Jag blir snart galen på svärmor!!

Men shit!!! har du berättat om mitt liv eller?? jag har exakt samma problem och nu vill jag inte ens vara i närheten av henne! Hon kommer inte ens hut längre och om hon gör det har hon alltid någon med sig!
Jag har pratat med min sambo också och han säger samma saker som din TS ni är så lika så ni inte går ihop......du får sätta dig ner och prata med henne.....m.m Men det kommer inte hjälpa för hon har kört upp öronen i röven!!! (ursäkta språket) Men då är ju frågna vad vi två ska ta oss till, för det kommer inte bli bättre med tiden tro mig, min dotter fyller snart två! Har hon egen nyckel så skulle jag ta tillbaks den illa kvickt och sen slänga ut kärringa!!!!
Och nej det är defenitivt inte dig de e fel på! Det är helt och hållet henne!!!! Hon är farmor och INTE mer hon sa rätta sig efter er och jag menar HON har ju redan haft sitt bebis mys med sina ungar nu är det eran tur!!!!  

Har tyvärr inget tips! Låter verkligen superjobbigt!! :(

När jag läser ditt inlägg så kan jag konstatera att vissa av de saker som du reagerar på hade jag blivit jätteirriterad på medan andra hade jag inte brytt mig om. 

Jag hade t ex inte brytt mig alls om min svärmor ville dammsuga hemma hos oss. Hennes problem inte mitt. Jag skulle heller aldrig känna att det var jag som var tvungen att städa. Om det är ostädat hemma hos oss beror det väl lika mycket på svärmors uppfostran av sin son som på mig? Vi är ju två som bor här.

Jag skulle heller inte irritera mig på om min son grät när han var hos henne för att hon har ignorerat vad jag sagt. Då får hon skylla sig själv och jag skulle ta tillbaka sonen.

Om hon vill kolla på barnet 30 gånger när han sover, känner jag också är hennes problem inte mitt. Däremot om hon väckte bebisen skulle jag bli jättearg.

Jag skulle också irritera mig fruktansvärt på om t ex om hon köpte tapeter till oss. Det har hon inte med att göra. Jag skulle också bli arg för att hon inte lyssnade på mig och att jag och barnets pappa faktiskt vet bäst vad som funkar för vårt barn.

Jag tror att du irriterar dig på en del saker för att du är irriterad, i grunden. Jag tycker precis som du att det är din sambo som behöver prata med sin mamma.  

Lider med dig TS (och ni andra i samma sits). Min svärmor var inte fullt lika jobbig märker jag nu, även om jag då sonen var nyfödd tyckte det. Jag fick höra det klassiska om amning och sovtider, ni vet: "ska han äta IGEN?! Han åt ju för två timmar sedan. På min tid fick barnen mat var fjärde timme, bla bla bla" Till slut fick jag nog och skrev ut något jag hade hittat från Helsingborgs BB (inte vårt) där det stod typ "Kära farmor/mormor" och sedan hade de punktat upp allt det man gjorde förr och sedan "Idag vet vi att:" och sen fortsatte det med fri amning osv. Var verkligen supereffektivt på min svärmor. Hon tystnade och det med ett BANG. Så jag tror också att man behöver nå fram till din svärmor så hon förstår på riktigt att även om hon menar väl så blir det helfel. Och jag tycker också ansvaret ligger på din sambo. Min man var med när jag överlämnade utskriften och poängterade att vi inte ville ha fler "goda råd" från henne, att vi var föräldrarna och att det var (är såklart) vi som bestämmer. Idag när sonen är 2,5 år så trotsar han en del och svärmor är väldigt snabb att berätta att han minsann sköter sig exemplariskt ihop med henne. Ja, försöker vi förklara, barn trotsar bara med dem som de är trygga hos...

