Ska vi berätta för dagispersonalen om diagnos? (som knappt märks)

Omgivningen har aldrig påpekat att nåt är galet om jag uttrycker mig så. Det är vi som föräldrar med fingertoppskänsla som känt att det är nåt som inte stämmer, svårt att sätta fingret på.

Idag pratar han springer hoppar skrattar o leker med andra barn men har alltid varit "sen" Han är som en rätt normal tvååring helt enkelt. Hemma har vi samma krav på honom som på hans "friska" tvilling.

Det är därför jag undrar om det eg gör nån skillnad med att berätta eller ej. Han förstår ju typ allt som han ska förstå, såsom vi uppfattar honom...

Jag tycker verkligen att ni ska berätta för fsk. De jobbar för att bemöta varje barn utifrån sina egna förutsättningar och upptäcks avvikelser vet det varför. Det är viktigt med en god relation med fsk och hem för erat barns skull. Man vet ju aldrig hur morgondagen ter sig!

Fast säger du inte emot dig själv lite...det märks inte, skriver du, men sen skriver du att han är lite "sen". Så uppenbarligen märks det kanske ändå lite...Och som pedagog lär man ju märka det och därför är det ju jättebra att ha blivit informerad om en sådan sak så att man vet på vilket sätt man ev kan hjälpa barnet.

JA!
Självklart säger jag som pedagog. Det är viktigt att han får det stöd han behöver för att utvecklas i sin egen takt. På förskolan kan det också bli annorlunda än hemma, han kanske fungerar annorlunda i den miljön, och då behöver personalen känna till alla falka för att skapa en så bra miljö och verksamhet för ditt barn. Det kanske behövs köpas in visst material, han kanske behöver mer lugn och ro än många andra barn, kanske viss rörelseträning osv. Nu spånar jag hejvilt här, men det är sådana saker som gör att man ska berätta sådana här saker.

Tack så mkt för era svar!

Både jag och min man är pedagoger och har  lite kunskaper om diagnoser så vi såg lite signaler på att vår dotter kan ha en diagnos och tog upp detta med bvc. De såg samma saker och har nu skickat oss vidare för att se om de ska göras en utredning. De saker vi såg tog vi upp med personalen på förskolan och de höll med i det som vi sa. Håller med det som Veladis säger att det kan göra stor nytta att skolan vet just med stöttning och material inköp som kan hjälpa dit barn. Samt det som Veladis lyfter om hem och skolmiljö skiljer sig är viktigt att ha i åtanke. Vi har märkt saker som skolan inte märkt och tvärt om. Prata med skolan och se hur ni kan göra det bästa för ditt barn.

Jag tror inte barnet blir "stämplat" av dagis, utan bara få extra hjälp om det behövs.
Tror det bästa är att berätta!
Dagispersonal är ju också duktiga på att läsa av barn, så de kanske märker det lättare än andra. Så då är det väl bra om dom vet?
Hoppas det kommer kännas bra att berätta :)

Ja! Berätta! Vi har total öppenhet kring vår dotters diagnos. Dels för att hon behöver så mycket hjälp och omsorg, hon kan då få rätt hjälp och dels för att ingen ska prata bakom ryggen.

Bättre att vara öppen! Börjar pedagogerna snacka "skit", särbehandla ert barn eller nåt sånt så skulle jag nog byta förskola  eftersom dom då uppenbart är inkompetenta och antagligen inte ens bemöter "vanliga" barn bra. 

Bl.a. är det  ju lättare att sätta in lite extra resurser/resurstimmar om det skulle behövas. Och att ge er son bra förutsättningar att funka på förskolan. 

Vi har varit helt öppna med förskolan, med nära samarbete och dialog (inte konstigt,  dottern har autism och är både lättstressad och utåtagerande, en inte helt lätt kombo i förskolemiljö). Och så har ju även personalen intervjuats i utredningen och dottern observerats på förskolan. Så det hade nog varit svårt att hålla det "hemligt"... 

Men en sista grej att tänka på. Även om ni inte berättar, så är det ju stor sannolikhet att personalen känner/märker att det är "nåt". Å så går dom å funderar på om och hur dom ska ta upp det med er, samtidigt som ni redan vet, men kanske inte kan/vill diskutera saker kring sonens utveckling för att slippa "berätta". Å så går ni och tiger på alla håll. Det om något kan skapa skitsnack och ryktesspridning.  

Om ni föräldrar har känt på er att det ena barnet avviker, kan det ju bli ännu tydligare om båda tvillingarna går i samma barngrupp. Dessutom är många av oss pedagoger vana att snabbt läsa av barn och kan se saker som inte föräldrarna ser eller som inte är så tydliga i hemmet.

Jag tror det är mer er rädsla för vad sjukdomen kommer innebära som gör att ni inte vill berätta. Jag skulle gissa att ni inte hunnit smälta det ännu och att det kan kännas lite skamligt, trots att det inte är det. Men berätta, så ni kan göra det bästa möjliga för ert barn på alla ställen!

Intressant frågeställning - undrar om ts fortfarande är aktiv två år senare och kan berätta hur de gjorde, för er som är i samma sits.

Vad är det mer för avvikelser än att han gick sent som gör att ni tycker han är "sen"? Vår yngsta gick inte förrän hon var 18 mån och en vecka och det är inget fel på henne. (vuxen idag)

Men då måste väl TS själv sätta sig in i vad barnets diagnos innebär först?

Självklart, även om det inte märks nu kan det komma situationer där han behöver förståelse. Förskola är också en annan situation än i hemmet där påfrestningarna är större både motoriskt och socialt.

Och det TS måste göra innan hon inviger förskolepersonalen i problematiken är att ta reda på ALLT (och helst lite till) om vad hennes barns diagnos betyder. Det har ALDRIG varit så lätt som det är idag att hitta info om precis ALLT från A till Ö på Google. Hittar inte TS sitt barns diagnos där för att den är så sällsynt och ovanlig så ska hon kräva att få hjälp av specialister inom barnsjukvård. De finns där och jag är 100% säker på att den som söker hjälp får det.............