Normalt att sätta upp bilder på sitt dödfödda barn i äldre syskons rum

Usch vilken hemsk tråd. Om föräldrarna vill ha bilder på sitt barn så låt dem ha det! Vad spelar det för roll om de har det på syskonens rum också? Låt föräldrarna sörja på sitt sätt - var istället glada över att ni inte har en aning om vad det innebär att sörja ett barn som inte får leva!

Det låter nite sunt alls, lite sjukligt faktiskt. Svårt att veta vad man ska göra, bara.

Ska barnen sörja så som föräldrarna vill? Eller kan det vara så att ett barns sorg och en förälders tar sig olika uttryck?

Det är väl ingen som säger att föräldrarna inte kan ha bilder. Men tycker du det är rimligt att göra så som ts väninna gör?

Nej det kanske vi inte har MEN ni har fler barn som förtjänar att få leva i nuet och se framåt  och få lov att vara barn och glädjas åt livet med allt vad det innebär.
Ingen kan ta er sorg ifrån er men försök vända det till något positivt ist dvs ta vara på de barn ni faktiskt har i livet vilket är många som inte ens har.
Det finns  så många ofrivilligt barnlösa idag som lider enormt av det så ni som nu har barn bör ju ta vara på de på det bästa sättet ni kan allra helst för ni vet vad det vill säga att förlora ett barn.
Man kan inte sätta sig in i den smärtan det har jag full förståelse för men jag vågar ändå påstå : Lev för de barn ni har!

Kan säga som såhär jag känner några som växt upp med *änglasyskon* där de hela sitt liv saknat sina föräldrar för de har aldrig riktigt funnits där för de. Det ÄR hemskt......

Självklart sörjer föräldrarna och barnen på olika sätt, men jag tror absolut inte att syskonen far illa av att ha fotografier på sina syskon på väggen (vare sig de finns i livet eller inte).

Nu blandar du ihop mig och TS tror jag. Själv har jag inga barn i livet och det barn vi fick (som dog) hade vi kämpat för i flera år så jag vet precis vad det innebär att vara ofrivilligt barnlös. Med andra ord kan jag inte alls ta till mig ditt inlägg då jag inte har några barn att leva för (mer än mitt älskade barn som jag lever för varje dag, men som inte finns med mig).

Jag kommer finnas för mina framtida barn även om jag samtidigt kommer sörja det barn jag saknar. Kanske kommer jag kunna ta tillvara på mina barn på ett helt annat sätt än vad någon som inte förlorat ett kan. Jag vet precis hur oberäkneligt livet är och har lärt mig den hårda vägen att  inte ta någonting för givet.

Som jag skrev tidigare så tror jag inte att TS väns barn far illa av att ha foton på sitt syskon på väggen. Varför är döden så tabubelagd? Det barnet som inte lever är ju syskon lika mycket som de två barnen som lever är. Och du vet ju faktiskt ingenting om TS vän hade svårt att få barn heller. Tänk efter innan du skriver!   

Tänka efter innan jag skriver??
Jag svarade dels på ts och dels på generellt i tråden här och efter hur JAG upplever det hela och vet du vad det får jag lov.

JAG tror de far illa av det har personlig erfarenhet av det MEN alla är olika och alla måste få reagera olika inget snack om den saken men min personliga uppfattning är att barnen far illa av det i det långa loppet.

Det är inte så att mamman haft svårt att få barn och det är inte "bara" så att det sitter flera foton i varje barnrum utan att barnen sörjer i perioder över sitt syskon som de aldrig känt. De lägger upp bilder på FB på gravstenen och skriver om hur hårt och svårt det är och att de aldrig kommer kunna vara helt lyckliga osv osv. Dvs något som man lätt tolkar som mammans ord och känslor.

Men ingen här verkar veta vad som rekommenderas? TEx någon som jobbar på BB och varit med i diskussionen med krispersonal och föräldrar gällandes tidigare syskon?

När jag läser får jag känslan av att bilderna är det minsta problemet. Hade barnen känt att deras mamma lyckats ta sig vidare och att de är lika viktiga som det barn som gått bort hade de nog kunnat ha bilder på sitt syskon utan att det för den sakens skull hade skadat dem. Min dotter har en storebror hon aldrig träffat och självklart finns det bilder på honom med här hemma och hon följer med till graven och jag pratar om storebror ibland. Dock så är det väldigt viktigt för mig att hon aldrig kommer känna sig tvungen att sörja. Det är också viktigt för mig att berätta för henne hur lycklig hon gör mig och att hon är viktigast i världen för mig och hennes far. Det är inte svårt för mig att göra det för jag är lycklig. Det finns dagar och stunder jag sörjer och ibland känns saknaden så fruktansvärd, men jag har inte fastnat i sorgen och för det mesta är jag väldigt lycklig. 

