Barnpedagogik vid dödsfall

Hej

Mina svärföräldrars (min dotters mormor och morfar) hund (Felix) fick plötsligt avlivas förra veckan. Detta resulterade i att min dotter (Olivia) blev helt förkrossad, då det var hennes absoluta lilla älskling. 
Eftersom att hon bara är två år gammal, försökte vi förklara för henne att Felix var gammal och att när man är så gammal som han var, så somnar man gott och hamnar i himmelen. Det hör till saken att Olivia är väldigt framåt i både tankekraft och tal och förstår mer än vad man brukar göra i den åldern. Därför valde vi att vara ärliga mot henne i denna situation. Dock inte brutalt ärliga, enligt mitt tycke.
Olivia förstod vad vi menade, men komenterade det inte så värst mycket. Jag vet att budskapet gick fram, eftersom att hon inte frågade efter honom, när vi var på besök där hemma, strax efter bortgången. 
Men nu, en vecka efteråt, börjar frågorna dyka upp. Hon är ledsen för att hon inte kan se Felix i himmelen. När hon frågar om Felix, börjar min fru gråta ibland eftersom att hon också är ledsen över bortgången. Jag vet inte om Olivia känner sig skyldig vid dessa tillfällen? Hon brukar säga förlåt när detta händer.

Jag undrar om jag kan få lite tips på hur jag ska tala till henne så att hon förstår. Alla tips är välkomna. Finns det något annat vi kan göra för att hon ska må bättre?