• Anonym

    Vad händer med 9-åringen?

    Hej! Jag har tidigare lyft frågor här på forumet där jag fått olika svar angående min bonusdotter. Nu eskalerar allt och det upprepas dessutom samma saker. Hon stjäl saker, av mig. Hon ljuger om att hon har stulit, ser riktigt förnärmad och spydig ut när jag frågar. När jag och pappan sätter oss ner och bestämt men vänligt pratar med henne så börjar hon att gråta och vill inte prata mer. Vilket hon inte slipper. Jag säger att det där får du inte ta, det är inte ditt men jag kan visa dig hur man gör om du vill. Jag har tom gett henne lite smink att leka med. Men hon fortsätter att stjäla. Trosskydd, bindor, tamponger, applikationssvampar ur helt oöppnade påsar. Allt man kan tänkas som är mitt.
    Hon slänger ouppätna mackor bakom en köpmansdisk, men nej det har hon inte ALLS gjort och tittar mig rätt i ögonen när hon ljuger.Trosor och strumpor, använda och oanvända, hamnar i skrivbordslådor och leklådor och gömda bakom saker istället för i tvättsäcken som hon har på sitt rum. Vi har blivit hårdare med att se till att hon städar, men faktum är att dagen efter ser det ut som hon inte städat på ett halvår. Kläderna slängs överallt, hon tom sover med dem i sängen.Läxor har hon gjort säger hon, ändå hittar jag ogjorda på hennes rum. Osv..

    Att man tar litegrann nångång vet jag ju, men när det handlar om samma saker man redan pratat om i flera månader och omgångar? Det är för mycket som sker. 

  • Svar på tråden Vad händer med 9-åringen?
  • barnpsykologen margit

    Hej!
    Du skriver inte hur gammal din bonusdotter är, men att hennes ljugande eskalerat successivt.
    Ni verkar också ha bemött hennes ljugande på ett tydligt sätt tillsammans  men utan framgång.
    När lite större barn stjäl och ljuger brukar man ur psykologisk synvinkel se på det som ett symtom för något de saknar. Oftast inte just de saker de tar, de är bara symbol för något de själva förmodligen inte kan formulera.

    Det du beskriver att ni gör är att bemöta henne på det realistiska planet, dvs man måste lära barn att inte stjäla och inte ljuga och det är helt riktigt. Men det faktum att detta inte hjälper tyder på att hennes beteende står för något annat.
    Den psykologiska tolkningen är att hon ber om något hon inte får idag. Det kan handla om mer tid, med den  eller dem hon stjäl ifrån. Det kan handla om kärlek, umgänge, närhet.
    Jag tycker det låter som om ni i viss mån är inne på den linjen när du erbjuder henne att pröva dina saker. Fortsätt med det. Bjud in henne i ditt liv. Gör tjejgrejer med henne!
    Försök att byta den mer avståndstagande och uppfostrande inställningen till henne och tänk på att ni vet mer om vad hon behöver än hon själv vet. Tänk ibland på henne som åtminstone känslomässigt lite yngre än hon verkligen är.
    Om det känns svårt att nå henne med det förhållningssättet tycker jag att ni ska söka BUP för att få stöd i att nå varandra.
    Med vänlig hälsning.
    Margit Ekenbark
     

  • barnpsykologen margit

    Hej igen!
    Förlåt, jag såg överskriften med hennes ålder när jag svarat. Det förändrar dock ingenting i svaret. Snarare förstärker hennes behov av närhet och gemenskap.
    Margit Ekenbark 

  • Anonym
    barnpsykologen margit skrev 2011-10-19 22:55:43 följande:
    Hej!
    Du skriver inte hur gammal din bonusdotter är, men att hennes ljugande eskalerat successivt.
    Ni verkar också ha bemött hennes ljugande på ett tydligt sätt tillsammans  men utan framgång.
    När lite större barn stjäl och ljuger brukar man ur psykologisk synvinkel se på det som ett symtom för något de saknar. Oftast inte just de saker de tar, de är bara symbol för något de själva förmodligen inte kan formulera.

    Det du beskriver att ni gör är att bemöta henne på det realistiska planet, dvs man måste lära barn att inte stjäla och inte ljuga och det är helt riktigt. Men det faktum att detta inte hjälper tyder på att hennes beteende står för något annat.
    Den psykologiska tolkningen är att hon ber om något hon inte får idag. Det kan handla om mer tid, med den  eller dem hon stjäl ifrån. Det kan handla om kärlek, umgänge, närhet.
    Jag tycker det låter som om ni i viss mån är inne på den linjen när du erbjuder henne att pröva dina saker. Fortsätt med det. Bjud in henne i ditt liv. Gör tjejgrejer med henne!
    Försök att byta den mer avståndstagande och uppfostrande inställningen till henne och tänk på att ni vet mer om vad hon behöver än hon själv vet. Tänk ibland på henne som åtminstone känslomässigt lite yngre än hon verkligen är.
    Om det känns svårt att nå henne med det förhållningssättet tycker jag att ni ska söka BUP för att få stöd i att nå varandra.
    Med vänlig hälsning.
    Margit Ekenbark
     
    Tack för ditt svar! Mycket av hennes tid går åt till hennes fritidsaktivitet som numer pappan tar hela ansvaret (vilket jag tagit stor del av innan). Han har valt att gå vidare utan mig men vi bor ännu under samma tak och jag har stort ansvar för henne fortfarande utanför hennes aktivitet. Hon vet inte om vår separation. Nu i morse ville hon att jag skulle kolla en sak på hennes rum, då hade hon lämnat en skrivbordslåda öppen där jag hittade 2 stora tejprullar hon tagit från skolan. Jag sa givetvis åt henne att de är inte hennes och att hon ska lämna tillbaka dem. Hon stoppade dem i väskan. Men det är så uppenbart att hon VILL att jag ska se vad hon gör.
Svar på tråden Vad händer med 9-åringen?