... det här är min lyckliga lilla berättelse, om tiden

Den 22 september var en solig höstdag. Halv fyra den dagen blev jag gravid. Vi gjorde en provrörsbefruktning och av 11 mogna ägg som plockades ut hade 11 blivit befruktade. Tre av dem var av toppkvalitet och kunde frysas. Ett befruktat ägg har satts tillbaka i min livmoder och jag kunde själv se hur det sprutades in. Nu ligger det där inne i värmen. Mitt hopp.

Det regnade ute. Två stora regnbågar sträckte sig över himmelen. Kolsvarta moln. Santidigt som solen sken. Motsägelsefullt. Men om 14 dagar ska vi göra ett graviditetstest.

Utanför sjukhuset stannade jag upp, vände ansiktet mot solen och kände hur solen absorberades och spred sig i hela kroppen. Lugnt. Men ändå pirrande och kittlande. Lagrades, för att räcka hela vintern. Och om 14 dagar ska vi göra ett graviditetstest.

På morgonen den 6 oktober gjorde jag ett graviditetstest. Det var knappt att vi kunde läsa  vad det stod på testet när texten Gravid kom upp på skärmen direkt, redan innan mannen hann tända sänglampan efter att jag kom tillbaka till sovrummet. Sedan blinkade displayen ett par minuter innan det stod Gravid 1-2 veckor. 14 dagar efter vår första IVF ligger det ett positivt graviditetstest på sängbordet. Om allt går som det ska blir det en junibebis. Det är väldigt tidigt och det kan gå hur som helst, men nu har vi kommit ända hit! Jag är gravid.

Det regnade utanför balkongdörren igen. Smattrar mot räcket. Inga regnbågar idag, men kastanjen utanför fönstret börjar bli gul. De varma brittsommardagarna är som bortblåst. Kajorna samlas i stora svarta flockar på taken. Ger sig av i omgångar. Solen är också påväg att ta farväl för vintern men lyser mellan bladverket mellan skurarna.

Jag och min man har varit tillsammans i drygt fem år och gått igenom en hel del behandlingar under de senaste tre åren. Men det är det inte så många av våra vänner som vet om. Jag är 30 år idag och lyckligt gift sedan högsommaren. Fortfarande nyförälskad. Vill alltid vara nyförälskad. För över 10 år sedan försökte jag bli gravid med mitt ex. Tur nog blev det ingen bebis där och behandlingarna kom inte igång. Tur, för att vårt förhållande inte höll och jag var väldigt ung.Tur, för att jag nu har haft  tid att  bli den jag är idag.

Jag har PCO och därför ingen naturlig menscykel. Min kropp har aldrig lärt sig den klockan. Jag har fått hormonabletter för att få igång mensen. Och sedan gått vidare med sprutor i flera omgångar. För 14 dagar sedan gjorde vi en IVF med ett befruktat ägg efter hormonstimulering och idag, den 6 oktober, fick vi det efterlängtade positiva beskedet. Jag har anat sista veckan att jag varit gravid, då hormonerna från IVF-behandlingen skjutit fart.

Idag mår jag väldigt bra. Underbara höstdagar! Jag välkomnar mörkret ikväll, för jag vet att solen kommer att komma tillbaka efter vintern.  Jag välkomnar hösten med en äppelpaj i ugnen. Njuter av årets skörd. Förstår inte varför vi bävar för mörkret. Jag vågar tro att "hoppet" som fått fäste inom mig, som visat gravid på graviditetstestet imorse, ska får växa ända fram till sommaren. Då solen och grönskan återvänt. I tiderna kring skolavslutningen.

Ringde precis min mamma och berättade om äppelpajen i ugnen, om ett positivt graviditetstest och vårt hopp om en junibebis.
   
Kram från Moa

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-05-19 04:08
Det står i kalendern att jag är gravid i 9:e månaden idag. Jag sitter vaken med balkongen öppen och lyssnar på fåglarna som kvittrar för fullt i kastanjen utanför. Det är fortfarande nattsvart ute. Klockan står på strax efter tre. Syrenerna har redan börjat att slå ut och jag sitter och skriver på ett tal till mina avgångsstudenter. För tolv år sedan, i juni 2000, var jag där de snart är nu; På trappan ut från gymnasieskolan, med gymnasietiden i ryggen och med en skylt runt halsen där det stod student 2000. Fan vad vi var bra! Den sommaren gick mina nu blivande studenter ut årskurs 1 och sjöng den blomstertid för första gången, med gluggar mellan tänderna och blomma till sin fröken. Nu står de snart på trappan, med en studentskylt runt halsen. Om bara några veckor ska jag på en grönskande sommarbröllop med min gamla kära studentkompis, som äntligen ska gifta sig med sin tonårskärlek. Jag minns hur vi dagarna innan vår student satt på gymnasieskolan tillsammans och sydde färdigt våra studentklänningar och drömde om framtiden. Om den grönskande framtid som vi befinner oss mitt i nu, mer än 10 år senare. Om några veckor ska hon äntligen gifta sig och jag sitter åter igen och syr några dagar innan studenten. Denna gången på en mycket liten bebisklänning och en bebiskostym som min son eller dotter ska bära på min gymnasieväns bröllop. Jag inser att våren har börjat övergå i sommar nu och att jag snart ska bli mamma. Om mindre än 10 år är det min tur att få höra min son eller dotter sjunga den blomstertid för första gången, med glugg mellan tänderna och blomma till sin fröken. Livet är bra fantastiskt ändå.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-09-22 20:39
22 september 2012:

Det har regnat två dagar i rad utan uppehåll. Hösten är här. Igen. Utanför den stängda balkongdörren har kastanjens blad börjat gulna. Kajorna samlas på taken. Idag är en helt vanlig dag, men den 22 september kommer alltid vara en speciell dag för mig. För precis ett år sedan planterade vi ett frö, ett hopp och början till ett litet människoliv. Vi var på IVF-kliniken och återförde ett befruktat ägg. Det regnade den dagen, precis som idag, men när vi åkte hem bröt solen igenom molnen och två ståtliga regnbågar sträckte sig över himlen. Trots regnen så minns jag den dagen som en solig höstdag. Den dagen blev jag gravid med Alice.

På fönsterbrädet, inne i lägenhetens värme, står Alices solros som vi planterade på hennes namngivning i augusti. Den når snart halva fönstret. På golvet står en Briotax fastbunden i tidningskorgen och ett leksakståg lastat med en boll står bredvid. Lite damm i hörnen. Precis som en helt vanlig dag.

För några dagar sedan lärde sig Alice att vända sig från rygg till mage. Hon kämpade en hel dag innan hon äntligen kom runt. Det som verkat nästan omöjligt är idag en del av vardagen för henne. Hon rullar snabbt och lätt från rygg till mage, som att hon alltid kunnat göra det. Oftast reser sig hon upp på armbågarna med ett leende och inspekterar omgivningen, men ibland blir hon liggandes med ena armen under sig utan att få loss den. Först envist kämpande. Sedan frustrerad och ledsen. Snart lär hon sig det också.

Nu sover hon i soffan bredvid mig. Laddar energi för nya utmaningar. Tänk att det idag, ett år efter vår första IVF faktiskt bor en tre månader gammal tös hos oss. Ibland glömmer jag bort hur mycket jag längtat och hoppas. Det känns så självklart nu. Som att hon alltid varit här. Att bädda hennes barnsäng i sovrummet och sätta nallebjörnen Albert tillrätta i hörnet av varje morgon och vattna hennes växande solros på fönsterbrädet i vardagsrummet känns lika självklart som att hösten är här igen.