Hur hjälper man blyg 6-åring att skaffa vänner...?

Åh, det låter som en beskrivning av oss! På dagis ropade alla glatt hej "NN" och sprang fram till honom. Här säger ingen (utom lärarna) hans namn. De gånger min son glatt säger "Hej NN!" till någon i klassen får han inget svar eller ett buttert "hej". Och när han frågar om de ska leka svarar de ofta inte, och då ger min son lätt upp. Håller med om att det är helt annan kultur på skolan. Sonens förskola ligger 8 km från oss, men där var det helt annan kultur ändå, och helt andra lekar.

Det var hjärtskärande idag när min son trodde att en i klassen ropade på honom (det var en annan det ropades på). Min son sprang glatt dit, men kom sedan lunkandes tillbaka till mig och sa " jag trodde de ropade på mig, det lät så, men de sa att det inte var mig de ropade på".

De andra barnen verkar inte bry sig så mycket, utan leker på ändå. Men min empatiska och fundersamma son vill ha nära vänner som gillar honom. Idag efter skolan ska vi till hans gamla kompis, kommer vara en fröjd att se dem kramas och ropa varandras namn :)

 

Hoppas att det blir bättre både för din son och för min dotter! Jag ska ha ett samtal med fröknarna i morgon, för att se hur de upplever situationen och höra vad de tycker att man kan göra för att hjälpa. Själv tycker jag att en bra början kunde vara att barnen skulle titta upp och säga hej när någon kommer, men enligt min egen erfarenhet är det ju någonting som sker "automatiskt" när barnen lär sig kulturen på stället - inte någonting man uppmanar dem att göra. Hmm... 

Jag har försökt få bjuda hem några gamla kompisar på helgen, men hon vill inte det. Tror att hon tycker att det är så skönt att bara vara med oss efter en ansträngande vecka bland främlingar. 

Nej, det är svårt att uppmana till dem, men man kan ju undrea hur det var på deras försskolor, var inte barnen entusiastiska mot varandra där?!

Jag har som sagt pratat med fröknarna, och de upplever inte att han är utfryst, eller att han bara leker själv. De menar att han leker själv ibland och med andra ibland. Så det är så svårt att tolka, de säger en sak och min son en annan.

Jag vill också bjuda hem klasskompisar, men min son vill bara leka med sina gamla kompisar.. känns krystat att tvinga honom..

Min dotter är också lite blyg och försiktig. Hon gillar än så länge att gå till förskoleklassen men jag misstänker att hon leker mycket själv. De har ju en regel att när någon frågar om man vill leka så ska man säga ja men hon säger att det är inte någon som frågar om hon vill leka. Själv vågar hon väl inte alltid fråga. Sedan tror jag vad jag vill om den här regeln, barn har så många sätt att spärra ut den som de inte vill ha med i leken ändå och det tror jag man känner på sig som barn också om man frågar. Att de andra egentligen inte vill ha en med liksom. Ja, det är jobbigt att vara blyg, särskilt idag då man förutsätts vara så framåt. Hon fyller år snart och vi har funderat på att bjuda alla tjejerna i klassen på kalas för att också lära känna dem lite bättre. Får se hur det blir. Hon är det första barnet jag har i förskoleklass så jag vet inte hur pratet går bland barn så men tycker att en del saker hon berättar inte känns positiva. Mycket snack som min klänning är finare än din, du får inte vara med för du har stövlar/ditt namn har inte bokstaven l i sig mm. Sedan frågade hon vad ordet glor betyder. Varför frågar du det sa jag? Jo, en kille hade sagt, vad glor du på åt henne på en utflykt. Personalen tror jag mest tycker det är besvärligt om någon är blyg. Blir ju extra jobb för dem och de har ju fullt upp som det är. Tror inte heller de har möjlighet att se alla barn, gruppen är för stor och personalen för få.

Min son är väldigt blyg och har alltid varit det. Nu bor vi på ett rätt litet ställe där de har bra samarbete mellan dagisen och skolan så läraren visste mycket om barnen redan när de började vilket har varit jätte bra. De har haft lite extra koll på min son och hjälpt honom att komma in i gruppen utan att jag behövde be om det, eftersom det kom fram i hans "omdömme" från dagis att han är ovanligt blyg och tillbakadragen. Både lärarna i skolan och personalen på fritids har aktivt fått barnen att leka med varandra i större grupper och ser till att dra med dem som verkar vara utanför. Detta är precis det som min son behöver för han är så blyg att han knappt vågar svara om ett barn som han inte känner börjar prata med honom. Så hade det inte varit för att han fått hjälp från de vuxna i skolan och på fritids är jag rätt så säker på att han inte hade haft några kompisar och att han bara hade lekt för sig själv.

