Ni med äldre tvillingar, snälla säg att livet blir lättare!

kan tillägga att alla tre har jätteroligt ihop, visst de bråkar, men de håller ihop som ler och långhalm även på dagis. På bamseklubben gick de bara rakt in, andra barn vägrade och grinade. Våra har liksom sin lilla klan med trygghet. Positivt!

Jag läser och hoppas på att även vi ska få det lättare och lättare.

Jag har en kille som blir 3 år i augusti och tvillingar som precis fyllt ett år och här är full fart.
Jag bara längtar tills maken får semster om två veckor. Just nu är snart-3-åringen febrig och gnällig och vi är bara hemma och har det småtrist.

Jag tycker dessutom at det är jättesvårt att hitta på grejer med alla barnen ensam just nu. Tvillingarna är inte alls nöjda med att bara sitt i vagnen (såklart) som när de var mindre och ofta springer/kryper de åt tre olika håll. Badstranden är ju bara att glömma när det bara är en vuxen med.

Just nu känner jag mig övertrött och jag ville bara gråta i morse när alla banrne skrek samtidigt.

3-åringen har däremot precis börjat komma ur sin värsta trotsålder och är mycker mer harmonisk nu, så jag ser fram emot en bättre höst. Jag tror mig dessutom märka att tvillingarna inte har lika mycket humör som storebror så jag hoppas på bättre tider.

Jag tyckte det blev lättare

From dem va ca 2 år blev det lättare men ännu lättare vid 5 års ålder och nu är dem 7 år och ännu lättare

Dem tjafsar men inte ovanligt mycket..

Jag har "bara" tvillingarna, inga barn sedan innan, de är 3,5 år nu.

Som många av er säger, så var det första året omtumlande, man gick som i en dimma o mycket gick på rullande band. Äta, sova, byta blöja o så den andra likadant. Sova gjorde man när de sov, vilket man tyckte var aldrig. Samtidigt skulle huset skötas, med de hushållssysslor det innebär o äta gjorde man i regel på stående fot nånstans, men efter att barnen hade fått sitt o var nöjda. 

När de var ca 1år o började gå, så fick man vara som en hök hela tiden. Samtidigt var det en mysig tid, det hände så mycket spännande i deras utveckling mellan 1 o 2 år. Våra töser har aldrig velat sova i samma säng, så det var en varsin spjälsäng i vårat sovrum. När de blev för stora för att sova i dom, så fick de sova i våran säng. Man var desperat efter sömn o det fick man när de sov lugnt i våran. Men får vi fler barn, så ska jag inte göra om det misstaget. Det var svårt att få töserna att sova själva i eget rum o i egen säng.

Nu har de blivit så stora att de leker bra ihop, man slipper klängandet runt benen. De kan lätt sysselsätta sig själva. De klara ju mycket mer ju äldre de är o ber bara om hjälp med tex knäppa knappar eller skära köttet. Småsaker med andra ord o det blir mycket lättare.
Bland det jobbigaste när de var nyfödda, var allas sätt att rätta o "ge råd". Men gör si eller gör så istället. Många ville säkert bara väl, men jag känner väl ändå mina barn bäst o det tar ju lite tid att med första barnet, eller i vårat fall barnen få in rutinen.
Kraven jag har på mig själv som förälder är extremt höga o deras behov går alltid före mina.

Hej!

Mina tvillingarpojkar är nu 6år. När de föddes var storebror 2år4månader gammal. Han var rätt avundsjuk till en början, men tvillingarna åt och sov bra och var nöjda att bara vara med, så jag upplevde egentligen de två första åren som mycket harmoniska! Men rutiner var A och O! Dels för barnens skull men också för min egen skull!
När tvillingarna var 3 år blev de mer envisa, trotsiga och hade stark egen vilja, så då borde man ha varit en bläckfisk med många armar och tonvis med tålamod men även den värsta perioden gick över och är nu ett minne blott. Nu är de som sagt sex år och storebror är 8år. de leker bra tillsammans  men oj, va de kan slåss också......

Så det är nog bara att bita ihop och komma ihåg att om möjligt fixa lite egen tid ibland så du får vila och göra något kul för egen del. Och kom ihåg; inga föräldrar är perfekta, man gör så gott man kan och orkar!

Jag har en dotter som fyller tre år om en vecka och tvillingtjejer på 9 månader. Det började bli betydligt tuffare vid 7 månader när de började krypa, och nu håller tvillingarna precis på och börjar gå samtidigt som de har tre tänder var som håller på att spränga fram samtidigt. Till råga på allt har de varit sjuka och missnöjda på nätterna de senaste veckorna, och storasysters dagis är stängt i juli, så nog har man haft det tufft. Har dessutom eget företag och är aldrig helt ledig. Minns med storasyster att jag tyckte 9-12 månader var jobbigast, och sen blev det en enorm lättnad vid 12 månader då hon började på dagis. Tvillingarna ska börja på dagis dagen efter de fyller ett år! Det var en perfekt ålder att börja för storasyster, då man inte kunde roa henne längre. Hon började också gå vid nio månader och var tidig med det mesta.

Mycket intressant att läsa om andras erfarenheter - det inger hopp, tycker jag. Alla barn har ju dock olika personligheter och är olika "besvärliga" i olika åldrar, men det verkar ju som att de flesta tycker att tre år är en milstolpe.

