Några bekanta förlorade i torsdags sitt barn i 9 månaden, vilket jag fick reda på genom dödsannons i tidningen igår. Vad bör jag göra? Vänta med att höra av mig eller kontakta dem? De lär ju vara i någon form av chocktillstånd fortfarande, eller? Snälla ge mig tips på hur jag kan göra för att det inte ska bli alldeles fel!
Skicka en blomma för att visa att du bryr dig. Vänta sen till dem hör av dig eller ring och säg att de ska veta att du finns där när de är redo...
tror det är lättast att vänta tills dem är redo att höra av sig
dem hör av sig ska det vara
många gånger hör man ju om folk som blir ledsna för att folk slutar höra av sig för att nån går bort..
det varierar ju mycket från person till person.
vissa vill ju vara ifred medans vissa längtar efter nån att prata med..
skicka en blomma, eller om barnet dog i en sjukdom så kam man ju skicka ett telegram i stället till begravningen där man skänker pengar till forskning inom just det området..
beror ju lite på hur bra bekanta ni är ifall du ska ringa eller ej... men något av ovanstående förslag tror jag säkert skulle uppskattas..
bara visa att du finns till hands ifall dem behöver dig och visa att du tänker på dem.
lycka till
Tycker att det är viktigt att man visar att man finns där. Skicka en bukett blommor el skriv ett kort där det står att du finna där om el när dr behöver dig.
Att skicka ett kort eller en blomma och tala om att ni tänker på dem tycker jag är bra. Jag uppskattade det.
Vänta sedan lite, och ring sen. Själv hade jag LÄNGE otroligt svårt att lyfta på telefonluren och ringa till någon. Jag orkade bara inte. Däremot uppskattde jag telefonsamtal (svarade bara när jag orkade). Kändes bra att någon ringde och brydde sig om oss. Man behöver inte säga så mycket... En kompis var ihärdig och ringde med jämna mellanrum, trots att jag var dålig på att ringa henne. Men jag tyckte det var otroligt skönt att hon visade att hon brydde sig under lång tid, inte bara i början.
Telegram vid begravningen uppskattades också mycket.
Kram!
Åh så frunktansvärt. Jag tror att om du läser våra berättelser här i Änglarum och inlägg i forumet här, så blir det lättare för dig att förstå vad du kan göra för dina vänner, och hur du kan bemöta dem. Det som är viktigast för mig hos människor runt omkring är att de öppet visar ömhet och kärlek. Att de säger att de älskar mig. Att jag är den finaste mamma man kan tänka sig. En av mina systrar kom under en period med matlådor, enkel mat som jag kunde äta direkt, sallader, soppor. Det låter kanske banalt, men det hjälpte mig mycket genom den första och allra hårdaste tiden. Jag har också värmts genom andra enkla saker, som att människor har nämnt Sallie vid namn, och frågat om henne. Hur hon föddes, hur hon var när hon låg i sitt lilla bo under mitt hjärta och sparkade. Att de sagt: Idag såg jag en fågel som fick mig att tänka på Sallie, eller en fjäril, eller en alldeles särskild blomma. Det betyder så oändligt mycket, för det visar att de inte glömmer henne. Det är den största skräcken för mig, att det till slut bara ska vara jag som minns henne.
Skicka ljusa tankar och kärlek. Var inte rädd.
Kram
/Salliemamman
Jag blev väldigt glad när folk hörde av sig trots att jag precis kommit hem från sjukhuset. När jag klev ur bilen kom en som precis flyttat in i vår flygelbyggnad och som jag bara träffat en enda gång tidigare. Han frågade hur det var och hur jag mådde. Kändes så bra! Min pappa kom dagen efter, min bror ringde men min syster väntade flera dagar och det kändes inte bra. Flera av våra vänner har aldrig någonsin nämnt varken att jag var gravid eller Elias och det har känts som ett svek. De tycker väl att han aldrig funnits men för mig har han ju det!
Mitt råd är att du ska höra av dig. Vill de sen inte prata så säger de säkert det och det får du helt enkelt ta.
Jag säger som "jag af" sa att vänta inte att ta kontackt. Och undvik inte att prata om bebben eller vad som hände.Jag tyckte att de va den bästa terapin, eftersom jag kunde prata o prata o gå igenom olycka flera gger. Ta me dej lite ficka eller lätt sallad, för de har säkert inte orkat o handla. Hadde även en väninna som komm med en enklare matkasse till oss med bröd och pålägg samt kaffe och lite bullar osv.
Styrke kramar till dej!
Jag vet när min lillasyster dog fick vi mycket blommor och fina kort. Korten har man alltid kvar som jag brukar sitta och läsa när jag är hemma hos mamma.
Som någon också skriver här,sluta inte hör av dig..Sen vissa vill prata om det och andra inte. Jag tycker om när man pratar om min syster. Men du kan alltid fråga din vän om hon orkar prata om det.
Vi uppskattade att människor hörde av sig- inte att vi fick höra av oss till dem.... för det orkar man inte i allt det jobbiga.
Orkar man eller inte vill prata säger man det och hör då av dig en annan dag och ta det inte personligt.
Hur nära man är kan ju ha lite betydelse. Skicka´ett kort med blommor (eller ännu bättre- åk dit med dem själv).
Säg inga klychor som;
* det blir bra snart
* på det igen bara
* ni är unga och har framtiden för er....
