Min 16-åriga kusin körde ihjäl sig 14/8.
Nästa Fredag är den bagravning, men idag var det ett sista farväl i kyrkan, med öppen kista.
Jag har aldrig sett en död människa förut. Och det var fruktansvärt. Vilken panik. Jag kunde inte andas. Började springa men hans mamma stoppade mig. Hon hjälpte mig och jag gjorde det.
Och allt jag kan tänka på är mina älskade barn. Mina gullungar.
Hon hjälpte mig... Så fel!
Vet inte vad jag ville... Bara skriva av mig tror jag.
Menar du att det var fel att just HON fick lov att vara stark och hjälpa dej istället för att du skulle ha hjälpt henne?
förstod inte riktigt vad du menade....
Man kan aldrig veta HUR man ska reagera i vissa situationer...
OM du menade så som jag trodde så tycker jag inte att du ska känna dej du på nått vis... jag är övertygad om att hon (mamman) förstod vad det handlade om....
Beklagar iallafall för att du förlorat din kusin....
Det var så jag menade.
Kändes inte som att det var meningen att hon skulle vara den starke i den situationen.
Hon kanske behövde få vara den starka i den situationen.
Vissa kan få styrka genom att hjälpa andra när dom mist någon.'
Vet själv hur de känns, mitt ex miste sin bror 2000 i en trafikolycka, han var min bästa vän.
Men jag orkade inte sörja, så jag tog hand om mitt ex, hans mamma och pappa och syster.
Men min smäll kom 1 år efter då var de mig dom fick trösta och hjälpa.
Vissa människor behöver få hjälpa, de kan vara deras sätt att sörja oxå, vi sörjer alla på olika vis.
Du ska inte känna så, vi reagerar olika.
vi fungerar väldigt olika i sorg. jag har en vän som förlorade sin dotter, som på begravningen tog hand om alla andra, det var hennes sätt. när jag förlorade min son, ramlade jag bara ihop. vi som mister våra barn blir så otroligt chockade, för inte skall man mista sitt barn, en del av en dör själv och det tar lång tid att börja fungera igen . så jag tycker inte alls att det är konstigt att mamman reagerade så här. I sorg är inget konstigt.
Jag har också vigt mitt liv att hjälpa andra. startade upp en förening i skåne FEBE skåne och stöttade andra föräldrar som mist sina barn. jag har otroliga kontakter på nätet med föräldrar i samma situation som jag. och jag skrev en bok om de två första åren efter min sons död. en bok där jag blottade alla mina känslor och min galenskap. Men allt detta har hjälpt mig att vandra vidare på denna vägen. som det var innan blir aldrig livet, men det blir något annat.
varm kram till dig från marie-anne mamma till marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
www.tillminneavmarcus.dinstudio.se/
Det är väl så,att vi i vår västerländska kultur gömt undan det faktum,som är absolut säkert,nämnligen att vi alla kommer att dö en dag.Folk får ofta totalpanik,när de möter någon,som mist en anhörig,såvida personen ej var över 95 år minst.Denna reaktion har jag fått uppleva,när mina föräldrar dog,då jag var 20 år,när jag blev änka,som 45-årig mogen kvinna och även nu,som Mormor till ett Änglabarn.Tror aldrig,att jag sett en öppen kista,men väl anhöriga som somnat in.Ju äldre man blir ju mer naturligt ter sig döden,som ett inslag i livet.Dock -när det gäller yngre personer,så har man svårt acceptera,att någon inte fick leva ett helt liv!Speciellt barn och barnbarn!Kan förstå paniken,att se din kusin ligga där - så fel och sist ni sågs - så levande - även att hans mor i stunden på något sätt tog på sig modersrollen visavi dig - lugnade och tröstade dig!Tror av hela mitt hjärta,att hon förstod dig!!!Beklagar din svåra förlust! Din reaktion visade just,hur verkligt berörd du var!!!
Beklagar...hemskt..läste i tidningarna i Dalarna..såg annonsen..
Öppen..visste ni inte att det skulle vara så då?
Kan nog kanske chocka en del..men - fint gjort! Då får alla se honom,förstå,och de som inte sett,tagit farväl innan,kan få det..inte så vanligt med öppen..andra gången jag hört det i år..aldrig innan..då bara med stora kända på tv för långe sen och sånt..trodde inte man kundde ha det nuförtiden!
Men när jag hörde det tänkte jag - det skulle jag nog ha haft för min älskade son förra året,om jag vetat att man kunde ha det..men,ingen sa det,inte hon på begravning byrå ens..inte nämnde det,så man trodde inte det var något man hade nuförtiden..
Borde de inte informera om det?
Ingen tänker ju på det,att det gick,i den svåra situationen.
Hade valt det tror jag,om alla andra varit med på det,så släkt och vänner som inte kom på visningen hade en chans se vår fina älskade son och bror,så han varit MED mer på så vis..
Förstår nu...det var ju inte på begravningen de hade öppen..utan på just visningen..i en kyrka..blev fel som jag tänkte först..förstår nu.
Vi hade öppen kista på visningen med,men - jag var inte beredd på det ändå,aldrig sett någon inte levande förut..undvikit det med äldre släktingar..men - nu var det annat - min SON!! Klart jag var där då!!
Så chockad se..ändå..i..en..vit..svårt,så svårt!!!!!!!
