Nu när vi äntligen fått barn längtar jag efter att bli gravid igen

Efter vårt första barn kände jag inte så, då ville jag bara absolut och direkt tillbaka till Etiopien och hämta ett lillasyskon. Nu däremot, efter 2:an, känner jag att jag inte skulle ha något emot att få ett tredje barn bio-vägen. Kanske för att jag känner att jag kan det här med adoption nu, och som köerna ser ut nu så får man ju vara lite realistisk också. Å andra sidan vill inte min man ha fler barn, så det blir väl varken eller här.

Jag känner ingen längtan efter graviditet och att föda barn. Bara att det inte vore ett främmande sätt att få nästa barn på.

Vet du utlandssvensk, jag har läst lite i din presentation, och ser att ni varit med om något väldigt jobbigt förut som jag beklagar . Jag vill absolut inte ta mig rätten att agera hobbypsykolog, men kan inte din lilla dotter väcka mycket tankar och minnen från din egen graviditet helt enkelt, för att hon är just ett litet spädbarn? Så är det ju också så, att det ÄR något väldigt stort och omtumlande att bli mamma. Inga känslor är "udda", det kan vara hur som helst helt enkelt..

Mitt enda råd är att se tiden an! Prata med din man om känslorna, och andra också för den delen, och se vart känslorna bär. Kanske kan du prata lite med en kurator om möjlighet till det finns? Grattis till er jollrande lilla dotter. Det låter som en helt fantastisk liten tjej!

Jag tycker faktiskt inte att det är märkligare än att det finns de som har biologiska barn (och kan få fler) som känner en längtan efter att adoptera nästa barn. Varför skulle det vara skillnad, egentligen? Jag vet att jag hade haft en längtan efter att adoptera ett/nästa barn om jag fött våra söner. Jag har haft en längtan efter att adoptera sen jag gick på lågstadiet. Varför skulle _den_ längtan ha försvunnit för att jag fått barn magvägen? Inte hade jag tyckt att det hade varit märkligt då, och känt ett behov av att försvara min kärlek till de barn jag fött bara för att jag _även_ närt en längtan efter att adoptera? Det är ju två skilda vägar till barn! Det enda de har gemensamt är de alldeles egna, underbara, älskade barnen man får i slutändan. Varför ska man då inte kunna vända på steken? Jag har längtat efter att vara gravid, föda barn och amma sen jag var 3,5 och fick en lillasyster magvägen. Varför skulle _den_ längtan försvinna bara för att jag fått barn genom adoption?

Håller med Morgonsolan, inte lätt att leka psykolog. Ett par spontana reaktioner:
1) Jag tror inte man ska förvänta sig att ett barn ska kunna ta bort sorgen över ett annat förlorat barn. Det är viktigt att försöka skilja på sina känslor. Att lägga in en sådan förväntan på en adoption blir orättvist både mot barnet och dig själv. En så svår förlust som ni gjort suddas ju inte ut för att ni får ett nytt spädbarn, adopterad eller ej, än hur älskad hon är. Med mer tid emellan kanske det hade varit "lättare"? Med detta resonemang har jag dragit slutsatsen att din graviditetslängtan bottnar i att du var så nära två barn tidigare, vilket du sörjer och inte graviditeten i sig.
2)En annan reflektion är att som adoptivmor (eller far för den delen) får man leva med att man inte kan dela erfarenheter av förlossning och amning med andra mammor (i alla fall inte när det gäller ens nya levande barn). Om man tidigare drömt om att få uppleva det, eller varit nära att uppleva det, så kan det kanske bli jobbigt att hantera och jag tror det kan bli ännu fler jobbiga situationer att bemästra känslomässigt om man adopterat ett nyfött barn som folk dessutom tror är biologisk (vet ej om det är så för er dock). Det är nog bra att ta en ordentlig funderare över detta (fast det har du säker redan): tex Vilka situationer kommer jag hamna i med andra spädbarnsmammor jag träffar? Hur hanterar jag det? Försök att inte relatera till tidigare förluster i de sammanhangen. Om man som jag aldrig längtat efter amning och förlossning, snarare varit rädd för det sistnämnda, och enbart tycker det är skönt jämställt att slippa detta som fenomen i sig och om man får ett barn som folk i de flesta situationer ser är adopterat, ja då är det lätt att vifta bort situationerna liksom. Men även jag känner av trycket från normen ibland, men ju äldre barnet blir desto mindre sådant snack blir det ju.

Vad skönt att även jag är normal! Har ju ett biologiskt barn, vill verkligen verkligen verkligen få mitt andra barn via adoption. Min/vår dröm!!!!

Hej!

Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att du känner som du gör. Jag förstår precis hur du känner och tycker det är nyttigt/viktigt att man ventilerar sina tankar om detta med andra. Har själv funderat massor på hur vi ska göra...

Har själv fått uppleva glädjen att få både biobarn och adoptivbarn.

Nu har vi varit hemma i dryga året och längtan efter fler barn har tagit kraft... Vad ska man välja???

Vi har haft lyckan att gå igenom bägge, men också oturen att förlora vår dotter. Pga detta är valet inte svårt, vi kommer att adoptera igen. Senare kanske man vågar sig på en grav till, men det är ju inget som hindra att man får fler barn efter adoption nr 2...:)

Att jag vill vara gravid igen har inget med våran dotter att göra. Längtan att vara gravid för mig är precis lika stor som den att få adoptera igen, svårt att förklara. Tror säkert att ni som förlorat barn och adopterat kan förstå hur jag tänker/känner.

Med närmare eftertanke, varför måste det ena utesluta det andra!

Hoppas du får klarhet i vad du själv vill. Ingen kan ju tala om vad som är rätt eller fel, då det inte finns nåt rätt eller fel i den här frågan.

Lycka till

Kram Sandra

Efter att jag fick missfall (rätt tidigt) så känns inte tanken på biobarn lika främmande som det gjort innan (vi valde adoption utan att försöka särskilt länge att bli gravida då vi verkligen ville adoptera i första hand). När vi kom hem med vårt barn blev jag efter några månader gravid och efter att chocken lagt sig så känns det som en helt ok väg att bli förälder på också även om vi känner i hjärtat att vi faktiskt vill adoptera igen. Men med tanke på köer och kostnade som en adoption innebär så känns det som att blir jag gravid igen och får behålla barnet hela graviditeten och att det klarar förlossningen så är det roligt

Men jag kan förstå hur du tänker kring detta, särskilt med tanke på det som hände er innan du fick er dotter nu. Kram

Tack för era snälla, kloka inlägg.