AP tänk och explosiva barn. Hur gör ni?

Nu är min dotter bara strax över året så några dispyter oss emellan har jag inte varit med om än

Jag tror att det är viktigt att när man säger ifrån till sitt barn eller ska "tillrättavisa" att man gör det på ett sätt som inte kränker. Att man vägleder snarare än bestämmer.

Har som sagt ingen erfarenhet av just de sakerna du skriver om i ts men tänkte att det kanske kunde vara trevligt att dela med mig om vad jag tror bara i allmänhet!

Jag har inte explosiva barn även om jag har två i en rätt explosiv ålder . Precis som din son så är mina fullkomligt komplikationsfria i andra miljöer, tillsammans med andra - som på förskolan - men det är ju så det ska vara . De behöver inte utforska gränser etc med andra eftersom de får spelrum för att utforska det hemma med dem de är trygga. 

När det gäller ilskeutbrott (och de är ju inte helt ovanliga med 3-åringar ) så försöker jag att helt enkelt låta dem vara arga. Jag håller lugnt på min gräns (om den är viktig för mig) och så får de bli hur arga de vill. De får givetvis inte göra vad som helst i sin ilska, men arga får de bli och skrika och vråla och slänga igen en dörr (mest min nyblivna 5-åring som börjat med det . Han kikar dessutom ofta ut direkt efter för att se vilken reaktion han fått/att han fått någon reaktion och smäller sedan igen den på nytt). Jag tycker att det fungerar rätt bra (så länge man inte har galet bråttom av någon anledning). Det kan ta tid men det brukar liksom gå över utan att någon blivit trampad på tårna. Alla konstaterar mer att vi tycker olika och att det är ok. 

Jag har som sagt var inga explosiva barn. Föräldrar som har det brukar varmt rekommendera boken "Explosiva barn" av Greene. 

Jag har en treåring som också beter sig på samma sätt. Han får stora utbrott här hemma, men är lugn och följsam på förskolan. Sedan har jag en sexåring (med autismdiagnos) som får ilskeutbrott i alla miljöer. Det sköna med treåringen är att jag vet att det växer bort. När han blir större kommer han att kunna kontrollera sin ilska. Sexåringen är jag mer orolig över. Han kommer nog att behöva en förstående omgivning i många fler år framöver. Just nu uppfattas han mest som väldigt ouppfostrad av utomstående. Vi låter barnen ha sina utbrott. Om de riskerar att skada sig själv eller någan annan ingriper jag, annars låter jag dem vara.