Våra mirakel är här!!! Vi snackar vidare...del 3

För egen del så handlade det till viss del om att vilja få en till lycka om man så säger, det är ju en välsignelse med det barn man har fått men det fanns en önskan om att få älska ett barn till och bli en större enhet som familj. Dessutom så handlade det om vår önskan att ge honom ett syskon. Vi är båda två från "två-barns familjer" och kände att den glädjen som vi haft av att ha syskon vill vi även ge vårat barn.

Som du säger så är tankarna röriga ibland men jag hoppas att jag får fram vad jag menar, om inte annat får ni försöka läsa mellan raderna för att få fram rätt budskap

Lindabell: Jag tycker också att det är ett svårt beslut. Peder är också väldigt lättsam och man har ju hört om tvåbarnschocken. Det är ju aldrig paus liksom om man har två barn.
Det som talar starkt för det är att alla mina vänner som är ensambarn har berättat om sin ständiga längtan efter syskon och rädslan över att föräldrarna skulle dö och att de skulle bli lämnade ensamma i världen. Jag har ett syskon och visst är det tryggt att veta att man har någon som man är nära och som man kan dela så mycket med. Vår pappa gick bort i cancer för snart ett år sen (jag var gravid i åttonde månaden med Peder) och det var och är verkligen så skönt att ha min syster att prata med och minnas ihop med. För att inte tala om allt kul vi har haft under vår uppväxt ihop.
Allt detta önskar jag ju Peder också.
Men jag gillade inte alls att vara gravid och jag är 38 år nu och har inte så mycket tid att vela. Vi har i frysen, så det är ju dem vi satsar på isåfall.

Tja, vissa dagar känns det ganska självklart med syskon och vissa andra känns det bara som att det vore skönt med bara ett barn.

Vi tänker inte så mycket på syskon just nu, vi har fullt upp med Vide! Men det är klart...en dag vill vi säkert det. Jag har en syster som är 5 år äldre och en bror som är 9 år yngre så jag är inte orolig om syskonen inte skulle komma tätt. Vi är 29 båda två också så vi har ju lite tid.

Förresten så slog Vide sig rätt illa idag, han ställer sig upp hela tiden nu och föll mot hyllplanet och slog i munnen. Det började blödda rätt rejält och han fick ett jack från ena framtanden i överkäken och cirka två centimeter ut i tandköttet. Det måste ha gjort hemskt ont för han grät och skrek som han aldrig gjort förut. Tyckte så synd om honom och jag blev helt svimfärdig själv.

Har era små varit med om någon "olycka" ännu? Hoppas inte!

Linda Bell - Jag får nog ställa mig till en av deom som inte egentligen ville ha ett syskon (tror jag)...fast nu blev det ju som det belv och det blir säkert bra.

Vi har ju vår lilla ängel som förresten fyller fem år på fredag så för mig kändes det lite som om Lilla M är vårt lilla mirakel och man skall inte gapa över mycket. Vi hade ju, innan hon blev till, fått beskedet att vi inte kunde få egna barn (pyttsan!) så på något sätt var vi båda inställda på att det blir bara hon.

Dessutom är jag ett endabarn och kanske ett av dom som inte alls saknat syskon under uppväxten. När jag nu ser alla arvsbråk och småaktighet i min mans familj syskon emellan så blev jag ännu mer övertygad om att ett barn är det enda rätta. Visst när min far blev sjuk och gick bort 2 veckor innan Mathilda föddes hade jag nog önskat att jag kunde dela det med någon och att det fanns något syskon som kunde hjälpa till att reda upp saker för mamma som nybliven änka men allt löser sig ju.

Så när CB testet visade GRAVID va nog inte min första känsla omedelbar lycka utan lite sorg för Mathildas skull. Nu skulle hon inte få all uppmärksamhet och kärlek. När jag sedan landat lite och såg det med lite andra ögon så ser jag ju en klar fördel för henne också. Ett syskon bara knappa 1,5 år yngre blir ju en perfekt lekkamrat på våra sommar seglingar och hemma. Någon att dela livet med. Det är ju svårt för mig som inte har syskon att veta hur mycket just det betyder men jag förstår på min man att det trots allt är värdefullt med syskon.

