Svärmor förstår inte

Jo, det är just det som är lite av grejen. Speciellt barn som har varit på barnhem med få vuxna har för att överleva känslomässigt fått lära sig strategin att gå till den vuxna som finns ledig oavsett vem det är. När barnet sedan får föräldrar är det otroligt viktigt att det får lära sig vem som är mamma o pappa och vad det är för skillnad  mellan föräldrar och andra. Det är just i början man har chans att lära sig detta och knyta an till sina föräldrar och därför är många av oss adoptivföräldrar noga med att det bara ska vara vi som är NÄRA barnet  ibörjan, hur länge som är början är väldigt individuellt. Det finns också barn som tydligt visar att de vet var de hör hemma direkt och då fixar de liksom detta med andra som vill "gulla" med dem själva genom att protestera.

 

Eftersom du svarar i denna tråd antar jag att du är intresserad av adoption. Då tycker jag att du ska läsa in dig om anknytning mm vad gällande adoptivbarn. Då kommer du att förstå vad vi menar om hur viktigt detta är.

Jag tycker inte att det är så konstigt att inte ta hem en massa kompisar till storasyskonet, det gör man väl knappast när man får ett biologiskt barn heller? Leka ute är väl en sak risken för smittor är ju mindre då samtidigt som ett litet adoptivbarn själv kan avgöra vilken lek det ska vara med i. Ute brukar dessutom äldre barn vara väldigt upptagna med aktiviteter och småsyskonet kan undersöka det som är intressant för den.
För mig handlar det om respekt och omtanke för den egna familjen att inte dra hem en massa kompisar i början, det hade storasyskonet inte fått om vi skaffat tex hundvalp eller så heller. Det kanske upplevs som en märklig jämförelse, men barn brukar inte ha svårt för att förstå varför man gör på ett visst sätt om man förklarar ordentligt. 
 Allt har sin tid och givetvis måste sådant bestämmas från tillfälle till tillfälle också.

Jag förstår inte varför det skulle vara mer naturligt att ha hemma kompisar till storasyskonet än att ha hemma släktingar under anknytningsprocessen? eller vad har jag missuppfattat?

Ni får gärna tycka att jag är konstig, jag håller precis på att ta ställning till viktiga frågor inför lillasyskonets ankomst och vill därför få era tankar också...

Jag tycker inte att du är konstig men jag uppfattade det som att du ville ha reflektioner på era strategier och jag tänker främst på hur ert äldsta barn ska uppfatta det. Jag tänker att väntan och omställningen innan barnet kommer kan bli jobbig om det blir fokus på att han/hon inte ska få träffa kompisarna - som brukar kännas som det viktigaste för lite äldre barn.
Om jag inte blandar ihop er så uppfattade jag det som att ert barn nyss fått reda på att det skulle komma ett syskon och att storasyskonet åtminstone till en början inte reagerade så jätteglatt (vilket så klart inte är konstigt)

För mig så blir det skillnad mellan att låta ett äldre syskon ha kompisar hemma och att andra vuxna kommer. Jag tänker att det är er som föräldrar som det nya barnet ska hitta och att det kanske är mindre risk att ert barn ska ty sig till andra barn, men jag kan ha fel...

Jag för min del var inte rädd alls för att låta min dotter bli gullad med av sina kusiner - och de hjälpte också till att mata henne. Däremot lät jag inga andra vuxna göra det. För mig kändes det som att det viktiga var att hon förstod skillnaden mellan mig som förälder som en naturlig anknytningsperson och andra vuxna.

Sen kanske det naturligt blir så att det inte kommer hem andra barn i början till er - och självklart måste ju syskonen få lära känna varann också, men min tanke var att inte lyfta fram en så stor uppoffring som det faktiskt kan kännas som inför ert stora barn - att inte kunna leka med sina kompisar som förut.

Men det är intressant det här - och det finns ju inga självklara sanningar (här heller)
Lycka till med allt spännande ni har framför er!

