En solskenshistoria

Hej Allihop!

Känner att jag vill dela med mig av min och min mans historia.
I vårat bagage ligger 7 års barnlängtan, försök samt många misslyckanden. Jag har även diabetes typ 1 sedan 19 år tillbaka (svårinställd), är även överviktig med över 30kg samt är Bipolär (manodeppressiv)
Blev för några år sedan konstaterad med PCO som jag fick genomgå många behandlingar för innan dom till slut beslutade att vi skulle få prova IVF.      

Vi gjorde vårat 3e IVF i Januari i år och till vår stora glädje blev det ett plus för första gången någonsin!!!
I vecka 6 hände dock det som inte fick hända, jag fick en jätteblödning med klumpar och det bara rann nerför benen samt kraftiga smärtor. Vi ringde fertilitetskliniken samt kvinnokliniken och förklarade läget och bådas svar blev att vi tyvärr hade mist lilla pyret och att dom skulle boka av alla våra tider och att vi var välkomna nästa gång det var dags för en bebis. Vi hade ett VUL inbokat veckan efter men dom insisterade på att vi inte behövde ta det utan att vi skulle ta hand om varandra och läka. Dom sa inte heller att vi skulle göra ett graviditetstest efter några veckor utan hoppet var ute, allt var kört.

Hela min värld gick i tusen bitar, jag kände mig ännu mer misslyckad som kvinna, misslyckad som fru - allt!
Jag blev sjukskriven på heltid och gick ner mig totalt, till följd av det slutade jag även ta blodsocker för jag orkade helt enkelt inte...inget hade någon mening.
Efter någon månad tog jag mig ändå upp och började sakta återgå till vardagen igen och började sakta att hitta mig själv, vi beslutade att vi skulle göra ett nytt IVF försök hösten 2013 så vi fick vila ut och vara "hormonfria".
       
I maj började jag få kraftiga magsmärtor, fick inte behålla någon mat förutom barnmat och så småningom kokt mat. Jag släpade mig till hälsocentralen och blev undersökt av en doktor, han lyssnade på mina tarmar med stetoskop och han klämde nertill på min mage så jag skrek och grinade av smärta.
Han konstaterade att jag hade drabbats av en infektion i magen då även sänkan var lite förhöjd så han skrev ut smärtstillande mediciner samt andra mediciner för att magen skulle bli bättre.  
Om jag blev värre i magen skulle jag återkomma, annars skulle jag köra på med medicinerna.
Ca 4 veckor tog vi dock ett graviditetstest bara för att kunna utesluta en graviditet (ska tilläggas att vi inte hade haft något sex alls sen januari då ingen av oss känt någon ork) - till vår stora chock blev det ett starkt plus direkt!
Detta inträffade på en helg och eftersom jag fortfarande hade ont i magen så kände vi att vi var tvungna att söka hjälp så efter prat med rådgivningen samt gynekolog så fick vi åka till akuten.

Väl där kunde även dom bekräfta att grav.testen är positiva.
Sedan fick vi träffa jourhavande gynekolog som ville göra ett ultraljud på magen, hennes blick strålade av oro och skräck rent utav efter att ha hört vår historia så hennes ord innan ultraljudet var:
"Jag tittar först på skärmen och när jag vet vad jag ser så får ni titta. Förvänta er dock ingenting för det här kan se ut hur som helst med tanke på det ni gått igenom"
Hon vände dock skärmen redan efter någon sekund med orden:
"Grattis! Här har ni eran lilla bebis, enligt måtten på bebis så är du gravid i 5e månaden ungefär. Jag är ingen expert men av vad jag kan utläsa så ser allting jättebra ut."
                   
Förmodligen så behöver jag nog inte nämna vår chock ;)
Det kändes helt orealistiskt men samtidigt så enormt fantastiskt.

Imorgon går jag in i vecka 31 och både bebis och jag mår finemangs fast nog är jag orolig konstant.
Har väl heller ingen större tilltro till läkare och har därför jättesvårt att tro på dom när dom säger att allt ser så otroligt bra ut med tanke på hur vi blivit behandlade men jag känner hopp för första gången på många år =)

Så....ibland kan dåliga nyheter förvandlas till extremt fantastiska nyheter.
I oktober är vår lilla son Charlie beräknad och lyckan är enorm :)