• nopp

    Fler i samma situation?

    Hej!

    Jag och min sambo slutade med p-piller i april 2009. Det tog sig i september 2010 och vi fick känna lyckan över att vara gravida i en vecka. Det slutade i en akutresa till sjukhuset där det konstaterades utomkvedshavandeskap och höger äggledare opererades bort. Läkarna sade då att man hade samma chanser att bli gravid med en äggledare som med två, och att det skulle gå fort tills vi var gravida igen.

    Uppmuntrade av orden satte vi igång att försöka, månaderna gick och mensen kom lika troget varje månad. I augusti tog vi äntligen det svåra beslutet att söka hjälp. Började med att min sambo fick lämna spermieprov och sedan fick vi komma på ett gemensamt första besök. Där konstaterades att hans spermier var jättebra och att mina två äggstockar såg bra ut. Mina blodprover såg bra ut (väntar fortfarande svar på något prov om äggstockarna?). Idag var jag och gjorde en äggledarspolning av min kvarvarande äggledare, där fanns passage. Läkaren kunde även se att jag snart antagligen ska ägglossa (om det fungerar som det ska) från den högra sidan (där det inte finns någon äggledare). Jag har fått order om att testa med ägglossningstester torsdag-måndag för att se såg jag verkligen ägglossar. Läkaren kunde alltså se en äggblåsa på 14 mm i höger äggstock. Om jag har ägglossning så är utredningen därmed avslutad och vi ska på gemensamt återbesök på torsdag nästa vecka för att besluta hur vi ska gå vidare. Jag antar att vi kommer att få diagnosen "oförklarligt barnlösa". Vi har redan bestänt oss för att vi vill göra privat ivf. Hur har ni andra gjort?

    Upplever ni också bristen på förståelse från omgivningen som jobbig? Jag tycker att det är jättejobbigt att nära och kära tror att det bara är att "slappna av" och "tänka på annat" så går det. Tycker också att det är fruktansvärt jobbigt att nära och kära tror att det i och med diagnosen "oförklarligt barnlösa" innebär att problemen är ur världen, att inget fel finns och att det bara är att fortsätta försöka på naturlig väg.

    Hoppas att det finns några fler i samma/liknande situation som känner för att skriva av sig. Det är så skönt att prata med personer som verkligen FÖRSTÅR.

  • Svar på tråden Fler i samma situation?
  • Dansarkicki

    Nej, du är inte ensam! Jag och min man är i samma situation. Vi började försöka för 2 och ett halvt år sedan...har genomgått utredning och de hittade inga fel. Började med Pergotime i januari -11 för att ge min ägglossning en extra skjuts. Blev gravid i mars -11 men det slutade med MA i maj. Sedan dess har det gått trögt...har en kur med Pergotime kvar sen så får vi se vad som händer.


    Tycker också att det finns en stor brist på förståelse från omgivningen...känner precis som du. Är förbannat trött på att höra att: har det gått en gång så borde det ju gå en gång till....försök att inte tänka på det så mycket, det kommer när det kommer....osv. Suck, ibland önskade man att människor bara kunde lyssna och vara tysta.


    Skickar en peppkram!

  • nopp

    Åh! Tack tack tack så hemskt mycket för att du tog dig tid att svara! Och jag beklagar att du också tvingas genomgå detta. Jag beklagar även ert MA, det är fruktansvärt tufft när sådant händer. En styrkekram till dig.

    Jag misstänker att min oförklarliga barnlöshet inte är så oförklarlig, jag är rätt så säker på att jag har endometrios, och jag tror att min läkare misstänker det också. Vi ska på möte nästa torsdag och då ska vi prata om hur vi vill gå vidare. Vi har bestämt oss för IVF och vill köra igång privat på en gång. Har ni funderat på IVF?
    Skönt att höra att det inte bara är min omgivning som inte förstår =( För mig leder det till att jag drar mig för att berätta om detta jobbiga för mina nära, jag orkar inte förklara för dom och jag orkar verkligen inte lyssna på alla dessa kommenatarer som grundar sig i okunskap. Jag blir förbannad bara jag tänker på det nu känner jag. Ja faktiskt, man önskar att de istället kunde vara tysta, eller läsa på så att de vet vad de uttalar sig om innan de öppnar munnen. Jag tycker iallafall att man borde förstå att det inte är lämpligt att ösa ur sig sådana dumma kommentarer och att det är rätt så mycket känslor inblandade för oss som  av en eller annan anledning är ofrivilligt barnlösa. Usch jobbigt. När bestämde ni er för att påbörja er utredning? Var gjorde ni den (om jag får vara nyfiken)? Och är ni nöjda med utredningen? Tack så mycket för kramen, den värmer!

