Detta är en svår fråga att svara på, eftersom människor alltid regerar så olika vid svår sorg. Jag förlorade nyss min lilla bebis i v.30, och alldeles när vi kom hem efter "beskedet" hade vi våra närmaste hos oss en stund, men så kände vi också att vi ville vara ensamma. Det var ju vår sista kväll med magen, och vi behövde den stunden för oss själva.
När vi sedan kom hem lyckades vi på nåt vis samla styrka så att vi orkade tala om för människor hur vi ville ha det, men det är ju inte alltid man klarar det. Det var jättejobbigt när människor drog sig undan, så det är inget jag kan rekommendera. Det är bättre att råka säga "fel", det är ändå ingen som vet vad som är rätt. Visa att ni finns där och att ni bryr er! Jag vet att det var jättesvårt för många av våra kompisar att veta om de ens vågade ringa, men så frågade vi själva om de ville komma hit och de blev jättelättade över att få träffa oss. Vi har pratat väldigt mycket med alla som har orkat lyssna, och det har känts skönt.
Jag skulle också vilja tipsa om att bidra med praktiska saker så som mat och fika. Vi tog oss iväg och handlade själva, men det var inte så kul att gå på ica om man säger så. Fråga om de behöver hjälp med det! Min svärmor kom förbi med fikabröd vilket var jättebra att ha hemma eftersom vi fick så mycket besök. Det är viktigt att ta sig i kragen och försöka laga mat, men det är också skönt att bli "bortskämd" och få lite hjälp så man inte behöver kämpa så hårt varje dag. Kanske lite grytor och grejer att frysa in som de kan värma?
Summan av kardemumman är att jag har känt att det inte har spelat så stor roll vad människor gjort, bara de har vågat möta min sorg och visat att de vill dela min smärta. För en del har det funkat bäst med blommor, andra med kramar. Jag har uppskattat dikter och tänkvärda ord, att människor vågat se mig i ögonen och att mina vänner har vågat gråta tillsammans med mig.
Nu vet jag inte om de har barn sen förut, men kom ihåg att de är föräldrar nu, även fast bebisen är en ängel. De har en otroligt vacker ängel som vakar över dem för all framtid, och de ÄR mamma och pappa. Detta har känts oerhört viktigt för oss att få bekräftat av människor runt omkring oss. För ett par dagar sen fick vi ett vykort från vänner på semester och de adresserade det "Familjen...". Det värmde oerhört att de såg oss som en familj, även utan Vilmer.
En annan händelse som berört mig mycket var när en tjej jag inte känner så väl såg mig i ögonen och gratulerade till vår fina lilla pojke. "Men så synd att han inte kunde stanna". Åh, så glad jag blev! Hon gratulerade till att jag blivit mamma!
Jag önskar er all lycka och ska tänka på er familj. Smärtan som din svägerska och hennes man/sambo nu får bära är oerhörd och de kommer att behöva stöd.
Hoppas att mitt svammel var till lite hjälp.
Massor av kramar