behöver hjälp från er ap-experter! lämna 9-månaders hos pappa?

Finns ju dock många exempel (inte minst här på FL) där bebisarna inte alls klarar av att vara med pappan utan skriker och gråter och vill bara vara hos mamman. Då kan man givetvis inte med tvång skapa någon slags trygg relation hos pappan genom att lämna bebisen själv med honom, utan då måste man ju börja i rätt ände och skapa en trygg anknytning genom att bebisen får samspela med pappan men med mamman, den enda trygga person, i trygg närvaro.

Finns många exempel på frånvarande pappor där pappan visserligen kanske är hemma någon timme varje dag med bebis vaken, men bryr sig inte om bebisen nämnvärt utan är "trött efter en hel dags jobb" och slänger sig i soffan, förväntar sig att mamman ska göra allt även när han är hemma.  Självklart har inte bebisen kunnat utveckla någon som helst anknytning till en sådan pappa. Precis som i de fall där mamman vägrar släppa in pappan, mamman ammar, byter blöja etc för att hon tycker att hon gör det bäst. Och så gör hon detta i månad efter månad, och pappan får aldrig chansen att prova mer än kanske någon enstaka gång. Hon tar alla nätter och all omsorg för att hon anser sig vara bäst lämpad för det. Hur ska dessa pappor kunna utveckla någon relation till sitt barn? Tror du detta är ovanligt?

Det finns en inte alltför gammal omröstning om vem man tycker ska ta bebisen på nätterna, där majoriteten svarar att den som är hemma självklart ska göra det (första tiden är det i princip alltid mamman). Det är också en orsak till varför det så alltför ofta blir en snedfördelning där bebisen inte får chans att knyta an till pappan. Vi har exempelvis alltid tagit nätterna båda två. Oavsett vem som arbetat. Jag har ammat, visst. Men pappan har kunnat göra allt annat utom att amma på nätterna. Han har legat med de små knytena på sitt bröst när de sovit oroligt osv. Vad stärker en anknytning mer än samsovning, om man nu vill främja en? Så varför är det nödvändigtvis mamman som ska samsova? För det förutsätts ju av alltför många.

Jag tycker sådana här saker visar rätt tydligt att även om pappan vanligtvis ser bbebisen en stund varje dag, så räcker det inte på långa vägar för att skapa en trygg relation för bebisen.

Men där skiljer sig din åsikt från AP-tänket. Även om pappan är pappa så är han inte mer anknuten än någon annan som bebisen bara träffar då och då, såvida han inte är närvarande och aktiv i sitt föräldraskap hela tiden. Det duger inte att bara vara hemma, man måste göra saker också för att bli en förälder! Jag är inte med när min man är med vårt barn, men jag är alltid hemma, alltid tillgänglig med brösten för tröstens skull. Jag tror deras relation skulle ta mer skada än gynnas om jag som primär anknytningsperson skulle försvinna.

Sen tycker jag inte det är okej att skylla på mammorna i det här fallet, det är pappornas eget fel om de inte är närvarande och har en god anknytning. Var och en måste ta ansvar för sin egen föräldraroll, även i det här fallet! Genom att alltid erbjuda sig att ta hand om bajsblöjor, läsa på om utveckling, följa med på BVC-besök, gå på ÖF så kan även en pappa bli en fullfjädrad, närvarande förälder. Om man åker på jobbet och sen sätter sig vid datorn/TVn och under protest tar hand om bebisen medan mamman gör hushållsarbete får man skylla sig själv om man är andra klassens förälder.

Så så länge mamman ammar så är hon, enligt ap, den enda som kan vara primär anknytningsperson? Pappan kan inte nå samma anknytning? Så mamman måste alltid vara närvarande?

Nä jag förstår nog inte ap i så fall.

Av praktiska skäl måste man ju som mamma vara närvarande hela tiden, hur ska annars bebisen få mat?

Av praktiska skäl måste man ju som mamma vara närvarande hela tiden, hur ska annars bebisen få mat?

Av praktiska skäl måste man ju som mamma vara närvarande hela tiden, hur ska annars bebisen få mat?

Det räcker med att en av föräldrarna är närvarande för att barnet ska få mat.