Om någon har samma dilemma som jag hade så kommer här länken: www.helsingborgslasarett.se/patienterochanhoriga/sjukdomarradgivning/graviditetforlossningefterforlossning/efterforlossningen/gratulerartillbarnbarnet.4.2ac9829d108e7756ad5800011183.html

Varför neka till städhjälp?  Tvärtom, säg till henne: vad bra att du ska komma! Jag precis behövde hjälp med damsugningen! Och gå  ut på en LÅÅNG avkopplande promenad precis när hon har kommit. Gör så flera gånger   Du kommer att bli förvånad över resultaten!

Försoker hon ge dig råd som du tycker är opassande? Försök att säga lugnt och självsäkert: nej, det bler bättre så som jag gör. Du behöver inte ens förklara varför.

Envisas hon på gränsen till att vara störade? Säg så här: "Det är jag som är mamman, och jag har allt ansvar över mitt barn. Vill du absolut ta del av mitt ansvar? OK, då få det vara varje dag kl. 15.30-18.30.". Och räkna upp så många svåra uppgifter som möjligt.

Hej!

Min svärmor (som tur är bor längre bort) brukar/brukade också lägga sig i diverse saker när vi träffas. Vi har nu en 9-årig och en 2,5-åring. Våra barn är adopterade av mig och maken, och det var en särskild historia i början (med anknytning bland annat, då ska inte andra sköta, mata, trösta osv innan barnet förstår vad en mamma och pappa är t.ex).

Vi hade förberett farmor om att just adopterade barn ska hanteras ”annorlunda” till en början. Vi samtalade om det, hon fick litteratur och även gått en ”mor/farföräldrakurs” innan vi hämtade hem dottern (då 18 månader ung). När dottern väl kom var all information och samtal som helt bortblåst. Hon skulle ta henne och gå ifrån oss för att ”ha roligt tillsammans”, mata/sköta allt skulle hon minsann göra för nu var hon farmor (detta var då hon och farfar (som nu gett upp och de har separerat) kom och hälsade på någon månad efter vi kommit hem)!! Då vi träffas bor vi ofta hos varandra för det är så pass långt ifrån att man inte gärna åker dit och tillbaka samma dag. Detta blev en jättekonflikt förstås.

Hon ifrågasätter våra gränssättningar för barnen, gärna inför barnen. Det är helt OK för mig att hon kan ifrågasätta men då vid ett annat tillfälle när barnen inte är med. Så smidig är hon inte. Visst kan det vara lite annorlunda när man är hemma hos farmor/mormor/andra släktingar, men är vi som föräldrar med och sätter en gräns för barnet JUST NU då ska ingen ifrågasätta det inför barnet. Kanske har man arbetat med ett beteende en längre tid och sedan ska det bara ignoreras??

Hon gnäller jämt om sin dåliga ekonomi – ändå ska hon köpa dyra leksaker att ge barnen när vi ses (det blir kanske 4-5 gånger om året max), i stället för att kanske då leka med eller läsa en bok så barnet får ett trevligt minne av träffen. Då gnälls det att leksaken var så dyr – men varför köpa då? Hon köper sina barnbarn och försöker döva sitt dåliga samvete??!!

När vi är hos henne så är allt så ostrukturerat. Som vuxen kan man klara av att äta frukost vid 8, ta en kaffe mitt på dagen och kanske middag vid 20, men inte om man har barn. Ofta får jag eller pappan hitta på några lämpliga maträtter/mellanmål trots att hon säger ”jag ska laga lunch” (och klockan har hunnit bli 14, 15….). Visst är det juste att bjuda på måltider när man har gäster över helgen (vilket vi alltid gör när vi har övernattande gäster), men barnen behöver regelbundna måltider. Det har slutat med att vi köper med egen mat för att föda våra barn när vi är där. Ofta kan middag bli lagad och serverad när sonen redan sovit några timmar på kvällen. Dessutom vill man ju hålla hyfsat lika tider eftersom han fortfarande sover ett par timmar mitt på dagen…

En gång sprang hennes stora hund (ouppfostrad black coated retriever) ner vår dotter när hon var två år. Dottern fick sår på hand och arm och farmor står och skrattar ”ja, han är lite livlig”! Vid ett annat tillfälle snodde hunden åt sig dotterns mössa med en hängande tofs på och drog iväg med mössa och dotter (den var knuten under hakan så dottern blev halvt ”strypt” innan tofsen släppte och mössan gick sönder), även då skrattade farmor åt händelsen.

