Hjälp mig!! Hur går man vidare...Sen abort i v.20

Tankar2009: Har precis samma tankar o känslor som du...i Januari förra året avbröt vi en graviditet i v.22. Jag var helt knäckt. I januari i år föddes min lilla son och jag är världens lyckligaste igen.....och visst är det en kluven känsla men Hedda skulle ha varit född i mitten av maj och Hugo blev "tillverkad" i april så om det inte hade hänt hade han inte funnits.....

Tankar 2009 och caos, det är skönt att höra för mig som är gravid igen. Är precis där jag var tvungen att avbryta vid den här tiden förra året, och varje gång jag känner en spark tänker jag på vad jag kan bli tvungen att göra med det här lilla pyret och jag blir helt kall. Jag har ännu inte den där känslan av att om det inte hade hänt skulle jag inte ha det här pyret i magen. Men det kommer säkert efter förlossningen, tänker jag när jag läser vad ni skrivit.

Ska på RUL nästa vecka, och kan knappt jobba. Sitter bara på mitt rum och gråter varje dag, bara tanken på ultraljud får mig att bryta ihop flera gånger om dagen, och timmarna segar sig fram.

imma: jag är så ledsen. Orkar du skriva vad som händer?

Ja en del som har varit med om detta har tydligen svårt att knyta an till det nya barnet men för mig var det kärlek vid första ögonkastet......förut har jag alltid velat ha två flickor o när jag förlorade Hedda kände jag mig bitter och var rädd för att bli besviken om jag fick en pojke. Sen upplevde jag att jag såg att det var en pojke på ultraljudet och har varit bergsäker sen dess, det har nog hjälpt mig att bearbeta tanken på det och idag kunde jag inte vara gladare över min lilla pojke

På RUL:et fick vi beskedet att vårt barn inte skulle överleva hela graviditeten. Dagarna mellan beskedet och aborten var de längsta och värsta i mitt liv - jag kände tydliga sparkar i magen samtidigt som jag visste att det inte skulle bli något barn. Nu efter aborten känns det lättare, konstigt nog. Jag var livrädd innan och säker på att jag inte skulle klara av att se fostret, jag var säker på att enda sättet att hantera detta var att se på det som "bara" en abort och inte som att jag förlorat mitt barn. Men avbrytandet gick faktiskt bra och efteråt kände jag helt annorlunda: jag vågade titta på barnet, vi fick med oss fot- och handavtryck samt foton hem och det känns som att jag vågar sörja på riktigt nu. Däremot gör tanken på att behöva träffa gravida kvinnor eller bebisar mig helt skräckslagen. När orkar man det igen?
Tusentals känslor, samtidigt som allt känns helt overkligt. Har svårt att greppa att det jag just skrivit hänt MIG.

minigurkan: Har du inte fått göra tidigare ultraljud pg.a det som hände förra gången?

imma: det är precis så jag kände oxå.....det var helt overkligt...men det blir bättre jag lovar....det här är inget man någonsin vill gå igenom o det känns bara som en mardröm som man väntar på att vakna ur....men...tiden läker inte helt men såren bleknar till ärr

Ligger inte gränsen på 18 veckor vid laglig abort? Och kan man ens ta tabletter så sent?

du kan få abort godkänt senare om barnet inte är livsdugligt eller om det är fara för mammans liv.....o jag kan garantera dig att det är nog ingen som VILL göra abort så sent

Ja man tar tabletter. Det är ju så man startar förlossningen.

imma:  Jag tyckte precis som du, först var det bara att se dem som "cellklumpar", för att klara av att göra det. Sedan kändes det verkligen som att förlora sina barn, och jag blev rätt arg över att min sambo höll fast vid den första attityden, att låtsas som om de inte var så allvarligt. Kände väldig press på mig från honom att sluta sörja fort, eftersom det där inte var ngt att ha skuldkänslor över. Och skuldkänslor har jag inte precis, men sorg! Jag berättade inte heller för alla andra att vi fick göra abort, utan sa att det var missfall. Dels för att jag tycker att det är så satans jobbigt att jag var tvungen till det, dels för att jag inte ville ha fler käcka: "Det var ju bara cellklumpar, abort är ju lagligt, ha inte ångest över det där". Jag vet att folk menar väl, men det är faktiskt ens barn, och de ska sörjas precis så mycket som behövs!

