Anton

Det är inte lätt när något som man trott skulle vara, inte ä så länre. Stod själv på min brors skolavslutning igår och kämpade för att hålla tårarna tillbaka, då jag egentligen skulle ha haft min lilla Aaron i famnen... Men så blev det inte.

Sen förstår jag precis det du skriver om att "man är ju ung och har hela livet på sig". Jag är också ung, men det gör ju inte mindre ont för det. Det kanske snarare är värre då livet i ung ålder krossas? Egentligen är det nog lika hemst för alla oavsett ålder!

Många styrkekramar!

Kramar i massor.

Förstår dina tankar så väl. Är så ledsen att ni inte fick behålla er Anton.

*Massor av styrkekramar*

Susanne med ängeln Oskar

Tack för alla era fina ord, finns inget ord som kan beskriva hur lessen jag är för alla som misst sitt efterlängtade och saknade barn. Känns så skönt att veta att här på fl kan man få det stödet av andra som varit i samma situation, har ingen direkt i min närhet som varit i samma sits...tack för att ni finns *kramar om*

Kramar om dig!
Grattis till er fina Anton, beklagar att han inte fick stanna hos er.
Förra året i maj förlorade vi vår son i 24:e veckan. Han skulle ha kommit i september och jag såg fram emot en sommar i fina mammklänningar jag inhandlat. Allt blev helt fel och tillvaron kraschade. Sorgen och saknaden är oändligt jobbig! Låt det ta sin tid och det uttryck det "vill". Tids nog lär man sig leva med förlusten och vetskapen om att han "bara" kommer finnas i ens hjärta.

/jonna

englabella; Jag beklagar enormt mycket att din älskade son ej heller fick vara kvar oss dig. Jag blir helt  över alla små underverk som ej får leva ett underbart liv med sin mamma och pappa. Jag vill sända enormt många kramar till er alla där ute som oxå gått igenom detta...*kramar om*

Usch vad tråkigt,jag förstår hur du känner,fick själv barn i januari som dog i mars,det var ju den här sommaren som skulle bli min bästa. Istället sitter man här hemma,sjukskriven utan min bebis och med en stor saknad.
Många kramar till dig tjejen!

Othi; beklagar att ditt fina barn ej fick vara kvar hos dig. Ja jag har med varit sjukskriven nu en månad men skall jobba nu tisd-torsd 4 timmar om dagen och sen hemma i sommar, men känns sådär att skall tillbaka till jobbet och försöka vara  när man faktiskt är . Men min arbetsledare är underbar så hon har sagt att blir det förmycket så skall jag åka hem och ej stanna kvar. men jag hoppas jag klarar det.

Varför skall detta ske?
Jag är glad att vi har fl som vi kan prata med andra i samma situation som en själv. Jag själv har ej någon i min närhet som varit med om detta jobbiga. Jag hoppas jag kommer träffa en IRL som jag kan prata med om hur jag mår och hur det varit för mig men som själv oxå gått igenom liknade och som kan förstå varför jag gråter och ej alls är glad och positiv (vilket jag altid varit innan) utan faktiskt kan behöva lätta på hjärtan och den andra ej får panik av mina tårar. Vi ängelmammor å pappor måste få gråta utan och berätta om vår smärta och ej försöka hålla det inne. Detta har vi rätt till utan att få massa fördomar. Jag önska att det fanns någon broschyr som anhöriga kan få och få mer insikt i vad vi verkligen går igenom och hur dem kan bemötta oss och ev hjälpa oss. Jag känner att folk är rädda för att fråga mig, hur mår du och sånt, utan dem håller sig undan och tror att jag ej behöver höra av dem då jag ej mår bra.

Därför är jag så tacksam för alla er här på fl som man kan skriva av sig till...sänder massa kramar till er

Sry blev ett långt inlägg!!!

Varma Kramar!!

Mormor till ett änglabarnbarn.

*tårar*

Obduktionsdiagnosen;

I onsdag var sambon och jag på uppföljningssamtal med läkaren på fostermedicin i Huddinge Sjukhus. Han hade fått obduktionsdiagnosen och förklarade för oss att det var njurarna som det var fel på, det var en kraftig infektion som gjorde att dem ej funkade längre. Sen eftersom det ej fanns något fostervatten så började började öronet på vänstersida att bli missbildad då det vart trångt. Men annars fanns det inga andra fel på honom, inga andra missbildningar inre eller yttre. Det vi var mest oroliga för vart att det var något genetiskt som gjorde att Anton vår ängel ej fick leva, men det var det ej och det blev vi glada för. Han sa nästan att vi kunde redan nu försöka igen och att chansen för att detta sker igen är 2-3% som för alla andra människor. När han sa detta så kändes det som om en stor sten släpptes från mitt hjärta. Nu vill jag ha beskedet om Anton ligger i minneslunden eller ej. Så vi kan åka till honom och lägga blommor å vara honom så nära vi kan.

Tack alla ni snälla som visat er sorg och alla kramar som verkligen har varit uppskattande. Tack också för att ni har orkat läsa mina inlägg...kram