända ett nytt ljus för lillebror Oscar. Lillkillen är jätte glad, helt enkelt på toppen humör. Vill gärna hjälpa mig att pyssla om graven vilket är mysigt. När vi ska åka vidare säjer Gustav att han vill krama Oscar. Då jag svara att du kan kasta en slängpuss till honom istället. Vilket han genast börjar att göra. Sen kommer frågan.....när kommer Oscar tillbaka???? Jag visste inte vad jag skulle säja....snyftar sedan fram att: "han kommer inte tillbaka han är i himlen". Gustav är helt övertygad om att bebisen mamma har i magen just nu är en lillebror. Skulle inte förvåna mig om att han tror att det är Oscar. Gud vad man kan känna sig hjälplös ibland!! Det är så svårt att vet hur man ska förklara för någon som är så liten.

En barnläkare sa till mig när jag frågade hur jag skulle berätta om det som hänt oss för Busters kusiner som väntat på honom. Hon sa var ärlig. Det man skall veta är att barns fantasi oftast är värre än verkligheten så berätta som det är så hanterar de det på bästa sätt.

När våra bekanta har berättat för sina barn har de tagit det bra. Min vänninas 3 åriga dotter klappade sin mamma på kinden och sa med förståndig röst:
- Det gör inget det går bättre nästa gång.
Det som skulle varit jobbigt att höra av en vuxen kändes för mig tröstande att höra av ett barn
Min sambos systerdotter också 3 år gick ut på balkongen och började sjunga högt för förbipasserande:
- M och M fiiiiick baaaaarn som är döööööö Tänk om någon vuxen gjort så men ändå så befriande fria barn är att göra som de vill.

Mitt gudbarn som är äldre 17 år hanterade situationen genom att slå det i från sig och säga att han inte vill veta för han är rädd att vi inte kommer vara samma människor nästa gång vi träffas. Tä'nk så otroligt insiktsfullt av en 17 åring!

Som sagt barn hanterar sorg på ett annat sätt än vuxna jag tror bara man måste vara öppen för att deras väg ser helt annorlunda ut än våran.

Kram till dig!

Vad svarar man??

INNEHÅLL