Jag får säkert göra hur många ultraljud som helst nu, tror jag, men jag vet att det inte hjälper mig. Jag blir helt hysterisk två veckor innan, och sedan är jag lugn i fem minuter efteråt. Hjärtat kan ju sluta slå medan jag går ut från MVC, tänker jag direkt. Jag vet att det inte kan vara samma problem som förut, att kromosomerna är friska och så ska jag göra RUL. Sen får det räcka.

Monique: skönt att höra från ngn som kommit så långt som fyra år. Ja, jag känner igen det där med "om inte". Min äldsta dotter sa: jag önskar att tvillingarna också hade levt, då hade de också fått ett lillasyskon nu. Det finns inte en chans i världen att vi hade skaffat ett femte barn ett år efter att ha fått tvillingar (om vi nu hade fått dem), men ändå. Jag vill ha alla mina barn hos mig, varenda ett!

Jag måste få skriva några ord här. Jag födde en vacker liten pojke för 3 månader sen, pga ryggmärgsbråck. Och det har hjälpt mig otroligt mycket att läsa allt det ni skrivit, har läst det om och om igen. Det har varit en hemsk upplevelse, all väntan på att få svar på vad som kommer hända har varit obeskrivlig. Det har varit många långa dagar. Usch. Det känns som att ingen förstår hur man känner, den fruktansvärda smärtan och chocken över att behöva fatta ett så hemskt beslut rörande ens eget barn. Och till råga på allt behöva föda detta lilla barn som man älskar och längtar så mycket efter.

Har man inte varit med om detta själv går det inte att föreställa sig hur det känns. DET GÅR INTE! Många verkar tro det däremot; "Jag förstår hur du känner dig" - NEJ du gör inte det. Och jag är så trött på kommentaren "Du är ung, nästa gång går det bra ska du se. Ge inte upp!" Men snälla - säg något som inte är så uppenbart. Det spelar ingen roll hur många friska barn jag kommer få i framtiden, jag fick inte behålla min pojke. Han kommer ju för alltid att vara min förstfödde, trots att han aldrig fick se dagens ljus.
Och folk verkar tycka att jag borde ha slutat sörja nu, men när ska man göra det då? När ska jag sluta gråta över det faktum att det barn som jag älskade så mycket från första stund, nu ska spridas i en minneslund istället för att vara i mina armar? Jag har bra dagar, det har jag. Och de bättre dagarna blir fler, absolut, men jag har fortfarande dagar då jag bara vill gråta och inte kliva upp på morgonen för att saknaden är så påtaglig. Men det måste få vara tillåtet att ha sådana dagar! Det är inte så att jag kräver något av andra människor, jag är inte ute efter att bli tröstad eller att folk ska tycka synd om mig. Men jag måste få gråta.

Jag skulle kunna skriva en hel bok med tankar om detta! Tack alla ni fina tjejer som berättat er historia här, jag känner och gråter med er allihop. Vi känner inte varandra men vi har något gemensamt och det känns så skönt att man inte är ensam.

jag avbröt i augusti förra året pga att vår Rasmus hade ett stort hjärnbråck och andra svåra hjärnskador. det känns väldigt avlägset och som att det inte har hänt mig. den okontrollerbara sorg jag kände första månaden efter avbrytandet samt vid den tidpunkt då han skulle kommit till oss om allt gått bra är som skönt är borta. kvar finns en saknad och en sorg att vi inte fick bli föräldrar som vi trodde vi skulle bli. det hade varit vårt första barn och ett väldigt efterlängtat barn. nu sitter jag här o gråter samtidigt som jag skriver. tycker det är så sorgligt att så många (jag vet, egentligen är vi inte så många, men det känns så när vi blir så koncentrerade här på forumet) ska behöva gå igenom det vi alla här har gått igenom. så overkligt! jag tänker på min lille fine Rasmus precis varje dag. oftast med ett leende, men då o då kommer tårarna. jag har äntligen blivit gravid igen, men jag känner precis som Monique skriver att det är svårt att knyta an. har precis gått in i v.11 och tiden går så sakta. jag vill bara att det ska bli november och att jag ska få föda fram en levande och frisk bebis. har varit på ett tidigt VUL ca i v.7-8 och då slog det iaf ett litet hjärta. väntan känns nu lång på det tidiga UL vi ska göra i v.13. är orolig att det ska skita sig. skiter det sig bryter jag totalt ihop. tycker det har varit mentalt rätt påfrestande ända sedan augusti. varje månad har man hoppats på att mensen ska utebli, men så har den kommit. månad efter månad... inte en tillstymmelse till graviditet i januari när jag egentligen borde varit mamma. blev så glad o lättad när jag plussade i slutet av februari, men sedan dess har det varit en mental berg- och dalbana. har vid två tillfällen (i v.5 och i v.8)fått lite rosa och sedan brunt när jag torkat mig och har då brutit ihop och trott att allt varit kört. det är endast vid några få dagar som jag faktiskt har känt att "det här nog kommer gå bra". jag vågar inte tro, inte hoppas på någonting. och då när alla andra runtomkring säger att "det är såklart det går bra den här gången" blir jag bara arg. man kan inte garantera något. det är skitsnack! jag vet att chansen ändå är större att det går bra än att det går fel, men det går inte att ta in. inte så himla lätt att tänka logiskt och rationellt när man varit med om det vi varit med om...