Näe jag är inte intresserad av adoption. Däremot tycker jag att barnet själv kommer förstå vem föräldrarna är när dessa har barnet hela tiden och farmor bara 5 minuter

Sedan är det ju så att kvalitén på anknytningen bland biologiska barn och föräldrarna också ser olika ut. Vissa barn är mkt mer välanknytna till sina föräldrar än andra (det kan tom jag se ute, vissa barn har inte alls så speciellt bra anknytning till sina föräldrar, kan komma och pussa andra på munnen som de precis träffat). Och som adoptivförälder måste man vara lite försiktig i början. Det spelar ingen roll om du inte förstår oss/vill förstå oss. Jag kan säga att det inte är speciellt konstigt för adopterade barn att vandra iväg med vem som helst (om de är lite äldre när de kommer) vilket är ett mycket fargligt beteende. Jag var jättenoggran med att bara jag ska bära och som tur var respekterade alla runt mig det. Eller snarare var det ingen som ifrågasatte det ens, vilket var skönt. Min syster har velat ha min dotter hemma över natten, vilket jag sagt nej till utan att det blivit några "tjafs". Det är väl rätt naturligt att föräldrarna faktiskt bestämmer, och säger föräldern nej så är det nej. De allra flesta accepterar ju det, de tar inte saker och ting så personligt utan ser det större perspektivet.

Det jag vill säga är att det är skilnad på anknytning och anknytning! Barnet är ju helt utlämnat till sin förälder och det finns tom barn till missbrukare som alltid kommer att älska sina föräldrar, trots att föräldrarna inte gav mycket till en trygg uppväxt.  

OT: jag vet att detta egentligen inte hör till diskussionen (och jag får säkert skit för det här inlägget), jag har full förståelse för att man befinner sig i en helt annan sist gällande anknytning när man har adopterat ett barn. Med biologiska barn kommer det ju mycket "på köpet" så att säga. Men jag reagerar ändå på att du verkar snabb att dömma andras anknytning utifrån barnets agerande. Jag upplever till exempel att jag har en väldigt stakt anknytning till båda mina barn och har så haft sedan start (ja, dom är biologiska), men barnets personlighet är ju faktiskt något som spelar stor roll med för hur dom beter sig mot andra människor!
Mitt första barn är och var otroligt blyg. Mitt andra barn är raka motsatsen, framåt, orädd, oblyg. Han har erbjudit pussar till mina kompisars män (som han bara träffat enstaka gånger) när han var 2-3 år. Redan som bebis fanns det tydliga skillnader mellan barnen. Det första barnet ville inte  vara hos andra än mig och pappan, och det andra barnet tyckte det var roligt och stimulerande med andra människor. Första barnet var svårinskolat på dagis, andra tyckte det var jättekul. Första barnet hade jättesvårt för att sova borta första gången och kom inte alls till ro hos mormor (som hon träffade 3-4 ggr/vecka) och andra barnet la sig bara ner och somnade (båda var ca 15 månader gamla första gången). Jag kan dra hur många exempel som helst, men kärnan är att barnen har olika personligheter.
Det du ser som dålig anknytning kanske i själva verket handlar om att barnet är oblygt, och jag tror inte man ska vara så snabb med att övertolka signaler som kanske inte ens finns.

Lägg ner. Vad du tycker spelar ingen större roll förrän du har tagit reda på mera fakta!

Tycker inte detta bara hör till adoption,
det gäller så med ALLA barn oavsett om det är biologiska!
Barn är ingen leksak, och det ska inte hoppas runt!
Vill folk ha barn att gosa med , får dom skaffa egna ansr jag!
STÅ på dig.

Varför över huvud taget åka bort om barnet ska vara klistrat hos föräldern, vore det inte bättre att låsa in sig i 18 år med sitt barn då? Herregud om barnet visar att det är ok så dör det nog inte, men var med som förälder och gå inte därifrån om det känns bättre. Klart att mor och far föräldrar vill hålla i sitt barnbarn, adopterade eller inte.

Hmmm...
Detta MÅSTE bero på hur gammalt barnet är när det kommer till Sverige tycker jag. Håller med om att det är likadant med biologiska föräldrar. Är det en bebis, så e det inte så olikt för en biologisk pappa ändå. Tror kanske inte att det gör något om barnet sitter i farmors knä några minuter, men matningar, när barnet ska sova, när denne e ledsen eller precis vaknar är viktigt att det är mamma och pappa. Det TROR jag.