Tecken från era barn

hej vill bara börja med att sända en massa kramar till er alla ängla föräldrar...

Jag är en storasyster till en ängla bror han var döfödd när han kom till världen hade bara läkarna lyssnat lite på mamma så kanske han hadde left i dag..
Men till saken då jag tror på andar så satt vi ett gäng vi ett så kallat trollbord (Andebord) satt å frågade en massa frågor om allt möjligt så helt plötsligt reser sig håret på ett ställe vid örat frågar då bordet om det var några andra släcktingar först men det var det inte, sen frågade jag om det var lille bror å det var det han brukar vara med mig å det käns faktiskt skönt att veta.. tror till ock med han var med mig i går kväll när jag låg i sängen å funderade på detta.. så alla mammaor å pappar mm jag tror ni har era underbara barn i närheten av er hela tiden..
kram på er..

Jag har en väninna som tycker att jag ska gå till en som kan "prata" med andra sidan, jag både vill & inte vill. Tänk om det blir alldeles fel? Min väninna tycker att det nog skulle "hjälpa" mig. Vet inte riktigt, hur hade Ni gjort? Kram på Er 

Lyssna inåt vännen... vi kan alla "prata" med andra sidan. Det är inte enbart några få förunnade. Och de pratar med oss om vi lyssnar. "Andra sidan" är därifrån vi kommer, vårt ursprung och dit vi alla återvänder. Det är inte enbart några få förunnat att kunna kommunicera med vårt ursprung, de råkar bara minnas hur man gör, men vi kan alla minnas om vi väljer att göra det. Samtidigt så vet jag att det är skönt att få bekräftelse utifrån ibland.

Sitter och läser lite här igen och inser att jag haft lite svårt med dagarna i mitt inlägg. Det handlade om torsdagen i förra veckan, inte fredagen som jag senare skrev.

Ovsett vad alla ateister och de som inte tror på något sk paranormalt säger, så är Energi oförstörbart, men det kan förvandlas till något annat - Liv är ju energi och därmed oförstörbart - men kan omförvandlas..Till vad..Tror vi alla har mer kunskap inom oss, än vi förstår..Är dock tveksam mot de, som tar betalt för tala med "andar"..Det är många gånger personer, som lever på säga allmänna sanningar, som vi som mist någon, så gärna vill tro på, för sen få en hälsning..

Skulle vilja få ett teckan från vår Matteus men vi har inte fått nåt. Fast allt hände ju förra veckan, men ändå.

Det senaste tecknet från min dotter Youlina att hon finns med mig, hände förra veckan.
Var när jag lyssnade på skivan Vandra Varsamt, av Eva Svedberg Engström. Den innehåller totalt nio sånger, alla skrivna av henne själv med hennes saknade son Daniel i tankarna/minnet.
Alla dessa sånger har jag lyssnat på under både live-spelningar, på minnesstunder och även dagen på hennes release-konsert, då hennes skiva släpptes. Har nog alltid gråtit mig igenom dessa sånger, då hon har en sällsynt förmåga att uttrycka alla dessa känslor, tankar och ord i sorgens mörker, som jag själv inte lyckas med. Senaste tiden jag lyssnat på skivan har jag, först och främst blivit lugn, varm och harmonisk...

Sen så finns det en låt som heter Finns hos dig, som senaste veckan hakar upp sig just på en enda CD-spelare här hemma. Sen dyker den låten, eller rentav just den frasen: f"inns hos dig, när du tänker på mig finns jag där..." upp i mitt huvud, det har aldrig tidigare hänt, när jag lyssnat på skivan. Blir därför mer än övertygad om att Youlina på detta sätt vill visa att hon alltid finns med.

Denna dikten skrev jag och tillägnade min bästa vän catarina när henne dotter skulle fylla 18 år, men hon blev bara 14 år.

Fjärilen och jag

I skogens djup
Jag söker mig ut
För att finna lite ro
i min sargade själ

I skogens tystnad
hörs stilla fågelsång
och det daggvåta gräset
glittrar i solens sken

Jag vänder mitt ansikte
mot himlen den blå
och andas djupt in
av skogens andliga atmosfär.

Så kommer den vackraste
fjäril jag sett
Så kittlande och stilla
den intar min hand.

Dess vingar lyser mot mig
i de vackraste färger,
jag aldrig har skådat
och då vet jag.

Den vackraste fjäril
jag någonsin sett
kommer från själarna
eviga plats.

Den kommer med
en kärleksfull hälsning
och fyller min sargade själ
med ett lugn och en ro.

Stilla, så stilla
sitter vi där,fjärilen och jag
I ett budskap av kärlek
i skogens tysnad.

Så lyfter den vingarna,
tittar på mig
och flyger så högt
upp i himlen den blå.

Ett tecken av kärlek
fyller min själ
för jag vet att du finns
så nära, så nära.

Skriven av Marie-anne Thörnström
den 18 / 10 -2006
mamma till marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
www.tillminneavmarcus.dinstudio.se/

Du skriver så fint Marie-anne!
Ännu ett varmt tack för din bok om din Marcus! Den är så fantastisk och så värdefull att ta del av och läsa!

Med värme från mig!

