Jag beklagar verkligen att ni förlorade er dotter. Vi förlorade vår dotter, vår förstfödda, i mars förra året, dagen efter förlossningen (moderkakan lossnade under värkarbetet och hon fick för stora skador av syrebristen för att klara sig trots urakut snitt). För mig har tanken på syskon varit det enda som hållit mig uppe. Vi har ju alla våra föräldrakänslor som vi inte får utlopp för nu. Men det är jag. Alla reagerar ju väldigt individuellt i sorg, och det finns inga rätt eller fel.
Jag tycker att ni ska vänta tills det känns rätt att försöka få ett syskon, och inte känna någon som helst press på att ni måste få de känslorna. Syskonet ersätter ju inte på något sätt det barn som förlorats, den familjemedlem som alltid kommer att saknas, utan ska få finnas till för sin egen skull. Angående din ålder så kan den ju vara en faktor på sikt, men försök att inte känna stress över den. Du har ju tre barn, så det finns inget som säger att åldern skulle förhindra ytterligare ett inom de närmaste åren. Det är många som får barn efter 40, till och med många förstföderskor. Tre månader känns som en evighet i det här sammanhanget (tiden upphör ju helt att existera när man förlorar ett barn), men är samtidigt ingen tid alls. Tillåt dig själv att sörja så länge som du behöver det, och fatta ett beslut om syskon eller inte när det känns rätt för dig/er, oavsett om det betyder att försöka få ett barn till eller inte. Dessutom är det tillåtet att ändra sig. Jag hoppas att ni får bra stöd både från sjukvården och er omgivning, och att ni kan prata om detta tillsammans som föräldrar.