Visst jag är orolig för "tvåbarnschocken" och rädd för att få en riktigt vildbase nu bara för att vi har en lugn tjej sedan innan. Det jag tröstar mig med är att barn brås ju på sina föräldrar och både jag och min man är och va som barn väldigt lättsamma individer. En annan oro är ju hur jag skall klara ännu en graviditet fysiskt. Jag är 40 år fyllda och detta blir ju min tredje graviditet och förlossning. I och för sig är jag ganska vältränad men ändå....bästa att knipträna lite

Den stora återstående frågan är väl hur man skall hålla förhållandet levande under ännu en graviditet och småbarnstid. Vi har ju knappt fått tillbaka ett normalt samliv. På det har jag inget svar.....

LindaBell; "Slänger ut en lite fråga; vill alla i tråden ha syskon??"

Vi är väldigt nöjda med Alexandra, men vill gärna att hon skall ha ett syskon, vet dock inte om jag orkar gå igenom ett IVF till...Så man hoppas ju på att bli gravid naturligt och hoppet ökar ju när man märker att flera här har lyckats! Och faktiskt (trodde jag aldrig) så vill jag gärna bli gravid snart! Och antagligen så orkar man nog med fler IVF oxå....

Vi vill absolut ha fler barn- gärna två till om man får önska.  Jag har alltid velat ha en stor familj och har två bröder själv. Jag hoppas bara kroppen klarar av nästa graviditet bättre än den med Noah för jag fick högt blodtryck, hemsk foglossning, gick upp nästan 30 kg mm så det var inte helt lätt och det vore svårt att ha en liten och samtidigt må så där... Drömmen vore ju att lyckas själv inom en väldigt snar framtid men annars har vi ett helt gäng med embyron i frysen så förhoppningsvis ska väl något av dem kunna bli ett syskon så småningom. Samtidigt är jag också nervös för hur man ska orka och hinna med fler barn och kunna ge lika mycket till alla som N faktiskt får nu (av tid, ork, uppmärksamhet osv). I början blir det nog tufft men jag tänker att barnen även får gläjde av varandra när de blir äldre och kan ge varandra så mycket. Det är väl inte konstigt om man känner lite både och inför det där med syskon för man vet ju vad man har men inte vad man får.

Kaka är det lite extra tufft nu inför årsdagen? Måste vara helt fruktansvärt att förlora ett barn. Massor med kramar till er!

Fiji - jo det känns fortfarande jobbigt. Visst man lär sig leva med sorgen men kan ändå inte låta bli att fundera på hur han skulle varit, hur han skulle sett ut och hurdant livet skulle ha varit om han hade funnit hos oss.

Men man får försöka ha honom "levande" hos sig ändå inte minst för Mathildas skull. Vi plockade stenar och snäckor i somras på vår långsegling som vi la på gravenoftast ett ljus på kvällarna som en lite symbol att han finns hos oss.

Vi vill att Nathalie ska få ett syskon, helst två till. Fast inatt när hon vaknade klockan 4 och var jättefigg och kröp runt på oss i sängen kände vi nog att det räckte med en, haha. Men när jag tittar på henne så känner jag att jag vill allt ha en sådan här going till. Och min man säger alltid, va fort hon växer, tänk va stor hon har blivit och självklart är det jättekul att hon blir större och det händer grejer men man saknar ändå tiden när hon var en liten plutt. Bra tider på olika sätt liksom. Och min man har 4 syskon och jag två (fast det skiljer 10 år åt varje håll på mina) så är det jättekul att ha syskon. Hoppas bara innerligt att graviditeten blir lika underbar som den jag hade och att ungen blir lika snäll som sin syster. Man känner ju lite att eftersom det har varit så bra nu så kanske nästa graviditet blir hemsk och nästa bebis får kolik eller så men man får i så fall komma ihåg att det är bara första tiden. Tror också att man hinner njuta lite mer med andra barnet, fånga ögonblikcet på att annat sett. Även fast man då har två så tänker man nog mer på att tiden går så fort och man får nog inte samma bebischock som man fick första gången. För det måste ju ändå var större skillnad att gå från 0 barn till 1, än 1 till 2?

Mors! Kom på en ska, avslutas inte den här tråden om några dagar? Någon som vill starta en ny, sist jag gjorde det vet jag inte vart vi hamnade. När jag skulle maila till alla vart vi var, blev det spam efter några mail och jag blev avstängd 1 dygn eller vad det vart...
Jag som är lite klantig kanske.

Fixade en med en gång så att alla hinner hitta dit.

www.familjeliv.se/Forum-11-285/m47544962.html

Välkomna över till andra sidan

Det händer inget när jag lickar på länken:(

LindaBell det fungerade för mig nu när jag klickade så prova igen!

Annars kan du ju kopiera den och lägga in den i fältet däruppe.