Har du pratat med personalen om det, om dom upplever henne som utanför, avståndstagande, eller hur dom andra i gruppen tar in henne? I min 6-årings klass var det en annan flicka som alltid gick ensam och jag som förälder till ett av dom andra barnen uppmärksammade både min dotter och personalen om det. Min dotter sa om den tjejen att dom brukade fråga om hon ville vara med men det ville hon inte. Personalen sa också att hon var väldigt bestämd med att hålla sig på sin kant och verkade tillfreds med det.
Så småningom kom hon in i gänget och nu är det inga problem.

Men jag tycker att det är personalens ansvar att inte bara låta det fortgå utan försöka skapa övningar, lekar osv som bygger på att alla är involverade och även prata med barnen om det utan att peka ut nån. Med dockteater, flanosagor eller vad som helst, som kan ha ett budskap och sen prata om hur det är hos dom.

Hur går det för din dotter nu Supersemlan? Det känns som det går bättre för min son, men ändå inte helt problemfritt ännu. Han tyr sig till en kille i klassen, och denna killen verkar vilja vara med min son (även om han har flera andra kompisar som han känt sedan dagis). Det är så tråkigt dock att många barn redan som 6-åringar har så tuff attityd, idag på morgonen när min son försökte ge sig in i en lek mellan två killar i klassen vände den ene sig bara om och sa surt "sluta följa efter oss!" "Får jag inte vara med?" frågade min son då. "Nä!", svarade de och sprang iväg. Men sen hittade han killen som han tyr sig till och de började snacka.

Men, känns dock lite bättre än innan. Märker att hans allmäntillstånd förbättrats också, han är lite mer sig själv här hemma.

 

 

Nu tycker jag faktiskt att det lossnar mer och mer på 6-års. Hon verkar gladare och öppnare, tryggare i gruppen. Idag när jag hämtade var hon faktiskt ute på gården och lekte med en av de gamla kompisarna + en ny, som hon har pratat om några gånger (annars har hon alltid hängt inomhus då jag hämtar). Det känns skönt att se henne mer som "sig själv".

Åh, så härligt! Min son har börjat leka mycket med en tjej, och sagt att "innan kändes rasterna så långa för jag var ensam, men nu känns de inte så långa." Härligt!

Hej 
hur går det för era barn . Har en dotter dom beter sig exakt likadan. är så himla orolig . har Aldrig ens upplevt henne som särskild blyg tills nu när hon börjar f Klas. 

Hon vägrar svara med hej när hon blir tilltalat av andra barn :( är rädd att dem snart kmr sluta. 

fixade 1 Playdate med en flixka från parallel klass som kom Hem till oss men konstig nog har blygheten ändå inte släppt,idag vid hämtning Stod jag o pratade med mamman medans min dotter tittade i marken istället för o leka eller prata med flickan.

Jag har också en väldigt blyg snart 7-åring. Hon går i ettan nu. Jag har pratat med hennes lärare och fritidspedagoger så de hjälper henne. Det hjälper delvis men inte helt. Hon känner sig väldigt ensam.

Går det bättre med tiden ? Tänker seriös oå o byt hennes skola men blir rädd . Tänk om det blir samma sak i nya skola eller värre :( 

Att vara blyg är ju inget som magiskt försvinner av sig själv. Att byta skola hjälper antagligen ingenting, skulle vara om turen finns att där möter man en kompis.

Vår idag 11-åring är blyg och har alltid varit oavsett om det är på skolan, aktiviteter eller i andra sammanhang. Har alltid haft svårt med kompisar även om hon så gärna vill vara med andra. Man får peppa, försöka göra upp med andra barns föräldrar, se till att dom hamnar i situationer där dom kan lära känna andra barn. Jag har alltid försökt hjälpa och styra när chansen finns, man får lägga sig i lite som vuxen till ett blygt barn.

Det är tufft i perioder och har varit mycket gråt, i lågstadiet fick hon bra hjälp av lärarna. I mellanstadiet är det helt annorlunda och där är det djungelns lag på rasterna helt plötsligt. Nu hade hon dock turen att det började en ny tjej i klassen efter sommaren som hon har blivit kompis med, det har löst en del. Samt att hon äntligen fick till det kalas där många kom (frivilligt) hon länge velat ha. Så för tillfället går det bra för oss men jag bävar för högstadiet...

Vissa dagar lite bättre, men oftast detsamma. Hon vill absolut inte byta skola. Hon har en vän nu iaf, ?problemet? är att hon vågar inte vara där själv utan vill bara vara hos oss