  • Dansarkicki

    Jag åt mina sista p-piller i maj 2009 och trodde verkligen inte att vi skulle ha några problem med att bli gravida. Så är det nog för de allra flesta, man tror att det ska gå ganska fort. Men, efter ett års försök så började vi prata om att gå vidare med utredning. Väntade med att ringa till SÄS tills efter sommaren 2010. Eftersom vi skulle gifta oss i september samma år så bestämdes det att vi skulle komma på utredning efter vår bröllopsresa. Så, i oktober var vi där första gången. Massa prover togs, de spolade äggledarna och vi hade ett bra samtal tycker jag. Dessvärre strulade det med ett utav mina blodprov, jag hade för högt prolaktinvärde. Man utredde även detta och efter ytterligare undersökningar och prover så konstaterade läkarna att ett mätfel hade gjorts när man tog proverna, jag hade tagit dem för tidigt på dagen. Detta drog ut på tiden, frustrerande. Läkaren bestämde att behandla mig med Pergotime, trots att jag har egen ägglossning. De ville ge ägglossningen en extra skjuts. Fick recept för tre månader.

    Efter vårt MA så tyckte läkaren att vi skulle testa 3 månader till med Pergotime så när jag fick tillbaka min mens så började vi behandlingen. Efter denna cykeln blir det ingen mer behandling med Pergotime och vad jag förstod på läkaren så ska vi då börja diskutera insemination eller IVF.


    Mina allra närmaste har bra förståelse för vår kamp som tur är. Däremot så är övriga inte lika förstående. Bara denna veckan har tre stycken personer frågat mig om Det inte är dags snart??

    Kram kram

  • nopp

    Ja, det trodde vi med. Att det skulle vara enkelt och att det skulle ta sig direkt, så naiv man var kan jag tänka såhär i efterhand.

    Grattis i efterskott (till bröllopet) : )
    Usch så jobbigt att det drog ut på tiden på grund av att de klantade sig, att utredningen drar ut på tiden är ju inte direkt vad man är sugen på mitt i allt.
    Sade de varför de ville ge ägglossningen en extra skjuts? Det där har jag så svårt att förstå. Jag har läst ganska mycket och det verkar som att det inte är så ovanligt att läkarna skriver ut pergotime trots att man har ägglossning, jag förstår inte riktigt varför. Jag tänker som så att har man ägglossning så har man ju, eller? Men någon mening måste det ju finnas eftersom de gör så? Går ni via landstinget förresten? Eller privat?
    Hur tycker du att det känns med eventuell inseminering eller iVF?

    Skönt att du har nära som förstår. Ja herregud, vissa kan verkligen kläcka ur sig konstiga och okänsliga saker. VArför frågar man ens någon om "det inte är dags snart"? Jag skulle aldrig våga fråga någon det, man har ju inte en aning om vad den människan går igenom. Näe fy. Om folk bara kunde vara tysta istället.

    Jag tror att mina nära försöker att förstå. Men de vet verkligen inte vad det innebär att vara ofrivilligt eller oförklarigt barnlösa. De tror att det bara är att fortsätta försöka. Och att "sluta stressa". Och det är inget kul att höra. :(

  • LiaDiza

    Här har du en till som går igenom liknande problem. Vi har ett barn men vill ha ett till, vi har fösökt i 5 år utan framgång. Sökte hjälp 2008 och provade då pergotime, åt det i ett år men utan resultat. Jag orkade inge mer då så jag försökte gå ner i vikt och lyda allas råd om att tänka på annat. I januari började vi gå hos vår läkare igen, jag provade då hormonsprutor, äggen växte lite men sen fick jag mens. Jag fick rådet att gå ner mer i vikt och i måndags började jag med sprutorna igen, fick även veta att jag har en underproduktion på sköldkörtelhormoner så nu äter jag levaxin. Tycker att det börjar kännas rätt så hopplöst! Varför gick det en gång helt naturligt och nu inte alls? Jaag är så trött på folk i min omgivning som säger att jag ska vara glad att jag åtminstone har ett barn...visst det är sant att man ska vara glad för det man har och tro mig: jag älskar min dotter mer än livet självt men jagh känner samtidigt att jag har ännu mer kärlek att ge! Jag vill såklart kunna ge min dotter ett syskon och att min man ska få bli pappa igen för han älskar verkligen att vara pappa, på samma sätt som jag älskar att vara mamma. Jag känner mig så misslyckad!

  • Dansarkicki

    Tack tack, bröllopsdagen ska firas i helgen! Det ser jag fram emot :)

    Vet faktiskt inte varför de skriver ut Pergotime fast man har egen ÄL men när jag var på VUL (första månaden med Pergo) för att kontrollera äggen så hade jag TVÅ finfina ägg. Två ägg i den storleken har jag inte haft innan och läkaren sa till mig att om vi inte ville riskera att bli gravida med tvilllingar så skulle vi avstå sex den månaden. Det struntade vi i...jag menar, vi vill ju ha barn, blir det två så är det ju underbart. Så ser vi det i alla fall....Vi har gått via landstinget, Södra Älvsborgs sjukhus, tycker vi har fått bra hjälp hittills, förutom missödet med Prolaktinprovet då :S.


