Reste med min familj december 2004 till vårt paradis, Thailand, och familjeidyllen Khao Lak. Tyvärr drabbades Asien 26 december av århundradets värsta naturkatastrof, tsunamin, där min man och yngsta son omkom i vågorna. Men berättelse är bärför inte mitt bästa reseminne, men nog en resa som jag aldrig kommer att glömma.
Läs hela reseberättelsen här.
Tack för att du delat med dig!
Det fullkomligt värker i mitt hjärta av att du och så många andra
har förlorat sina nära och kära.
Kram!
En otroligt gripande, intressant men oxå oerhört jobbig berättelse, grät en skvätt.
Jag beundrar dej.
jag ska själv åka dit med min familj 3 veckor nu i februari för första gången..
Tack för den vackra berättelsen, men samtidigt tragiska händelsen. Tack för att du förmedlar hopp och glädje, trots din familjs oerhörda förlust!
Vad gripande skrivet!
Oerhört tragiskt med allt det ni fått gå igenom. Men vad stark du verkar vara!
Mitt hjärta gråter för er skull! Bara tanken på att förlora ett barn får mig att bli förtivlat rädd! Att behöva gå igenom det ni har gjort skall ingen behöva göra! Mina tankar går till dig och din familj! Tack för att du delar med dig!
Tack för att du orkade dela med dig med dina upplevelser.Kramar om!
Du har beskrivit din berättelse och sorg med djup inlevelse som fångar mig som läsare. Är tacksam att jag har fått tagit del av din livshistoria. Mina tankar går till dig och din familj. En dag kanske ni alla är tillsammans som en familj igen....
vet inte vad jag ska säga..
tårarna rinner och jag blir tom i bröstet... som ett mörker fyller mig när jag läser fast jag inte drabbades eller känner någon som drabbats.. jag kan säga att jag är ledsen för din skull, men vad hjälper det?! INGET... jag är bara ledsen över huvudtaget för att det hände!
Ordlös...verkligen berörande! 
De tar iaf säkert hand om varandra på andra sidan..så de är inte ensamma!
Tack för att du delar med,dig av detta. Så vackert skrivet så mycketnkärlek samtidigt som det. Är så mycket sorg,jag önskar dig och dina barn ettfint liv inhopp glad att ni har varandra♥
En gripande och fruktansvärd berättelse om hur svårt livet kan vara. Men också om att det går att hitta tillbaka - för allas skull.
Har själv ett barn med progressiv muskelsjukdom. Vi fick reda på det när han var 3.5 år.
Man får ta en dag i taget och försöka ta vara på allt positivt som finns i livet.