saknar babyn

Om du känner så, är det också så. Dina känslor kan ingen komma och ta ifrån dig och sörjer du det barnet, så är det så! Du är inte onormal! Så fort man får veta att man är gravid, planerar man ju sitt liv ut efter det! Man målar upp en bild i huvudet på hur det ska bli. Om det blir annorlunda måste man få sörja hur mycket och hur länge man känner att man behöver!

Kramar

1998 var jag med om samma sak. Tänker dock fortfarande på babyn som inte fick komma till världen. Har nu 3 barn med samma man som vid graviditeten 1998 och vi pratar mycket om händelsen fortfarande. Vi saknar babyn så mycket.

klart att du tänker mycket på den bebisen....
denna hade jag på ctrl-v så det skickar jag till dig.
och du... fortsätt tänk och drömma.

Skickar en massa kramar till dig/er!

nä jag tycker inte du är ett dugg onormal, däremot så hoppas jag inte det tar så mycket tid från dig att du inte hinner glädjas tillräckligt också? för i såna fall kan det ju bli problem för dig själv...

Hej Ts.
Jag förlorade också en flicka i magen. Hon var död när det var dags för rutin-ul, och jag fick föda fram en pyttebebis.
Självklart är det alltid någon som saknas i våran familj, och jag tror att hon alltid kommer saknas.
När detta hände oss fick jag massa stöd från min mamma, hon har nämligen gått igenom samma sak. Hon sa att hon fortfarande funderar på vem det var som aldrig fick komma, trots att hon förlorade barnet för 37 år sedan.
Jag tror att det är högst normalt att alltid bära med sej sin lilla änglabebis i hjärtat.

jag förlorade ett barn -Liten.för 8 år sedan,och jag tänker på hon/han ibland och undrar vem det var,men hade jag inte misst det barnet hade jag inte haft våran lille eddie.

Tack för erat stöd!Jag trodde verkligen att jag är onormal för att jag saknar babyn,fast jag har en stor familj.Min man och jag bestämde oss att lämna en liten ängelstaty på hans fars grav som ett minne av babyn.Ängelstatyn har en liten utrymme som jag tänkte lägga i en av ultrabilderna!Jag hoppas att det hjälper lite gran,sen hade jag tänkt att gå och prata med en kurator i fall det skulle hjälpa lite i alla fall,vi har ju rätt så mycket annat som pågår i livet som gör att jag mår så dåligt.Som det att Beetu ska opereras nu den 17 augusti.Fast operationen inte är så stor men jag är ändå livrädd att nåt går fel!Alla reagerar ju så annorlunda på narkosen!OOh,jag hoppas att allt går bra!