Provocerande

Är inte klimatet här precis som det är ute i samhället egentligen?
Adoption ifrågastätts av många även upp i leden för styrande (sist SD och KD-ledamoten som alla vid det här laget har läst), det genomsyrade den adoptionsutredning som gjordes för några år sedan (där några som var med var klart invandrarfientliga) och det genomsyrar hälso och sjukvården där adoption inte nämns när det kommer till "svårt att få barn" och där ett biobarn skall produceras till varje pris nu sist det senaste med transplanterad livmoder.

Som adoptivmamma själv som med åren fått mer perspektiv på just de här frågorna har konturerna kring adoptionsfrågorna allt mer utkristalliserats. Jag har själv tidigare gått igenom IVF:er privat betalda och landstingsfiansierade, jag har haft tidiga och sena missfall och inte någon gång under denna tid fick jag höra att adoption var ett alternativ, det fanns inte på vårdens agenda. Mer och mer sciencefiction betonat har barnalstrandet blivit och nu det senaste att växa i en transplanterad livmoder. Vad är framtiden? Att växa i en konstgjord livmoder i en maskin?
Samtidigt har kraven på människor som vill adoptera skärpts. Jag kan visst förstå att det krävs lite mer att ta hand om ett adopterat barn, men man har dragit gränsen i absurdum kan jag tycka ibland. Varför skall det vara förenat med stora svårigheter att få ett positivt medgivande om tex. kvinnan  är 36 år och mannen 43 år, när dessa lätt kan gå till sitt landsting och få en landstingsfinansierad IVF gjord? I vissa kommuner är det tvärstop för ett dylikt par att få ett positvt medgivande för en adoption.
Så länge samhället och myndigheter undertrycker dessa åsikter på dylika sätt, så länge kommer adoption att ses som ett suspekt sätt att få barn. Våra adoptivbarn kommer att bli utsatta för främlingsfientlighet och gränserna för de etiska riktlinjer som har med livet att göra suddas ut. Den politiker och SD har ju inte på agedan att egentligen underlätta för nationell adoption, utan vill istället minska inflödet av barn som invandrar!

Att få möjlighet att ta emot ett barn oavsett från var på vårt jordklot barnet kommer är en fantastisk gåva och jag önskar att Hälso-och sjukvården, läkare och sjuksköterskor, kuratorer och psykologer skulle kunna prata adoption tidigt när ett par söker för barnlöshet. Jag önskar att myndigheter skall göra det lättare att adoptera och att MIA skall se till att fler länder utreds som givare för adoption. Jag önskar också att adoption skall bli ett alternativ till abort, då kvinnan känner oro och tveksam het inför ett sådant ingrepp men ändå känner att livet just nu inte fungerar med ett barn (idag existerar det alternativet i realiteten inte alls, det finns inte ens på kartan att sjukvården skulle våga dryfta adoption med dessa kvinnor som till slut känner att abort faktiskt är enda alternativet, men kanske då får lida av detta beslut under hela sitt liv - var det rätt? var det fel? )

Jag tycker adoption måste dryftas mer och då i positiva ordalag!

Håller helt med dig om att det är viktigt att prata om adoption mer och i positiva ordalag men har en helt annan upplevelse ifrån sjukvården än vad du har. Vi har gjort både ivf:er och äggdonationsbehandlingar. Gått både på privat ivf-klinik och hos landstinget för både ivf:er och äggdonation. Våra läkare har hela tiden frågat om vi även funderar på adoption och tyckt att det är bra att ha parallella spår då varken ivf eller äggdonation hjälper alla.  Kanske har jag haft tur men känner flera med mig som haft samma upplevelse. Det är jag glad för idag då vi ändå relativt tidigt ställde oss i kö dvs för 2,5 år sen. Dock var det ett år efter vår ivf-läkare tog upp frågan första gången, så pass lång tid tog det alltså för oss innan det sjönk in och "landade". Synd att inte alla läkare, kuratorer och psykologer tänker likadant och visar på alternativ till medicinska behandlingar. 

