Behålla barn i nytt förhållande?
Har en bikupa av funderingar i huvudet nu och behöver surra lite....
Då jag uppnått åldern då barnlängtan blivit mer reell bestämde jag för två år sedan att när jag fyller 33 ska jag börja kolla på att skaffa barn på egen hand (om jag inte träffat en potentiell pappa, förstås). 33 år fylldes i juni, i nästan exakt samma veva träffade jag en kille. Vi har alltså haft ett förhållande i knappa två månader, under sommar och semester, haft det väldigt bra, pratat om att flytta ihop men jag är absolut inte på det klara med att han är mannen jag vill leva med. Jag har berättat om min barnlängtan och mina planer, delvis för att det känns viktigt och för att vi haft lite problem att hitta preventivmedel som funkat för oss båda. Så lite slarv har i all nykärhet förekommit (dumt såklart, men gjort är gjort och det kan vi hålla utanför diskussionen) När jag tog upp mina tidigare planer reagerade han inte nämnvärt, han förstår inte hur man kan vilja ha barn ensam och ser kärnfamiljen som något heligt, typ.
Efter några dagars försenad mens och ömma bröst gjorde jag igår grav-test, solklart positivt. Min första reaktion; jätteglad. Min andra (omedelbara) reaktion; helvete! Det var ju inte såhär det skulle bli. Jag vill ha barn, men jag vill absolut inte ha det med någon som inte vill eller som jag inte känner mig säker på (därav planen att göra det själv, för att hela ansvaret då ligger på mig och ingen annan).
Min kille tog det hela med lugn, men också med en övervägande negativ inställning. Han vill inte skaffa barn utan att "vara säker i förhållandet", och känner sig heller inte helt redo att bli pappa. Jag vill inte fatta ett beslut utan honom, vill ha honom delaktig men har samtidigt svårt att se att jag kommer kunna göra abort. Rädslan för att ångra mig, att inte kunna få barn, att inte "få chansen igen" är överhängande. Jag är vuxen, kan både ekonomiskt och känslomässigt ta hand om ett barn. För att inte tala om att den där lilla cellklumpen redan känns i hjärtat, även om det inte riktigt nått kropp och knopp.
Jag ser att vi har ett antal olika alternativ:
Att gå in i detta tillsammans, med allt vad det innebär. Hoppas på vår relation håller hela vägen och att vi tillsammans kan fungera bra som föräldrar och par. Om det inte fungerar, vara föräldrar på varsitt håll. Men hur får man det att fungera bra för samtliga?!
Att jag behåller barnet ensam
Att vi tar bort det
I nuläget känns inget av alternativen som det självklara valet......
Någon som varit i samma situation?