Så orättvist

För 2 dagar sedan födde min vän en liten pojke som inte klarade sig mer än ett par timmar i livet. Hon hade gått hela graviditeten, alla värden har varit bra, alla hjärtslag har varit bra, men något gick fel och pojken ville inte syresätta sig och sen slutade hjärtat slå som jag förstått det. Till saker hör att vi följts åt, jag ska få barn om 13 dagar med snitt. Det känns så fruktansvärt orättvist!

Det var deras andra barn, dom var så lyckliga och allting var klart hemma, bara bebisen som saknades och nu sitter dom hemma tomhänta med en fruktansvärd sorg.

Jag har sms:at och skrivit till dom att jag finns här när dom är redo men självklart fattar jag att de måste vara fruktansvärt svårt för dom att ha med mig att göra nu. Här sitter jag med min mage nu, super rädd och nervös, känns inte som att jag kan glädjas åt de jag har just nu, just för att jag stod dom så nära..de känns som att jag gör fel i att känna glädje för min skull..

Vet inte hur jag ska tänka, vad jag ska göra..gråter hela tiden och har mina vänner ständigt i tankarna..

Det är så orättvist, vi som har pratat om promenader med vagnarna, härliga sommar picnicar..allt...

Hur ska man göra nu för att samtidigt känna sorg med dom (vilket jag gör) och kunna glädjas åt min förlossning..vågar inte ens tänka tanken att de kommer gå bra ELLER att de kanske inte gör det..fy är så himla lessen..

Kram