Fick du plötslig barnlängtan sent?

Här kommer en uppföljning från mig (trådstartaren) så här 11 år senare, för att svara på min egen fråga.

Inte en sekund har jag fått barnlängtan i äldre dagar. Snarare har jag blivit avskräckt av att se vänner runtomkring mig skaffat barn. Jag lever ett lyckligt liv utan barn, med mindre stress och mer personlig utveckling. 
Hoppas detta svar hjälper någon som kanske sitter i samma dilemma.

Nu är jag kvinna, men jag hoppas att det är ok att jag svarar ändå, för jag har varit i liknande situation. Jag tycker inte om barn. Har aldrig haft minsta svaghet för dem. Bebisar är läskiga. Vill inte vara gravid, vill inte föda barn, vill inte vara mamma.

Jag hade två längre seriösa förhållanden med men som inget hellre ville än att ha barn. Jag förklarade tidigt var jag stod, och att jag inte kommer att ändra mig. Jag sade att jag skulle helt och hållet förstå om de ville lämna mig för att hitta någon att skaffa familj med. Båda bestämde att de hellre lever barnlösa med mig än har barn med någon annan. Jag blev oavsiktligt gravid med den ena när jag var 30, och gjorde abort trots att han ville behålla. Ingen av förhållandena höll mer än ca 7 år respektive, men det hade inte med barnfrågan att göra. 

När jag var 33 träffade jag min nuvarande. Ingen av oss var barnsugna så vi var beredda på ett lyckligt barnfritt liv. När jag var 38 bestämde vi oss att ge det några försök ändå, och blir det barn så blir det, och blir det inte så lägger vi det bakom oss för gott och lever själva. Jag blev gravid och födde barn när jag var 39. Jag har inte ångrat det alls, det är fint och speciellt att vara mamma och min son är min ögonsten, men jag kan med handen på hjärtat säga att om jag inte fått barn så hade jag varit lika lycklig, bara på ett annat sätt. Livet som barnfri var så oerhört mycket mee spännande och intressant, men att ha barn berikar på helt annat sätt, väldigt djupt. 

För att svara på din fråga - nej, stark barnlängtan kom aldrig, som mest fick den från att absolut inte vilja ha barn till att kunna tänka mig det som ett alternativ bland andra. 

Jag är själv sån som tycker att man kan ta förhållanden som de kommer, men jag vet många tjejer (och säkert killar) som har livsplaner som är väldigt viktiga för dem. Är din tjej så, att hon vet att barn är viktigast för henne och du vill leva barnfritt, så är det nog bättre att ni går isär. Eller åtminstone, var väldigt tydlig med var du står, så kan hon göra ett informerat val. 

Hellre skaffa ett barn än ångra resten av livet att man inte gjorde detta.

Jag är 40 och har alltid varit säker på att jag inte vill ha barn. Jag tycker inte om barn och tycker att hela grejen känns så primitiv och rätt så äcklig. Jag vill inte ha ett klängigt barn som vill ha kontakt hela tiden, ligga i min säng och kladda på mig när jag försöker sova. Jag ryser av tanken på graviditet och förlossning. Jag ryser av barnskrik, jag ryser av tjat och gråt och barns oförmåga att hantera sina känslor. Tack och lov träffade jag min man med samma inställning för 15 år sedan. 

Jag tänker att du ska få det nästa av kakan: du skaffar endast ett barn med henne! 

Då har du ställt upp samtidigt som hon får vad hon vill ha och ett barn är rätt enkelt. De växer upp och man behöver endast göra resan en gång. 

@ Mia, hur tänker du nu? Att det är bättre att få ett barn som man ångrar? Än att avstå. Låter inte speciellt ansvarstagande. Eller bra för barnet. Rent själviskt faktiskt. Ett barn ska väl  ha bra förutsättningar. Tycker du inte? Dessutom vem sa något, om att ens vara bitter? Du verkar provocerad utan orsak.  

De flesta som inte vill ha barn, brukar ha vetat det länge. I tidiga tonår etc. Och det brukar vara något som varar. En gemensam faktor. Jag känner igen mig, jag har sett andra som postat om det här på forumet. Samt, ute i vardagen så att säga.

Jag tror att de som senare beslutat för att de faktiskt vill ha barn. Förmodligen alltid gillat barn, på något sätt. Eller fått en mer gillande/ större acceptans för barn. Det är nog något som bara legat "vilande".

vid 26 år hade jag inte ens en tanke på barn. Den kom när jag av misstanken gravid flera år senare. Så jag tycker 26 är väldigt ungt ändå. Man hinner mogna och vilja ha barn senare.

Vid den åldern hade jag inte en tanke på barn eller familj

När jag var yngre ville jag skaffa barn men tänkte naivt  att det löser sig, jag träffar nån och så blir det familj. Tänkte inte mer på det. Det bara var så.

Vid 35 var jag fortfarande singel och nånstans började jag känna lite att herregud tänk om det inte blir några barn? Men sen förträngde jag det.

Vid 36 träffade jag min man. Vid 37 började vi försöka. 9 månaders försök plus ett missfall senare tog det sig äntligen och blev ett barn, då var jag 38, närmare 39. Ångesten  jag hade månaderna det inte tog sig och vid missfallet var brutal. Jag trodde jag väntat för länge och tanken på ett barnlöst liv i 40-50 år till kändes horribel. Grät, kunde inte känna glädje för andra som blev gravida och lovade min man att han fick lämna mig om det inte blev något. 

Sen blev det ett syskon av bara farten tätt inpå när jag var 40.

Är så otroligt tacksam att jag träffade min man - för hade jag fått den barnlängtan jag fick när vi börjat försöka, och varit singel, så hade det knäckt mig tror jag. 

Älskar att vara mamma.