För exakt ett år sedan ringde det i min mobil...

För exakt ett år sedan idag hade våra papper varit i Nigeria sedan mitten på november året innan, vi hade väntat 5,5 månad. Det hade varit en ganska jobbig väntan då det helt plötsligt blev stopp i landet och vi var började tom att fundera på om vi skulle byta land. Jag satt på jobbet när min mobil ringde vid halv tre på eftermiddagen och blev helt chockad när jag hörde att det var Anneli på AC, jag väntade mig inte alls att de skulle ringa mig utan trodde att de ringer min man först då vi hade angett hans nummer som kontakt. Anneli ringde för att berätta att vi hade blivit utvalda som föräldrar åt en liten kille på tio månader.

Sen brast allt och alla känslor vällde ut ur mig, jag grät av lycka, jag grät av lättnad och jag grät för hela den tiden vi gått och bara väntat och väntat. Efter en liten stund lyckades jag lugna och då fick jag ett e-mail med det första fotot på min son. Självfallet var han helt bedårande; fast han hade på tok för stora kläder och skor på sig Dessutom hade de satt på honom ett par spetsstrumpor Efter att jag lagt på luren med AC satt jag först bara helt stilla och försökte förstå situationen. När jag väl hade samlat mig var det dax att försöka få tag i min man. När jag väl fick tag i honom skickade jag honom fotot på en gång och vi satt och beundrade vår son tillsammans. Sen blev det inget mer gjort den dagen på jobbet utan jag sprang mest runt och grät av lycka då jag berättade för alla om den underbara nyheten!

1,5 månad senare höll vi vår son i våra armar för första gången och ingenting har någonsin varit mer rätt. Jag blev alldeles överväldigad härom kvällen när jag plötsligt upptäckte att min man och min son hade exakt samma ansiktsuttryck när de sover. I juni har vi varit hemma i ett år och vår lilla älsklingen fyller två. Vi har ett riktigt litet busfrö härhemma och han är precis som de beskrev honom på barnhemmet: en aktiv och glad liten kille.