Mitt barn mår inte bra - jag orkar snart inte mer
Det känns som en nedåtgående spiral... och jag vet inte hur jag ska göra längre. Ett 10 veckor långt sommarlov håller på att ta kål på familjen...
Mitt barn som just kommit in i tonåren har det så svårt med allt. Det går dåligt i skolan, vill inte göra läxor eller plugga, skolkar ibland, går till speciallärare men slösar mest bort tiden där. Socialt fungerar det inte bra med jämnåriga, så det finns inga vänner att umgås med på fritiden. Där finns inget hobby eller intresse för något och om man inte själv drar igång någon aktivitet så blir det ingenting - bara sitter i rummet, sorterar lådor, bläddrar i alla samlade KP tidningar. Snatteri, lögner, taskig attityd, håller sig alltid undan när man ska hjälpas åt med något.
Har alltid haft svårt att uttrycka känslor eller tankar, stänger bara ner när jag försöker fråga eller prata om något personligt. Den mentala åldern är betydligt yngre än den fysiska åldern, vilket gör det svårt att ge frihet och ansvar - det funkar helt enkelt inte. Kan inte lämna ensam i rummet med de yngre syskonen för det slutar nästan varenda gång med att syskonen gråter.
Vi har försökt med kurator och BUP, men även de kommer ingenstans. Nu börjar vi misstänka FAS och står i kö för utredning.
Jag är slut på idéer och välmenta försök att hjälpa till så att det ska bli bra. Det känns som att jag är på väg att ge upp och jag känner mig totalt misslyckad som mamma. Det var inte en sån här mamma jag ville vara. Ett super kontroll-freak som har militäriskt strikta regler, som inte kan prata och skoja med sitt barn, som bara lever med besvikelser och misslyckanden varje dag. Jag kan inte ens se de bra sidorna längre, har tappat entusiasmen och den positiva andan.
Jag ångrar inte adoptionen - de yngre syskonen fick vi ju också och där är allt mycket harmoniskt. Det är bara att vissa dagar är tyngre än andra. Jag var beredd på att barn som adopteras har bagage och att man ibland får jobba mer med anknytning och att bearbeta det förflutna, men det här är mycket mycket tuffare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Mitt barn mår inte bra av hela situationen, ju mer medvetandet stiger om att andra barn fungerar annorlunda. Det är synd om hxn och jag vet inte längre vad jag ska göra. Känns bara trist och hopplöst.