vet inte vad jag egentligen ville med mitt inlägg. det blev visst rätt många rader och kanske lite svamligt, men det här är hur livet har gått vidare för mig och min sambo.

kram till er alla

Grattis till att du är gravid igen! Troligtvis kommer det att gå bra den här gången, men det är ju som du säger inga garantier. Det är ju faktiskt så att de flesta graviditeter slutar bra, så jag tror säkert att du kommer få hålla i ditt fina lilla barn i november! Fast har man varit med om det är som vi fått gå igenom så är det otroligt svårt att greppa att det kommer att gå bra. Särskilt när det är första barnet. Var det din första graviditet? Vi fick även ett missfall innan allt detta hände, så man blir ju livrädd att något ska gå snett igen. Man är ju helt maktlös i en graviditet, det är det som är jobbigast tycker jag. Skulle samma sak hända igen då vet jag inte vad jag gör, det kommer jag inte klara. Och den förbannade mensen som kommer som ett brev på posten varje månad, gärna lite sent också så att man hinner börja hoppas. Aldrig har jag hatat den så mycket som nu. Men jag är medveten om att det tar sin tid för kroppen att återhämta sig, men man blir så otålig.

Det som är positivt för oss som varit med om detta är ju att de kollar extra noga nästa gång, som för dig nu då i vecka 13. När du varit på det ultraljudet och sen på RUL så kommer det nog att kännas mycket lättare. Men tiden går så otroligt sakta när man väntar.

Att människor runt omkring kommer med dumma kommentarer är ju för att de helt enkelt inte förstår. Det är som du säger en mental påfrestning utan dess like. De  tror att de muntrar upp en med sina positiva kommentarer, när dom egentligen bara drar igång tankarna mer. Säg hellre ingenting tycker jag, håll bara tummarna för att det ska gå bra.

Kram

hej

 
har haft samma problem med min dotter och vill nu hjälpa andra
du kan läsa om hela händelsen på min blog 

Hej på er. Svaren i tråden är ju ganska gamla men jag chansar ändå på att skriva. Jag försöker hitta info om VARFÖR det blir kromosomfel men hittar ingen info och jag fick inga bra eller raka svar från varken läkare eller barnmorska.
Vi fick avbryta vår graviditet igår pga att fostret hade kromosomfel och massa andra saker som var fel.
Jag vill veta varför, barnmorskan gissade på ett gammalt ägg? (jag är 33 år) och sa att jag inte kunde göra något åt det.
När vi var på UL  i tisdags och vi fick reda på hur illa det var rasade givetvis hela min värld.. Jag vill veta hur stor risken är att det händer igen? Om jag vet att det finns en stor chans så kommer jag inte försöka igen, jag pallar inte det... Eller var det bara slumpen? Hur vet man hur många ägg som är gamla liksom? Man har verkligen 1000 frågor.. och man får inga svar...  Det kanske inte finns några svar? Men jag ville ändå bolla frågan med er.
Mvh C. 

fcå: det finns en fortsättningstråd du kan gå med i också... där händer det mer. 

Så vitt jag vet är det bara slumpen, men risken ökar med åldern och även om man fött barn med kromosomfel innan... Jag har fått tre friska barn efter mitt avbrytande och ett innan... men visst var jag gaaalet orolig... Vet tyvärr inte vart du kan hitta info... men vänd dig till mödravården du varit på och fråga dem. Läkarna kan svara!

Allt gott till dig!!

/ Ki