Min oro tar över all glädje

Hej.

Jag är gravid med mitt första barn i vecka 37. De senaste två till tre månaderna har jag drabbats av en obotlig och ständig oro över att det kommer att vara något fel på mitt nyfödda barn (handikappat eller med någon kromosonförändring av något slag)

Min oro har tagit över all glädje med att få ett barn, och mina tankar och min extrema oro är där varje dag. Jag vaknar även på nätterna och det är dessa tankar som kommer upp på en gång.

Min pojkvän är jätteglad över vår bebis och pratar dagligen om hur glad han är och hur mycket han ser fram emot vårat första barn, och planerar allt roligt vi ska göra tillsammans som en familj. Men jag kan helt enkelt inte vara glad, jag ser endast framför mig hur besvikna vi kommer bli eller hur traumatiskt allt kommer bli då vi får vårat barn som inte är normalt. Jag vill verkligen inte tänka på det här sättet, men det går helt enkelt inte få ut ur huvudet! Det känns som om jag börjar bli knäpp! Jag vill ju tänka positivt och känna glädje men det är omöjligt! Jag har endast katastroftankar i huvudet. Så fort jag ser en söt bebis, så går det inte att se fram emot att jag faktiskt snart kommer att ha en helt egen söt bebis, utan jag får endast negativa tankar och bilder i mitt huvud om hur jobbit det blir att visa fram sitt onormala barn, som jag är så övertygad om att jag kommer få.

Jag går hos en psykolog på Mvc angående detta men det har inte hjälp mig utan snarare förvärrat min ångest och även gett mig tvångstankar som jag tidigare haft problem med. Jag har tidigare varit deprimerad och utbränd och gått både i psykoterapi samt ätit medicin mot detta, medicinen slutade jag med då jag blev gravid.

Förlossningen börjar nu närma sig och min största oro är nu att jag egentligen inte vill föda fram barnet på grund av min oro. Jag vill helt enkelt inte se när mina katastroftankar bli till verklighet. Detta senario finns som bilder i mitt huvud dagligen om hur jag kommer bryta ihop när jag får beskedet att det är fel på barnet.

Jag är så rädd att mina tankar kommer att försvåra förlossningen och att jag kommer att hålla emot för att inte få se barnet.

Det är nog inte ett handikappat barn i sig som jag är mest rädd för, och jag vet att jag självklart kommer att älska det barnet ändå. Det är den totala bristen på min glädje och de positiva förväntningar som förstör mig så pass mycket att jag fasar för förlossningen varje dag.

Finns det någon annan hjälp jag kan få för detta utöver att jag träffar en psykolog? Något konkret och praktiskt jag själv kan göra för att vända mina tankar till något positivt? Någon bok jag kan läsa om detta?

Och till den slutgiltiga frågan, är det normalt att känna så här? Är det hormonerna eller är det jag som blivit helt knäpp?

Hej,
Tack för ditt mail. Först och främst vill jag säga att du är inte knäpp och att hormonerna absolut kan spela oss spratt. Du får också tänka på att det är ditt första barn, det innebär en enorm förändring med dig och ditt liv. Många gravida jag samtalat med har haft det jobbigt just från mitten av graviditeten eftersom man då inser mer att det börjar närma sig och att man inte har kontroll. Många av oss kvinnor vill ha koll och kontroll över vad som sker och här har man inte det och det kan upplevas som väldigt skrämmande och också ge rädsla men också ångestattacker. Du är alltså inte ensam med dessa tanker, men likväl lika viktigt att du kommer tillrätta med dem.

Jag tycker det är bra att du går hos din psykolog. Det jag tycker att du kan träna på själv är:

När du får dina katastroftankar, försök att stanna upp och ta in vad de gör med dig. "Se tankarna" framför dig för då är det lättare att se om de är logiska eller inte och det är lättare att förvandla dem till något positivt eller mer realistiskt.

Jag är övertygad om att du skulle älska barnet om det var skadat på något sätt, jag tror precis som du att det här handlar om något annat. Känn efter hur det känns att du inte har kontrollen över det det som kommer att ske, vad händer inom dig?

För att börja få in lite positivitet i ditt tänk så kan du börja att intala dig och säga meningar som "Jag är lugn inför min förlossning", "Jag är lycklig för att bli mamma", "Jag är värd att vara lycklig". Det kan låta och kännas jättedumt i början men det funkar, efter ett tag så börjar man tro på det. Säg det några gånger per dag till dig och skriv gärna ner meningarna. Du kan gärna utveckla och skriva egna.

Hör av dig om du vill ha mer hjälp. Jag har konkreta övningar i min blogg som du gärna kan ta del av: catharinalindstedt.blogspot.com/

Mvh,
Catharina

Min oro tar över all glädje

INNEHÅLL