Min mamma dvs. min brorsdotters farmor har sett barnbarn fyra gånger sen hon dog. Hon visar sig samma tid varje gång, två av gångerna har hennes döda morfar varit med. Jag tror hon vill berätta för oss att hennes morfar tar hand om henne nu och att hon är inte är ensam. Hon säger inget när hon visar sig, står och tittar på min mamma vid sängen sen flyger hon i väg eller bara löses upp i mörkret. Jag blir glad varje gång någon får ett tecken då vet jag att hennes själ fortfarande finns och tänker på oss.

I lördags när jag plockade i min minste sons rum så flyttade jag hans nya trumset,vände mig om och plockade vidare..efter ett tag hör jag tydligt trummorna (cymbalerna eller vad de heter) slås ihop så det låter,tror det är min minste son som kommit in i rummet och slår på dem ( de var ute)..men - ser ingen..bara jag i rummet..vet vad jag hörde,alldeles bakom mig..jag såg förvånad ut,gapade..men tänkte då det kanske (måste varit) min änglason?

Kanske han ville visa att han var hos oss på lillebrors födelsedag?
Han brukade ofta skoja med oss,skämtsam,hade härlig humor..min älskade son.

Fina berättelser ni skrivit!

Jag har inte förlorat eget barn men min systerson gick bort när han var 18 månader gammal. Och när han gick bort så åkte min syster ambulans med honom till sjukhuset, då när hon satt och höll om Robin så kände hon att någon dragit i hennes jacka. Då förstod hon att det var Robin som tog "farväL".

Jag vet inte om detta är ett teckan av Moa eller om jag helt enkelt inbillar mig. Igår satt jag och skrev ett brev åt Moa om alla känslor jag hade och har för henne och om hela graviditeten, allt jag upplevde då och sedan när vi fick reda på att hon dött, vår tid på sjukhuset, och tiden till begravningen och efter...Kändes skönt att skriva och jag hade ett ljus att brinna medan jag skrev.

Gick och såg på TV och kom tillbaka till datorn efter en timme. Då var det ett hjärta inritat i dammet på dataskärmen. Jag vet att jag inte har gjort det och gubben har inte heller gjort det. Börjar fundera hur det kommit dit om jag glömt att jag har ritat ett hjärta dit men hur skulle jag glömma det? Vi torkade damm för en vecka sen och sen dess har ingen annan än vi varit här och ingen av oss kan komma ihåg att vi skulle ha ritat dit ett hjärta. Det har inte varit där tidigare än igårkväll. Det känns på ett sätt skönt att tänka att det skulle vara en hälsning fån Moa men å andra sidan börjar jag tänka att det inte kan vara möjligt, kanske jag bara förträngt att jag gjort det själv?

Jag har skrivit i min blogg om en händelse som inträffade exakt 1 år efter vi förlorat Jonathan (rubrik: "jag tror inte det var slumpen"). Kramar till alla änglaföräldrar!

Har varit till EMIL redan 9.30 i morse..plockade fina höstlöv,stora och satte som en färgsprakande bukett,bland nyplanterade ljungen..såå ledsen !! ..

Sen nere på stan hajade jag till två ggr - en som liknade honom såå..gick förbi..han hade samma stil,gester,log,skrattade,hade en röd keps och snarlika jacka som Emil hade,han vände sig omedvetet mot mig,skrattade,log,liksom pratade (med andra) om något ..som min son - i af såg jag honom i honom- kändes svårt...men som en hälsning eller något?..märkligt,men fint..

Idag senare när vi satt i köket och drack kaffe,bara vi hemma,hörde jag tydligt två gånger knäppningar i parketten (som när någon går eller gått där) i golvet i vardagsrummet bredvid..och sen här uppe..min son?

Vill såå gärna ha kontakt..på de vis han kan..det berättar jag för honom ofta..

Saknar honom sååå - kärleken är lika stor stark som den alltid varit,och alltid kommer att vara..det kan inte ens olika dimensioner oss emellan ändra på..inget kan ändra på den..

I går hajade jag till igen - såg min egen dikt,personligt skriven till min son,Emil,på In Memorian.. ordagrant utom sista raderna...i en In Memorian..blev förvånad..visste inte om jag skulle bli glad (någon valt MIN dikt JAG personligen skrivit,men utan att veta det,trodde det var allmän dikt tror jag) eller bli besviken - att min dikt till min son kopierades? Alla kan ju läsa och får skriva av..där..
Svårt..vet inte vad jag känner..en blandning..och smärta för den unga och hennes mamma..

Varje dag går jag genom en liten skogsdunge av bok för att komma till och från mitt arbete. Många gånger känns det som att någon lutar sig mot mitt ben och bakre stuss. Som ett barn somm tillitsfullt trycker sig mot mamma. Min dotter? Egentligen tror jag inte det nu men när jag går där och upplever känslan känns det naturligt.

Förra veckan hände en sak som igen får mig att bli övertygad om att Youlina är här ibland.

Vi satt alla i vardagsrummet, när middagen som bäst tillagades i ugnen.

Plöstligt börjar Mios babygym spela den vanliga melodin (har ett sånt som enbart skall reagera på rörelser) när ingen är i närheten! Tankarna gick direkt till vår Youlina som jag tror rent konkret då visade oss att hon även är med och leker ibland...