Men nu handlade det ju om en niomånaders som troligen inte helammas.

Eller jag ska ställa det som en fråga istället. Du skrev att enligt ap så kan inte du som primär anknytningsperson lämna barnet. Jag uppfattar det som att pappan då ej är primär och att du är det för att du ammar. Det handlar ju då inte om mat. Innebär ap då att så länge mamman ammar så är hon primär anknytningsperson och inte pappan? Pappan kan inte nå dit en ammande mamma kan? Innebär det då att mamman så länge hon ammar inte kan lämna sitt barn? Inte ens med pappan eftersom han inte är primär anknytningsperson? Mamman måste alltså vara med barnet hela tiden dess första levnadsår?(eller så länge hon nu ammar men jag uppfattar det som att många ap-mammor ammar ganska länge)

Inte i vårt fall, för oss krävs det att jag är närvarande eftersom jag helammar vår dotter och det inte finns någon annan praktisk möjlighet. Med första barnet gav vi ersättning i flaska och då räckte det med en av oss.Nej, men barnet ammades ju minst en gång per dygn och mamman tänker vara borta mer än ett dygn.Med första barnet blev både jag och pappan lika viktiga redan från början eftersom vi bara flaskmatade. Vi var lika mycket anknytningsföräldrar båda två för honom och han tydde sig lika mycket till oss båda. Han var aldrig mammig eller pappig och har aldrig haft sådana faser alls. Med tvåan försöker vi verkligen, men det är klart amningen ger ett visst försprång eftersom jag i princip konstant är närvarande (jag ammar minst 10-15 gånger per dygn, är alltså aldrig borta mer än en timme från dottern). Vi har aldrig (och kommer aldrig) gett flaska (jag kan inte pumpa ur och vi vill inte ge ersättning). Så länge dottern ammar kommer jag aldrig lämna henne längre tid än att hon inte behöver bröstet. För min del innebär det att jag inte kommer lämna henne över natten på mycket länge, kanske flera år om vi lyckas hålla igång amningen så länge. Det betyder inte att pappan inte är här och är jätteviktig, men amningen ger som sagt ett visst försprång och gör att jag måste vara här helt enkelt.

Ok då förstår jag. Jag tänkte kanske lite mer generellt hur ap-tänket ser ut kring amning och anknytning. För som jag skrev finns det ju barn som ditt som bara vill ha tutte och då finns det ju inte mycket man kan göra.

Vi har varit AP-nånting hela tiden och man gör ju på olika sätt om man har flaskmatade och ammade barn, men vi lämnade inte bort sonen heller även om vi hade kunnat rent praktiskt, eftersom vi inte ville att hans primära anknytningspersoner skulle försvinna. Nu är jag lite mer ensam som primär anknytningsperson och dottern är mycket mammig. Eftersom vi inte lever i villfarelsen att bebisar gör sånt för att vara elaka så får jag helt enkelt vara hemma. Maken kan gå på trettioårsfester och bröllop utan mig, även om det känns trist att alltid behöva tacka nej, men det är ju en övergående tid, det kommer bara vara så här något år, sedan kan jag också göra saker utan barnen mer än en halvtimme-en timme åt gången.

Nu missförstod du mig totalt. Både jag och min man är AP-föräldrar, så han skulle aldrig få för sig att ta det lugnt efter jobbet eller kräva att få sova på natten för att han ska jobba, utan vi har delat på allt från start även om vi inte varit hemma lika länge tillsammans som med första. Sånt ser jag tyvärr ofta i min omgivning, att mammorna tar hand om barnen 24 timmar om dygnet, även om pappan kommer hem från jobbet, som om barnet vore mammans uppgift. Vad gäller blöjbytena är det ju samma sak där, det finns faktiskt pappor som aldrig bytt en blöja eller gör det endast om de blir ombedda. Självklart ska båda föräldrarna direkt säga att de tar blöjan som de upptäcker, det ska inte vara den enas uppgift. AP-tänket utgår från att barnet knyter an till föräldrar som är engagerade, nära och delaktiga. Båda kan vara viktiga anknytningspersoner, men det räcker inte med att bara vara där, man måste vara aktivt närvarande istället för att bara vara hemma.