Idag vill jag dela med mig av min blogg.

Herregud vilken taumatisk historia! Vad glad jag är att det trots allt gick bra för din Emil. Men varför svek mannen er så?

Ja du.. det kan man ju fråga sig. Jag har än idag inte hittat ett sätt att förstå mig på den karln. Vi lever givetvis inte tillsammans idag, och han har ingen kontakt med sin son. Jag visste väl redan när jag blev gravid att det här inte var någon bra människa, men jag var gravid och jag ville kämpa för "familjens skull". Och det gjorde jag tills pojken var dryga året. Då lämnade jag honom och fick klara mig på egen hand. Man kommer aldrig förstå oviljan att ta hand om sitt barn för att istället dricka eller göra andra saker, och det är nog lättast att man bara accepterar det faktum att man aldrig kan förstå det.

Synd om biologiska pappan till sonen att han inte fattade/fattar vad han missar. Men som sagt det är hans problem. Skönt att höra att du gått vidare i livet.

Kram på dig starka kvinna!