Hur skulle du som förälder reagera...

Jag skulle säga till dem att är man vuxen nog att skaffa barn är man vuxen nog att ta hand om det själv också. Alltså se till att ha råd och någonstans att bo med sitt barn. Skaffar barn gör man inte för skojs skull med tanken att man kan ju bo hos sina föräldrar och låta dem betala blöjorna. Det är inte lätt att skaffa barn, barn kostar. Jag förstår inte hur man kan skaffa barn utan pengar eller bostad. Vad ska barnet äta? Kärlek? Vad ska barnet ha på sig? Kärlek? Kärlek räcker långt men inte till allt.
Självklart skulle jag stötta mitt barn i allt, och hjälpt till så mycket som möjligt, men de måste ju lära sig att bli vuxna också och inte bara förlita sig på att ens föräldrar alltid ska hjälpa till och finnas där, för hur vuxen är man då egentligen? Sen förstår jag inte vad det spelar för roll om ens dotter festar eller inte om hon blir gravid.. Är du en bättre gravid för att du varit tillsammans med han i si och så många år och för att du inte festar varje helg? :S Nee se till att först gå ur gymnasiet, skaffa bostad och inkomst innan. Är det ni eller era föräldrar som ska ha barn eller?

Gjort allt för hjälpa till och underlätta.

Jag skulle nog inte bli så jätteimponerad MEN jag skulle ställa upp till 110% på henne om hon ville behålla det.
Och skulle hellre se att hon bor hemma och jag försörjer henne (dock inte pojkvännen) tills hon gått ut gymnasiet.
Utbildning är sååå viktigt!

Allt går att lösa,världen går inte under.

Själv blev jag gravid då jag var 17, blev därför utkastad hemifrån och fick flytta in hos pojkvännen och hans pappa. Hade en termin kvar på min utbildning då dottern föddes och fick inte läsa igen sista året  då vi fick socialhjälp och "då måste man försörja sig själv". Vi fick dock egen lägenhet innan hon kommit .

Att jag inte har utbildning har legat mig i fatet många gånger och det var inte förrän  nu i höstas som jag fick fast på heltid efter flera års vikariat.

Min älskade unge blir 17 år nu i december och är världens finaste skötsammaste tjej som jag inte ångrar för allt i världen.

Lycka till, och vågar man säga GRATTIS

Stötta, hjälpa och välkomna det nya barnet in i familjen..

Känner att jag måste göra ett tillägg,jag missförstod rubriken kände jag .
Av någon anledning så trodde jag att det var den blivande mormodern som skrivit ...*tokigt*

Läste din press att du redan slutat med pillren och hoppas på resultat...och om det är så så måste jag tyvärr medge att det ligger en hel del i vad de andra säger.
Det är en sak när man står inför faktum men om det är så att du tar studenten till våren varför göra det så svårt för dig?

Vänta ett par månader,ta studenten ,fixa jobb så har du 1000 ggr bättre utgångsläge än vad jag hade! Det finns inget som är så påfrestande i ett förhållande som att behöva vända på varenda krona eller behöva vara beroende av andra.

Ta hand om dig...

Helt klart blivit chockad! Men jag hade oxå stöttat o hjälp till, med tanke på att jag själv varit i en liknande situation o vet hur det e. Så klart hon hade fått bo hemma tills hon hittat lägenhet.

Man har underhållsplikt för sina barn tills de gått ut gymnasiet, men längst tills de fyllt 20.

Jag skulle såklart stötta deras beslut, dom är trots allt arton år, men jag skulle se till att dom både skaffade egen lägenhet innan barnet kom. Jag skulle se det som ett mycket dåligt alternativ att bo hemma hos föräldrarna.

Dock är det stor skillnad på om det är en olycka och om det är planerat. Om det var planerat från början och dessa två kommer efteråt och säger det, med tanken bakom att bo kvar hemma och kanske vara tvungen att avsluta studierna i förtid, då skulle jag bli skitarg. Det beslutet är fruktansvärt omoget.

Skulle bli glad och fråga vad de behöver hjälp med. Var själv i den sitsen när jag fick min älsta och har aldrig ångrat mig eller kännt att jag gjorde fel val. Hon är i dag 16 år och är nån jag är enormt stollt över, så nått rätt borde jag ju ha gjort

Problem är till för att lösas, sååå det fixar vi ihop!!

Jag skulle bli glad och stötta henne.
Var ju själv 18 när jag blev gravid

18 år och myndig. Visst barn är det bästa här i livet men det är en fördel att leva livet lite innan man skaffar barn. Obs jag säger inte att man slutar leva för att man skaffar barn. Men ungdomms tiden är en viktig och fin tid i livet. 18 år och studerar skulle säga varken eller, finnas behjälplig vad valet än blir. Ekonomiska går ju alltid att lösa men man ska vara vuxen nog att kunna undersöka och lösa uppkommande problem!

Jag skulle också stötta och finnas där för min dotter. Visst hade man önskat att hon hade haft jobb och bostad innan hon bildade familj, men det blir ju inte alltid som man planerar och hoppas. Klart jag hade hjälpt henne att lösa situationen.

Jag va 19 och för min och killens del såg det ut såhär. Eller A han jobba. men vi hade inget tak. fick ha mammas i andra hand (lägenhet) Fick ett erbjudande efter 6 månader och vi tackade då ja.

Men självklart så är det en jäkla fördel att ha tak över huvudet och lite arbetserfarenheter så man får lite fp för man kan ju inte leva lika lyx på en inkomst och en låg fp. men det funkar och än så länge så har vi fina kläder och mat på bordet och betalda räkningar.

Tja, det blir väl att hon får flytta hemifrån.

Har varit med om ungefär det samma. Det har gått bra barnbarnet är nu 3 år och har en lillebror på 9 månader.
Mamman är 20 och lever ihop med pappan som är 22. Lycka till

Hjälpt och stöttat.

Jag blev gravid som 18 åring bodde inte hemma vid den tiden, fick min dotter som 19 åring. Och jag var överlycklig, har alltid gjort allt för min dotter. Gjort allt så bra jag kan. Jag tycker inte man ska påverka sina barn för mycket utan det är faktiskt dom som måste få känna att dom klarar det här. Jag tycker heller inte att yngre Mammmor är sämre än kanske en 30 åring!? för i vilken ålder man än är i så är det första gången och det är lika svårt hur som, för det är något man aldrig gjort förut.

Jag hade blivit besviken på mig själv över att jag inte uppfostrat henne bättre. Låter som ett praktexemplar av en white trash-dotter.