Jätte glad att höra att det finns vårdpersonal som pratar adoption. Jag är själv vårdpersonal och vet att kunskapen hos de flesta är väldigt låg vad gäller adoption. På läkarutbildningen, nämns det i föregående som ett alternativ, men tyvärr glöms det bort för mer "spännande" behandlingar. Vid abortverksamheten nämns det inte över huvudtaget, vilket jag också tycker är fel. Naturligtvis är det inte läkarna och sjuksköterskorna eller psykologer eller kuratorer som gör fel, utan kunskapen finns där inte i alla fall inte speciellt ofta (undantag finns ju och det finns ju annan vårdpersonal där ute liksom jag som är adoptivföräldrar och som försöker föra fram en viss medvetandegrad om möjlighet till adoption), utan jag skulle vilja säga att det är samhället och myndigheter i stort som inte har intresset för adoption eller motpolen de som har intresse (de som är emot invandring) mot internationell adoption och som hörs. Jag tror att mycket av den oviljan som finns att prata adoption bottnar i de omvittnade tvångsomhändertaganden som hände på 50-60-talet, när barn togs ifrån sina familjer. Ibland av klara skäl men alltför ofta av grumliga skäl.  Det finns också mycket arveskuld avseende tvångssteriliseringar av människor som var lite mer av personligheter, lite annorlunda eller bara fysiskt handikappade, eller var födda av fel föräldrar. Vi lever helt enkelt kvar i någon form av skuld för det som hände då. Det är känsliga ämnen och det har helt blockerat den sunda samhällsdebatten vad gäller adoption både att ta emot ett barn eller att lämna ett barn.

Anmäl idiot-trådar direkt utan att kommentera. Förhoppningsvis tar FL sitt ansvar och plockar bort dem omedembums. Vi ska inte tolerera påhopp.

Är inte klimatet här precis som det är ute i samhället egentligen?
Adoption ifrågastätts av många även upp i leden för styrande (sist SD och KD-ledamoten som alla vid det här laget har läst), det genomsyrade den adoptionsutredning som gjordes för några år sedan (där några som var med var klart invandrarfientliga) och det genomsyrar hälso och sjukvården där adoption inte nämns när det kommer till "svårt att få barn" och där ett biobarn skall produceras till varje pris nu sist det senaste med transplanterad livmoder.

Som adoptivmamma själv som med åren fått mer perspektiv på just de här frågorna har konturerna kring adoptionsfrågorna allt mer utkristalliserats. Jag har själv tidigare gått igenom IVF:er privat betalda och landstingsfiansierade, jag har haft tidiga och sena missfall och inte någon gång under denna tid fick jag höra att adoption var ett alternativ, det fanns inte på vårdens agenda. Mer och mer sciencefiction betonat har barnalstrandet blivit och nu det senaste att växa i en transplanterad livmoder. Vad är framtiden? Att växa i en konstgjord livmoder i en maskin?
Samtidigt har kraven på människor som vill adoptera skärpts. Jag kan visst förstå att det krävs lite mer att ta hand om ett adopterat barn, men man har dragit gränsen i absurdum kan jag tycka ibland. Varför skall det vara förenat med stora svårigheter att få ett positivt medgivande om tex. kvinnan  är 36 år och mannen 43 år, när dessa lätt kan gå till sitt landsting och få en landstingsfinansierad IVF gjord? I vissa kommuner är det tvärstop för ett dylikt par att få ett positvt medgivande för en adoption.
Så länge samhället och myndigheter undertrycker dessa åsikter på dylika sätt, så länge kommer adoption att ses som ett suspekt sätt att få barn. Våra adoptivbarn kommer att bli utsatta för främlingsfientlighet och gränserna för de etiska riktlinjer som har med livet att göra suddas ut. Den politiker och SD har ju inte på agedan att egentligen underlätta för nationell adoption, utan vill istället minska inflödet av barn som invandrar!

Att få möjlighet att ta emot ett barn oavsett från var på vårt jordklot barnet kommer är en fantastisk gåva och jag önskar att Hälso-och sjukvården, läkare och sjuksköterskor, kuratorer och psykologer skulle kunna prata adoption tidigt när ett par söker för barnlöshet. Jag önskar att myndigheter skall göra det lättare att adoptera och att MIA skall se till att fler länder utreds som givare för adoption. Jag önskar också att adoption skall bli ett alternativ till abort, då kvinnan känner oro och tveksam het inför ett sådant ingrepp men ändå känner att livet just nu inte fungerar med ett barn (idag existerar det alternativet i realiteten inte alls, det finns inte ens på kartan att sjukvården skulle våga dryfta adoption med dessa kvinnor som till slut känner att abort faktiskt är enda alternativet, men kanske då får lida av detta beslut under hela sitt liv - var det rätt? var det fel? )

Jag tycker adoption måste dryftas mer och då i positiva ordalag!