* Hur är det -utan att mena det på riktigt och då orka lyssna på hur det VERKLIGEN är
* det var bäst det som hände...
* osv....
Åh, så bra att du bryr dig och försöker få tips från andra änglaföräldrar! Jag sänder de varmaste tankar till din vän.
Jag tror att det är helt individuellt vad som känns bra när något sånt här fruktansvärt inträffar. Men jag har hela tiden tyckt att det känts skönt när människor har hört av sig, när de vågat möta min blick i allt det svåra. Det har inte spelat någon roll om folk har skickat blommor, kort eller sms. Det har varit skönt att veta att människor tänkt på oss.
Det var också otroligt skönt med människor som vågade hälsa på. Med människor som vågade kramas och visa sin sorg tillsammans med oss. Jag kommer att vara evigt tacksam för alla vänner som orkade lyssna på vår berättelse om och om igen. När vi inte orkade prata telefon eller ha besök sa vi det. Kom ihåg att erbjuda hjälp och sällskap men också tala om att det är okej om de inte orkar just då!
Det kan vara skönt med praktisk hjälp. Matlådor, handling, städning. Min svärmor kom med fikabröd. Det var bra att ta till när vi fick besök.
Jag hade flera kompisar som erbjöd mig att följa med på lättare aktiviteter. Promenader, lite eftermiddagste osv. Det var skönt att få komma ut ur lägenheten utan krav.
Nu när det har gått några månader är det otroligt viktigt för mig att Vilmer inte glöms bort. Att man pratar om honom som vår son, att vi får vara föräldrar fast han inte är här. Jag vet att det är svårt för människor att våga möta min sorg, man är rädd för att göra fel. Men för mig är det mer fel att låtsas som ingenting. Jag måste få min graviditet, min upplevelse, mitt barn och mitt föräldraskap bekräftat.
Jag ska tänka på dig och din vän. All lycka!
skicka ett blommogram! och så hör du av dig till dem några dagar senare
Jag tycker också att du ska skicka en blomma.
Jag skulle skrivit något i denna stil.
Tänker på er och beklagar sorgen. Jag finns här för dig när du orkar prata Kram ...
visa dem att du bryr dig genom att ringa,skicka ett kort eller en blomma...vänta sedan på att dem ska höra av sig när dom känner sig redo att göra det...
När jag tänker efter, värmde de mig när jag fick en liten ängel via posten av min vän. Hon skickade ett långt brev där hon berättade hur ledsen hon var för vår skull.
Senare tyckte jag det var skönt att prata om min son. Kändes bra när hon sa - sist jag såg honom stog han och log med sin egen glimt i ögat och var så artig och fin.
Det kändes bra att hon var ärlig, för hon kände faktiskt min son.
En mamma sa efter tre månader att hon köpt ett fint ängelkort men inte skickat det för hon vet att sorgen inte tar slut, men att hon tänkt på oss . Sen hämtade hon kortet och gav mig det, fast det inte stog något på kortet.
Det kändes bra.
En vän som inte varit hemskt nära som ringde och sa att hon önska att vi skulle kunna gå ut och fika eller så, men i samma veva ville veta för mycket detaljer . Dem skippade jag, för jag vill inte frossa i hur det kändes eller hur dramatiskt det var. Tyckte själv det kändes så, och då ska man lita på sina egna känslor.
Kände bara på mig att hon bara ville träffa mig för att just HON nu har varit till stöd, och Nu vet hon osv..
Fast jag själv vet vilket helvete man lever i nu, och vilken chock det var i början. Tycker jag det är svårt att veta hur man ska vara till stöd i lika situationer man själv varit med om. Därför tar jag den säkra linjen .
Ett kort, eller blommor, kanske ett brev. Om personen i fråga kallas nära vän eller släkt, förmedlar jag nog på något sätt att jag finns till om de behövs på ett sätt så dom faktiskt vet att jag verkligen menar det jag säger eller skriver.
Som en av mina bästa vänner skrev.
Är hemskt lessen och vet att du nu behöver sörja med tröst av dina närmaste, men jag finns till om du behöver mig.
Det är alltid en känslig fråga och hur man ska bete sig.Det beror mycket på, hur nära man står den som fått en ängel!! Tystnad är nog det sämsta valet eller att ringa för att frossa i alla detaljer-speciellt det sista- om det är på längre håll!!! Skicka en liten blomma med en rad från hjärtat!! Eller ett vackert kort där man beklagar förlusten, men att man finns hos dem i tanken.Fråga om de behöver hjälp med något.Praktiska tjänster kan bli mycket uppskattat.Man får gå en balansgång mellan finnas tillhands ,men absolut inte tränga sig på.
Det vanligaste är nog att andra drar sig undan, tyvärr. De skyller på att de vill lämna de sörjande ifred, men egentligen handlar det om deras egen osäkerhet och räddsla!!!
Själv befinner jag mig i stunden i chock efter mist mitt enda barnbarn på nästan 6 månader!
Läs det som står i min blogg om Att bemöta sorg......
hör av dig till dom finns för dom
jag hade inte en enda kompis som hörde av sig och det var ju inga kompisarlängre till mig hör av dig för det saknade jag
kramis
Ring o se vad som händer. Vill de inte prata så säger de säkert ifrån eller väljer att inte svara.
Jag är just nu i samma sits o vi var upp o hälsade på o tittade på den söta bebisen. Grattade till att de blivit föräldrar mitt i all bedrövelse.