Hjälp! Är det försent för mig?

Trots att jag har gått hos en terapeut i snart tjugo år. För så länge har det gått sedan jag hade min djupaste svacka. Men där jag fortfarande står och stampar på ett och samma ställe beträffande det som jag känner att jag mest behöver. För tänk dig själv att vara snart 50 och aldrig haft en normal sexuell relation dvs. en flickvän. Det gör stundals fruktansvärt ont i själen. Och som gör att jag stundtals fortfarande får mina svackor dvs. känner mig fruktansvärt deprimerad och frustrerad. Där jag inte vet hur jag ska göra. För det som allt blir fel när om jag idag väl får någon kontakt. Allt sedan jag längtar efter sådant som sedan länge är passerat för de flesta kvinnor i min ålder. Varför jag upplever att min oerfarenhet snarare ses såsom ett skäl att inte våga lära känna mig mer. Och Jag vet inte hur jag ska göra. För som jag ser det så hittar de alltid skäl till att inte fortsätta vilja lära känna mig när det går upp för dem hur oerfaren jag är. Och jag har ingen chans att förklara mig. Eller varför mitt civiltillstånd är som det är som förtidspensionerad. För jag är trots detta väldigt ideellt aktiv samt har en fysik som få män i min ålder har. Men blir trots detta blir oförtjänt nervärderad på grund av min oerfarenhet. Och att jag formellt faktiskt är förtidspensionär. Men också av rakt motsatt anledning dvs. att jag inte ser såsom en förtidspensionerad man i 50 årsålder brukar göra. Hjälp hur jag än gör så blir det fel. Och jag har inga ord hur ledsen jag är för detta.

Den enda gången var i Paris i tjugoårsåder då jag köpte sex. Någonting som var över på mindre än fem minuter. Där hon slog bort händerna på mig när jag ville smeka henne.