hur var era bråk under graviditeten?

Sen självklart finns det ju de som blir som lamm. De behöver ej ta åt sig av ovanstående.

Jag själv var som jag brukar under hela min graviditet.

Vi bråkar mindre.. Tror att vi är så lyckliga och tänker så mycket på framtiden så vi ser nog inget att bråka om^^ Vårat förhållande har aldrig vart bättre=)

i början av grav bråkade vi mkt men nu har mitt humör lugnat ner sig, och allt är frid och fröjd (peppar peppar)

Vi bråkade aldrig innan jag blev gravid. Nu är det ofta, tyvärr.
Men jag vet att de beror på graviditeten men skyller inte på den, för jag vill inte utnyttja de.
De mesta bråken blir för att jag är trött o inte orkar o vill inte tjata utan då blir jag lessen istället o sen säger jag ifrån på obetydliga saker istället.
Bara man kan snacka emellan så tror jag inte de e så farligt att reagera lite för mycke ibland...

Vi har ärligt talat inte bråkat en enda gång under gravven, är i v 23... Jag har aldrig varit så lycklig som nu och min kille är supergullig så det finns absolut inget att bråka om, jag helnjuter av livet....

vi bråkar inte så mycket men jag kan nog bli ledsen för mer nu än innan, sen kan jag känna att han inte bryr sig så mycket utan att allt annat går före, å detta är inget jag  bara skriver för att jag e gravid de e mina känslor!  

Bråkar inte. Vi kan ha skilda åsikter men vi bråkar aldrig. däremot är jag känsligare och tar åt mig mer även fast jag egentligen inte behöver, det är jag som misstolkar :)

Har aldrig bråkat jag o min man. Aldrig behövts =) Har inte varit tillsammans såå länge heller 1,5 år!

Inte mer eller värre än vad "bråken" är annars. Sen tycker jag att bi sällan bråkar. Snarare högljudda diskussioner. Är inte typen som håller inne vilket gör att det inte samlas på hög och blir större än vad det behöver vara.

Hade dock ett bråk för någon dag sen. Sambon blev av med sitt fasta jobb för 2,5 år sedan och har sen dess haft några olika jobb. Resande säljare fungerade inte för oss som barnfamilj då även jag jobbar till 20,00 1-2 dagar/v. Sågs inte alls men båda hade mycket tid med dottern.
Vi väntar vårt 2a inom 4v så när han nyss blev erbjuden ett längre vik var det ingen tvekan. Problemet är bara att han i princip jobbar 14-23 alla dagar utom fredagar samt några nätter. Sen har han jobb på ett annat ställe som han inte vill avsäga sig. Så idag lördag jobbar han varje dag tom 15/9 och nästa gång alla i familjen ses hemma är på fredag. Samtidigt som vi lagt schema för dagis, pusslat om i mitt schema så det fungerar utan barnvakt då säger kraken att han ska ut å träna... Höll på att smälla av. Vi ses alla i familjen 1 kväll på 2 v och han ska ut å träna. Nope, inte ok. Han får vänta till dottern lagt sig.
Känner mig lite uppgiven med 100% ansvar för dottern hämta/lämna på dagis. Laga mat, tvätta. Samt jobba 100% på det. Med veckor kvar innan nr2 kommer. Städning och disk blir hans to do.

vi har varit ihop snart 4 år.
väntar vårt andra gemensamma barn. 
denna graviditeten har varit tuffare än förra.
i förra foglossning och heltidssjukskrivning samt åderbråck och smärta,....ja och hormonerna
i denna är benen ett levande helvete, jag sover knappt pga foglossning samt dottern som vaknar en del på natten. brist på sömn och sen smärtan i benen gör att stubinen blir kort.
Blir många missförstånd, feltolkningar pga hormonerna.

Men allt sånt gör en starkare i förhållandet  

Håller inte med er som påstår att man inte kan "skylla på" graviditeten. 