Nu är dottern som sagt 9 år och har fått vara fyra dagar hos farmor själv utan oss när det är sommarlov. Hunden är död sedan ett par år (tack och lov). När dottern ringer varje kväll berättar hon vad de gjort och att vi ska äta middag nu (typ kl 20:30) och senast jag åt var vid 13, då fick jag ett äpple… Hon är inte stor i maten så henne gör det nog inget att ”slippa äta” men det är helt oacceptabelt. Nu blir det inga fler längre besök hos farmor utan att någon av oss är med.

En gång när dottern var tre år frågade farmor (som faktiskt är jätteduktig på att baka, så något bra kan hon!) om dottern ville hjälpa till? Vilken treåring vill inte hjälpa till att baka?? Dottern fick SITTA OCH TITTA PÅ när farmor bakade, hon fick inte göra någonting alls, vare sig leka med en degklump eller annat. Sedan efteråt när farmor talade med någon på telefon skryter hon och säger att XX har varit så duktig och hjälpt mig att baka! Hallå, hon fick ju inte ens hjälpa till?!

När dottern hade sitt 5-års kalas (för släkt och nära vänner till oss föräldrar tillsammans med sina barn) hade vi bjudit farmor till tillställningen. Hon kommer dragandes med sin syster, systerns vuxna dotter med pojkvän och sin sons två barn till kalaset. Vi hade inte planerat för ytterligare fem personer till kalaset. Till saken hör att dottern aldrig tidigare träffat de personerna (förutom farmors syster). För vems skull kom de personerna? De hade inte ens bemödat sig att stanna och handla kanske en tidning eller en liten chokladask som en gåva till dottern, utan gick helt sonika in och började fika och länsa kakfaten. När jag hade synpunkter säger farmor ”så här brukar vi göra i släkten när det är kalas”. Jaha, ska hon bjuda in en massa andra personer till dotterns kalas?  Är det inte vi som föräldrar som gör det?

Jag kan berätta hur många historier som helst. Min man är hyfsat förstående och har tagit upp detta med sin mamma många gånger, men även han säger ”ni går inte ihop” bla bla bla. Jag brukar anses bland annat av min chef att jag är en av de mest flexibla medarbetarna. Jag har inte haft några konflikter med vare sig arbetskamrater, privata vänner eller andra omkring oss. Farmor däremot har knappt några vänner kvar.  Hennes barn tycker hon är jobbig och några av de andra svärdöttrarna har haft bekymmer med svärmor.

Jag har full förståelse för TS. Vi är många med dig. Jag hoppas bara att jag en dag blir en positiv svärmor(mormor/farmor) till mina barns respektive och eventuella barnbarn.

Alltså jag dör när jag läser detta, jag hade kokat över! Jag har en son på 5 månader och TVÅ svärmor! (Mannens pappa är omgift) Och hunnit blivit utsatt för en hel del, båda när jag var gravid och när sonen var född. Jag kan tacka mig själv i sånna lägen att jag har kort stubin och svårt att hålla käften ;P Stå på dig och säg att DU är mamman, inte svärmor. Säg som det är, du är med barnet dygnet runt och har lärt dig vad ditt barn vill och inte vill. Bli bitsk och säg ifrån

Miss Cee: Många bra råd! Tackar :)

Jag känner igen mig! Vi har försökt prata med svärmor men hon blir bara arg och "förstår" inte. "När mina barn va små gjorde jag så här" får man höra. "Jaha äter han SÅ ofta, det gjorde inte mina barn" och "Kan du inte få honom att sova utan dig bredvid, det kunde jag" säger hon titt som tätt.