Jätte glad att höra att det finns vårdpersonal som pratar adoption. Jag är själv vårdpersonal och vet att kunskapen hos de flesta är väldigt låg vad gäller adoption. På läkarutbildningen, nämns det i föregående som ett alternativ, men tyvärr glöms det bort för mer "spännande" behandlingar. Vid abortverksamheten nämns det inte över huvudtaget, vilket jag också tycker är fel. Naturligtvis är det inte läkarna och sjuksköterskorna eller psykologer eller kuratorer som gör fel, utan kunskapen finns där inte i alla fall inte speciellt ofta (undantag finns ju och det finns ju annan vårdpersonal där ute liksom jag som är adoptivföräldrar och som försöker föra fram en viss medvetandegrad om möjlighet till adoption), utan jag skulle vilja säga att det är samhället och myndigheter i stort som inte har intresset för adoption eller motpolen de som har intresse (de som är emot invandring) mot internationell adoption och som hörs. Jag tror att mycket av den oviljan som finns att prata adoption bottnar i de omvittnade tvångsomhändertaganden som hände på 50-60-talet, när barn togs ifrån sina familjer. Ibland av klara skäl men alltför ofta av grumliga skäl.  Det finns också mycket arveskuld avseende tvångssteriliseringar av människor som var lite mer av personligheter, lite annorlunda eller bara fysiskt handikappade, eller var födda av fel föräldrar. Vi lever helt enkelt kvar i någon form av skuld för det som hände då. Det är känsliga ämnen och det har helt blockerat den sunda samhällsdebatten vad gäller adoption både att ta emot ett barn eller att lämna ett barn.

Håller med dig om den historieskrivningen. Adoption har länge varit ett no-ord bland vårdpersonal och socialarbetare - av just de skäl du tar upp. N har pendeln börjat svänga långsamt. Jag hoppas den inte svänger för långt.  En del inlägg här på FL tycker jag att unga människor uttalar sig väldigt fördömande om föräldrar som har svårigheter med att ta hand om sina barn. "Såna som du borde inte ha barn" och liknande.

Jag har inte heller gått in i de provocerande trådar, men undrar hur det kom sig att många skrev som anonym, när det inte var i känsliga rummet. Nån som vet?

Annars var det ett bra förslag att låta bli svara på provocerande eller förolämpande trådstart, även om jag var glad att några kloka 'läxade upp'.

Den låg först i känsliga rummet!

Hur gör man för att flytta en tråd? Jag tänker inte göra det men blev nyfiken....

Det var en moderator som flyttade den,vi medlemmar kan inte flytta trådar!

Oj, där kom mina usla datatekniska kunskaper upp till ytan, vad är en Moderator? Kan de flytta trådar när som helst utan anledning eller tror du att denne blivit ombedd att flytta den?
Hoppas att det inte gör något att jag hamnar lite ur spår i tråden....

Handlar nog om samhället i stort o. att forumet tråkigt nog speglar det.

Tänkte dela med mig av en insändare jag läste i min morgontidning:

Oprovocerat påhopp vid Livets Brunn

Du borde skämmas som vuxen, du som hoppade på mitt barnbarns flickvän
vid Livets Brunn i söndags, där hon satt och läste.
En massa fula ord, som slutade med"att du inte skäms att sätta dina fötter
på vår Svenska jord". Denna tjej är xxår och adopterad från Bolivia som liten.
Vi är alls chockade.

Mormor

Ville inte skriva ut åldern men den stod i tidningen.. kan bara säga att det gjorde mig bedrövad att de ens behövde skicka in en insändare som denna.

Den låg först i känsliga rummet!

Va tragiskt att det finns så mkt främlingsfientlighet och fördomar!! Starkt av mormodern att skriva en insändare.

Aha! Det förklarar varför tråden stendog. När man inte längre hade möjlighet att vara anonym blev det väldigt tyst.