Mina ettåringar är ganska "händiga" nu, de kryper med förbluffande hastighet, ställer sig upp och når det mesta. Deras 4-årige bror är det största bekymret just nu, eller ända sedan långt innan de kom, och jag blev inlagd pga preeklampsi.

Han är pappas pojke,  hänger i hans stövelskaft morgon-kväll ibland (bonde), och när ngt blir fel är det sammanbrott direkt. Så jag hoppas att det blir lättare med Carl, jag...

Ett tips, om du gjort ALLT du kan och alla gnäller ändå, tag på ett par hörselkåpor en stund, så du kan varva ner

Från det de fyllde två år och framåt upplever jag att det bara blivit roligare och roligare!

Hej igen alla. Vad roligt att höra era svar. Killarna har nu fyllt ett år, och vi har flyttat till ett barnvänligt radhusområde. Och det har blivit mycket enklare. De flesta verkar överens om att första året är värst, och för min del kan jag säga att har lättat ganska rejält. Mycket handlar om att alla tre barnen är mera "jämnåriga" nu. En tvååring och två nyfödda har inte många gemensamma behov, men en treåiring och två ettåringar kan leka långa stunder, sova vid samma tider och överhuvud taget ha mycket mer ut av varandra. Visst är jag fortfarande slutkörd klockan åtta varje kväll, och visst går jag ibland och lägger mig med en klump i magen för att jag under dagen vrålat åt treåringen i onödan. Jag hade ingen aning om att det bodde ett sådant monster i mig. Fortfarande tycker jag att det är bättre att få ett spädbarn i taget, men jag ser ljust på framtiden.

Åh vad bekant ditt inlägg känns...som om jag själv hade skrivit det, för några år sedan! Jag har inte läst de övriga inläggen o vet inte om jag tillför något men... Mina tre barn är nu 5,5 år + två på 3,5 år. Även om de fortfarande är relativt små kan jag säga dig att det är milsvid skillnad nu! Just det att ha tvillingar upplever jag inte alls som kämpigt just nu...snarare kombinationen tre jämngamla barn, som ofta kivas, retas etc... Vill påstå att det första...o sedan det andra året var det tuffaste. Men så fort det börjar gå att kommunicera med barnen, förstå dem och så fort de kan gå själva blir det lättare! Med det avtar ju också så mycket annat kring matning, blöjbyten, sövning etc som kan vara ganska meckigt just när de är små. Det fanns också en tid då det mest var gnälligt, alla ville vara i famnen samtidigt etc... då utnyttjade vi en mysmadrass på golvet i lekrummet på nedervåningen, där vi höll till mycket. Tack vare madrassen blev det lättare att vara tillgänglig för alla tre på ett annat sätt!
Ja, det blir bättre o då kan det otroligt nog (!) kännas helt fantastiskt mest hela tiden!

Jag kan bara känna att det är OVÄRDERLIGT att få vara även kvinna, och ligga i MIN säng med MIN man och sova (eller vad vi nu gör...) Men pappan i familjen vill för allt i världen inte att Carl 4,5 ska vara ledsen, så kommer han på natten, bär maken inte tillbaka honom. Det blir trångt och varmt, mamman blir FOLKILSKEN!!!

Känner nån igen det med veka farsor? Han skiter i vilket, för han störs inte av kravlande krånglande barn som putter ut en mot sängkanten, men JAG då? Som har minsta barnen hängande i byxbenen större delen av dagen, jag ORKAR inte om jag inte får sova!

har bara läst ts,
jag känner igen mig en hel del i det du skriver,

jag har en kille på 3 år, tvillingtjejer på 2 år och en 11 månaders kille.

min äldste kille var bara 14.5 månad när jag fick mina tvillingar, och skuldkänslor att inte hinna med varvades med att vara helt slut.
iof hade jag en underbart snäll 14 månaders som stundtals blev underhållena v tvn när jag var tvungen att greja med de små,
men det bästa med att ha dem så små är acceptans, han kom inte ihåg annat och accepterade tjejerna med en gång.
sen tyckte jag att "bebistiden" gick rätt smärtfritt och fram till 10-12 månader så avr mina tjejer väldigt snälla, kunde underhålla sig själva en stund medans mamma gick på toa osv.

vid-10-12 månader började mitt helvete! eller kanske inte så dramatiskt, men gnäll och skrik totalt hela dagarna, de blev mammiga och skulle hänga mig i benen hela tiden, och gjorde jag något annat skrek de.
vid 1½ år-2 år så kom 2 års trotsen! kan de inte hoppa över denna fasen i livet!! den var extrem, de skulle trots och göra tvärt emot, skrika om de inte fick som de ville, bita, slå och riva varandra.
ibland var de så sönderbitna på armarna att man knappt kunde med att ta med dem till bvc...
samtidigt har alla mina barn strulat med sömnen och vaknat flera gånger per natt och skulle ha välling

men nu är mina tjejer 2 år fyllde i juli (26 månader) och de senaste månaderna har gått otroigt bra och de har slutat med skriket (som var de värsta)
de har även börjat sova hela nätter (även om de kommer in till oss och lägger sig vissa nätterna.
de lyssnar till viss del ( andra saker hör de inte)
bitandet har blivit bättre även om det förekommer, det går att göra mer saker med dem och det märks att de tycker det är roligt.

så för mig har det lättat nu vid 2 år, men jag hoppas att du får det lite lättare snart. det r tufft men man klarar det mesta.
styrkekramar