Som sagt, jag tror inte det är bilderna som är problemet utan att barnen lever i skuggan av sitt döda syskon.  

Mycket bra sagt.

Till Ts: Nej tyvärr finns det nog inga konkreta råd mer än att mamman och barnen kanske behöver gå i terapi för att kunna hantera och bearbeta detta bättre?

Sen så tänker jag du gärna vill ha det till det är mamman som ligger bakom det de skriver på facebook osv men kanske det är barnen självas val?
Jag har som sagt det inpå mig själv och i mitt fall  så visst påpekar mamman här att nu är det x födelsedag osv men här upplever jag det är syskonens eget val att hålla minnet vid liv el hur man nu ska säga.

Dock mindre och mindre för varje år som går kanske för de fått egna familjer och egna barn att glädjas åt?

Men det är oehört tragiskt och det drabbar ju inte bara föräldrarna som många tycks tro utan även barn syskon o övrig släkt ska leva med dessa förluster resten av sina liv och vissa hanterar det bättre o vissa sämre.

Barnen (el mamman) ska givetvis inte låtsas som om barnet aldrig existerat men de måste måste få leva i nuet och se det för vad det är/var. och vårda minnet som något fint inte som något traumatiskt.

Sorg är svårt. Och visst är det så att vi kan fastna i den. Varför gör vi det? Det är olika.

Men jag tycker att frågan du ställer är vad kan jag göra som vän för att hjälpa min väninna att komma framåt i sitt sorgearbete?

1. Fråga just det. Säg till exempel att du ser att hon fortfarande lever i sin sorg och fråga om du kan hjälpa henne på något sätt? Fråga också om hon vill komma framåt i sin sorg? Eller om hon t.ex. har bilderna uppe för att hon är rädd att glömma det ofödda barnet? Kanske är det just därför bilderna sitter uppe. Som en påminnelse för henne själv.

2. Fråga henne om hon har pratat med sina barn om vad de tycker om det ofödda barnet? Och om att bilderna sitter uppe fortfarande? Om de funderar över bilderna?

3. Och sist det klämkäcka rådet, men för det fortfarande sanna. Människor som fastnar i sorg är oftast sorgen egentligen uttryck för något annat, t.ex. dålig självkänsla eller att man inte trivs med sitt liv, t.ex. inte tar tag i sina intressen, har en otillfredställande relation med sin partner osv. rådet är alltså att hjälpa din väninna att göra något kul, starta en stickklubb på tisdagar, simma på fredagar osv. Eller om hon nu är fast i sorgen rekommendera att husläkaren remitterar henne till en psykolog eller kurator. Du vet vad som är bäst.

Jag tycker alltså att en god vän pratar med sin väninna. Säg alltså att du oroar dig. Ingen blir stött över något sådant. Om inte en god vän kan hjälpa, vem kan göra det då?

Och som sagt det är inte säkert att hon ens har någon sorg. 
Jag kan en del om sorg eftersom jag arbetar som borgerliga officiant och leder borgerliga begravningar och namngivningsceremonier. 

Varmt lycka till. /Sara 

Mer råd finns på www.jordiska.se 

Klart föräldrarna får sörja och barnen också. Men barn glömmer ofta fortare. Man ska inte pracka på sin sorg på barnen och hänga upp en massa bilder som påminner alla hela tiden. Du skriver att det är många år sedan, men det verkar inte som att mamman bearbetat det riktigt. Kanske behöver hon psykologhjälp.

I sorg finns inget onormalt - bara normalt för just den/de personerna.
Den här familjen väljer att sörja på det sätt som känns bäst för dem och tillåter sig själva att ha med syskonet i vardagen.

Är själv från en familj där man fortfarande sörjer ett barn som inte överlevde, utan avled - ett änglabarn.
Det änglabarnet föddes 1927 och är min faster. 
Då togs inga foton - däremot har en farbror ritat av sin lillasyster.
Den teckningen finns hos alla syskon och även nu hos syskons barn & barnbarn på samma sätt som andra foton finns.

Vi sörjer alla olika.
Sätt dig ned med henne och prata om sorgen, smärtan, förhoppningar, glädjen i de andra barnen, livet...
Krama henne, gråt med henne, skratta...                

Nej, det är inte familjen som valt, det är ts vän som valt.