Jag är HEMSK! Och jag vet om det. Jag kan inte ens prata i telefon, inte med någon, utan att bli irriterad. De första 4-5månaderna gömde jag mig för allt och alla för att jag var så sur och inte kunde hantera det. Så var det INTE med de två första graviditeterna, då var jag mest som vanligt. Det här är graviditeten från helvete (illamående, hormoner, prematura värkar m.m m.m).     Kanske ska tillägga att bebisen är högst efterlängtad och fullt planerad :)

Ett ex, jag åt salt och blandat och frågade om min karl ville smaka en. Ja tack säger han och tar en ur påsen och jag blir galen. Ursinnig! Han tog en?! Jag klarade inte av det. Samtidigt så vet jag att jag betér mig som en 4a åring. Det är som att jag sitter bredvid och ser allting, är fullt medveten, men kan ändå inte göra något åt det. Jag exploderar.

Nu har jag världens snällaste sambo som sväljer och går iväg, och sedan kommer jag oftast efter och ber om ursäkt, och senare kan vi skratta åt det. 

...eller när jag bryter ihop på konsum för smörgåstårtorna är  slut....  eller när min kompis tänkte smaka min potatisgratäng på restaurang (ni vill inte ens veta)...    eller... eller...      listan kan göras lång. Och jag vill INTE vara så här, men kan verkligen behärska mig.  

För att komma till frågan - hur bråkar ni under graviditeten. JAG bråkar. Min sambo typ kramas. Jag är så lyckligt lottad som har världens bästa sambo och vänner som står ut med mig just nu...   

...måste ju tillägga att lika som jag har för att bli arg, lika kärleksfull och öm är jag. Är sådär kär så ja kan explodera. Kan inte se på ett vanligt tv-program utan att grina (o ja har alltid klarat av att ha stoneface innan grav.).  Jag kan t.o.m ofrivilligt börja gråta i affären, själv, för att flaskorna med olja i är pyttesmå och jättesöta....  

Det är av eller på.... inget mellanläge. 

Det här är min tredje graviditet och den är mycket tyngre än de andra två. Foglossning tidigt och sover bara 3-5timmar per natt pga smärtor, illamående m.m. Så den här gången har jag mindre tålamod med allt.

Med kollegor på jobbet som beter sig illa, med svärmor, min pappa, barnen och så klart min sambo. Jag har annars ett väldigt jämnt humör och stort tålamod och är kanske lite konflikträdd också så allt är ju inte till ondo. Men sömnlöshet kan göra en galen har jag märkt, galen i min värld är att jag tänder till ca en ggr/v om min man också är uppretad över nåt, han också är trött och otålig ofta när vi diskuterar nåt jobbigt vuxenproblem typ städning, ekonomi, möten , roddandet i vardagen med barnens läxor, träningar, kompisträffar mm. Jag skyller inte på hormoner utan på att jag inte får sova tillräckligt. Jo lite på hormoner också...

Nu är jag i v 38 och har inte så långt kvar. När jag ser tillbaka på den här grav så var det jobbigt i början med illamåendet och tröttheten och att inte kunna berätta varför man inte är på topp på jobbet. Lite bättre i mitten och sämre igen fr.o.m. v 30 ca när sömnen började påverkas rejält pga smärtor.

vilka underbara killar ni verkar ha. min blir stött av minsta lilla och pratar inte med mig på flera dagar.

Förmodligen mildare skulle jag säga, vi har liksom insett vad som är viktigt och vad man kan ge tusan att bråka om. Men till största del som vanligt. Vi bråkar inte speciellt ofta, mycket sällan. Diskuterar irriterat gör man väl oftare. Men nä, det är lika (bra) som vanligt.

Jag har inte använt graviditeten som någon form av ursäkt för mig själv att bete mig illa.
Däremot har jag känt av hormonella svängningar. Jag var extreeeemt lättirriterad första 3 månaderna. Krävdes rätt mkt av mig för att inte ta ut det på andra hela tiden, men det hände såklart någon gång ibland.