    Jag inser ju att vi på något sätt måste gå vidare i våra försök, för det fungerar ju uppenbarligen inte så bra för oss på egen hand. Även om vi ju faktiskt blev gravida i mars... Har inte tänkt så mycket på nästa steg men är ju väl medveten om att det är dags nu. Känner mig lite rädd inför IVF...får ju 3 försök, vad händer om det inte lyckas på de försöken, kommer jag klara att ta sprutor på mig själv (min man kommer absolut inte göra det för då svimmar han), kommer jag orka psykiskt? Många frågor, men vi vill ju detta över allt annat så jag antar att vi inte har något val.

    LiaDiza; kul att vi blir fler i tråden :). Jag förstår dig och det är klart att det är tufft för dig även om du redan har ett barn. Vi får hoppas att det lossnar för oss allihop så vi kan fira våra plus tillsammans ;). Jag håller tummarna för det!!

  • LiaDiza

    Ja jag hoppas också det! Skulle vara skitkul ifall allihopa blev gravida inom en snar framtid! =) Gud vad skönt det känns att prata av sig lite och få höra era historier tjejer, det hjälper verkligen! Håller alla tummar jag har!

  • Mallan07

    säger samma som er andra.. ni är inte ensam! Jag och min sambo har försökt i 3år utan att lyckas!
    har också försökt med spolning av äggledare och äter både pergotime och levaxin.. men blir inget iaf =/
    skönt att höra att man inte är ensam om detta...

    de är enormt jobbigt! Då många som sagt inte förstår hur tungt de är att misslyckas gång på gång..
    hur man känner en stor tyngd när mensen kommer varje månad!

    de är typ 1 av mina bästa vänner som förstår hur jobbigt de verkligen är, som stöttar mig så gott de går!
    men de börja kännas så sjukt jobbigt nu, så fort jag ser någon föda barn på tv så börja ja nästan gråta..

    vi har också fått "diagnosen" oförklarligt barnlösa!
    alla säger att man ska sluta tänka på de.. men hur ska man kunna göra de när man längtar efter ett barn så mycket!?

    håller tummarna nu för er och mig själv =)

  • Längtan82

    Här är en till!

    Vi blev gravida för 2 år sedan men det slutade i en ofostrig graviditet i v14. Nu har vi försökt allt som allt i 3½år. Vi står nu i kö till IVF då utredningen visar att inte är "fel" på oss, oförklarligt. Förhoppningsvis blir det ett plus i julklapp.

  • Kahlila

    Hej nopp!
    Du är inte ensam. Fast man känner sig så ensam.
    Vi började försöka hösten 2008 och blev gravida efter 4 försök. Snabbt tyckte jag och sambon blev nästan chockad. Chocken byttes dock till lycka och sen pajade allt när vi var på ett tidigt ultraljud (jag ville kolla att allt var ok för jag kunde knappt tro att det hade gått så snabbt) och fick reda på att det var ett MA. Läkaren var jättekort och kylig och sa bara att "det kommer ju att gå direkt så bry er inte om det". Månaderna gick och det hände inget. Förra sommaren sa vi att har inget hänt i augusti så gör vi en utredning. Vi kollade allt och alla prover såg ok ut. Dock gjorde min man först ett prov som inte såg bra ut. då sa de att det kunde hända, dagsform eller så och han fick göra ett till som såg ok ut. Så där kan det finnas nåt.
    Sen ställde vi oss i kö för ivf och under tiden gjorde vi insemination som inte resulterade i något. I mars kom vi fram i ivf kön och gjorde vårt första försök med bra utfall av ägg och embryo och vi behövde inte köra ICSI vilket vi trodde. Dock inga plus efter 1 färsk + 3 FET. Ska nu göra nästa fäskförsök i november.
    Den här veckan är första gången som jag skriver på FL. Jag har läst i trådar förr men aldrig skrivit.
    Nu känner jag att jag vill delta och bidra med min historia och på riktigt komma i kontakt med andra i samma situation. 
    Jag har vänner som stöttar, familj också och så mannen såklart men egentligen så kan ingen förstå utom mannen och ibland känns det som han inte heller förstår hur jobbigt jag tycker att det är. Under tiden som vi har försökt så har så många blivit gravida med första... och andra barnet. 
    Jag har efter sommaren känt att jag inte orkar umgås med de som har barn. Det är för jobbigt.
    Jag hoppas att det löser sig för oss och för er.
    Många styrkekramar. 
    Du är inte ensam.

     

  • FruW

    Hej!

    Ts, du är absolut inte ensam! Vi har försökt i 2 år, har tre mf bakom oss. Blev gravida efter några mån med pergo, i går konstaterades ett MA, ska skrapas på tis. Vi har gjort en mf-utredning som inte visade ngt, o har fått remiss till Ivf. Skulle eg till Ivf nästa vecka på startsamtal, men vi sköt upp det en vecka till så hinner vi läka lite till iaf...

    Ang pergo när man har egen äl, kan jag rekommendera det! Det boostar äl! Gav oss det första plusset på 1,5 år, så värt att testa!!

Svar på tråden Fler i samma situation?