Så fort vår son föddes börjades det, hon sa saker som "jag längtar så efter att få ha honom själv" tog med sig honom, som var ledsen och stängde in sig i sovrummet hennes osv. Försöker får en chans till att "leka mamma" känns det som.  Vi har försökt sätta gränser, sagt att vi inte vill ses mer än fyra gånger så oftare nu än innan vi fick barn asv men det enda sättet att få som vi vill är att inte diskutera med dem utan bara att göra som vi vill. Säga nej ofta men ändå ses regelbundet osv. svår balansgång och det är framförallt så tråkigt att de inte kan visa respekt. Vi hade absolut kunna ses mycket oftare men eftersom de gör både mig och min man ledsna/besvikna på dem och tänker på sig själva före både deras barnbarn och oss blir det bara jobbigt. 

Tur att mormor och morfar är bäst och alltid prioriterar oss och vår son före allt annat! 

Påminner mycket om min svärmor, man blir tokig!! Jag vet. Vet inte heller hur jag ska göra när det inte hjälper av att man säger till henne. Det jobbiga är ju att det går ut över min och sambons relation också.. Ååh.

Jag vill verkligen inte träffa henne mer och undviker det så mycket jag kan (när hon inte dyker upp oinbjuden förstås). Det värsta är att sambon nästan som försvarar henne "hon förstår ju inte bättre" "hon vill ju bara väl" och "hon har alltid varit så där" jaha?! Och?! Det betyder väl inte att hon har någon slags rätt till att bete sig så här?? Bara för att hon alltid varit på det här viset.. Nej blä, jag är trött på att bli trampad på.

Lider verkligen med dig. Kommer du på en lösning vill jag gärna veta..

Hej. Har bara skummat igenom tråden och konstaterade fort att de stämmer helt in på min "galna" svärmor. 
För att göra historien kort så började de hela när vi träffades. Då va jag i en svacka i livet efter att  min dåvarande tjej hade rensat mina konton och tagit allt och flyttat och de resulterade i ett alkoholmissbruk. Men när jag träffade min nuvarande sambo hjälpte hon mig till ett behandlingshem och jag blev fri från alkoholen. Men de har min svärmor inte glömt än, hon tror fortfarande att jag bara super och skiter i allt, vilket jag inte alls gör. Till råge på allt så äger hon även en butik där det handlar mycket folk från byggden och där talas det friskt om vad jag gör och inte gör. Dock är de sällan sant eller så är det förvrängt ganska mycket. Att knacka på dörren när hon hälsar på finns inte med på kartbladet och att ringa och skälla på min sambo sent på kvällarna när hon var hög gravid var inte häller helt ovanligt. Och nu när vi fått vår son för en dryg vecka sedan har det varit jobbigare en vanlig. Då ska hon hela tiden visa hur hon gjort (vilket är det enda sättet som är rätt) för att sen berätta om sig själv hur "bäst" hon är när hon uppfostrat barn, hon har ju faktist hela 2!! barn. Om jag som pappa säger ifrån att hon inte ska väcka Harry när han äntligen somnat så tycker hon att jag bara ska vara tyst eftersom jag inte vet nått om barn. 

Aja jag kan sitta här och skriva om små irriterande saker hela natten men de här är iaf en liten vink om hur det är. Vet fan inte hur jag ska göra, men min son och mina kommande barn ska inte behöva växa upp pappa och mormor som alltid är osams så då är de nästan ingen ide att säga till då hon även är långsur och inte talar med sin lillasyster för saker som hände för 40år sedan.

Men har någon nått tips på hur jag ska bära mig åt så säg till 

Stå på er mor svärmor, de gäller er alla med samma problem, jag har också problem med min o hennes jävla kontroll behov av ALLT vi gör, helst skulle hon vilja ha ett eget rum hos oss så hon kunde va med jämt! Fy fan man blirgalen men de e erat barn, hem och liv så visa vem som bestämmer annars kan dom gå och aldrig komma igen!

Kan bara beklaga! Fasen vad jobbigt det låter!!! Jag skulle bli vansinnig!!!