Ok att tvinga på adopterad annat språk och kultur?

några av mina bästa vänner är adopterade.. Deras familjer har aldrig pratat om deras ursprung eller språk... De vänner som sedan har haft intresset har själva kollat upp det när det blivit äldre, men de flesta känner sig helt och hållet som svenskar och är inte ens nyfikna på sitt ursprung...
Ser inte problemet som du målar upp... är det inte bättre att de låter barnet känna att det hör till DEM snarare än att hålla på och ignorera det turkiska i faderns familj?? Skall hon känna sig ut stängd från halva sin släkt??

När det gäller det turkiska handlar det väl främst om att bli delaktig i familjens kultur? Och den råkar vara turkisk-svensk. Det blir nog konstigt om barnet avskärmas helt från pappans ursprung särskilt som det säkert är en del av familjens vardag. Om de umgås mycket med kusiner och liknande sim helst pratar turkiska blir ju barnet utanför om det inte bjuds in i den delen av familjelivet också.

Däremot är det ju problematiskt, tycker jag, att de inte verkar bry sig om barnets ursprung och kultur.

Dessutom verkar de i din beskrivning styra barnet väl mycket - du använder ordet "tvinga". Så att barnet ska vara delaktig i familjelivet känns självklart men man måste ju som alltid vara lyhörd inför vem barnet är och inte fösa in det i en förutbestämd mall om hur hen ska vara.

Förstår inte problemet alls, det är väl bara bra om barnet blir två-språkigt och jag kan förstå att mamman blev glad för det är inte så lätt som man tror att barnet ska börja prata minoritetsspråket. Ser absolut inget problem med att barnet är adopterat och förstår faktiskt inte vad det har med dig att göra alls

Att tvinga ett barn är fel, oavsett vad det är. (Ni vet vad jag menar,
näring och sömn är tvång så klart).  

Så redan där känns det helt fel. 

Förmodligen så kommer dock barnet att tacka sina föräldrar för att 
h*n (skriver fan inte höna, hen) kan ett språk extra utöver svenskan.

I bästa fall så kan barnet även lära sig sitt afrikanska språk.       

Ja det är säkert bara jag som överreagerar. Det kommer säkert att gå bra.

Jag förstår faktiskt inte problemet. Barnets familj är ju svensk/turkisk.

Jag tar mitt eget barn som exempel. Biopappan är kurd från Turkiet, jag är svensk. Eftersom det tog slut under graviditeten så har de två aldrig bott ihop. Min son kan varken turkiska eller kurdiska, vilket gör att han INTE kan kommunicera med sina kusiner. De kan trots att de bott här i Sverige några år inte svenska. Han känner sig så utanför när han träffar sin släkt att han inte ens identifierar dem som sin släkt. Han har inga kusiner säger han.

Hade hans pappa lärt honom sitt språk så hade det varit en helt annan sak för min son. Han hade kunnat prata och umgås med sin släkt och inte som nu suttit och tittat på.
Hade han varit adopterad så hade det troligen känts ännu värre för min son. Då skulle han inte ens ha några blodsband med dem. 

Nej, jag tycker inte att det är fel att tvinga barnet att lära sig sina föräldrars språk. Tvärtom. 

Självklart måste man tvinga barn till allt möjligt som de kanske initialt inte vill, men som gör deras liv bättre i förlängningen.
 

Jo, jag gillar inte ordet tvång. Som du skriver måste man ju så klart
tvinga barn till väldigt mycket. Men då kanske man kan säga att det
är "måsten" eller nåt. 

Engelskan är bättre i sådana här fall, de har fler ord som betyder
ungefär samma sak. Lättare att uttrycka sig i en sådan här diskussion :)       

Tycker det låter bra att barnet får lära sig fler språk än ett och får ta del av fler kulturer. Har själv utländsk sambo och det talas två, eller till och med tre språk här hemma. Forskning har för övrigt visat att barn som får lära sig flera språk som små också kommer ha lätt för språk i framtiden, vilket är positivt. Ser heller inte hur att barnet är adopterat skulle spela in i oron, det får du nog släppa :)

Sedan så kan ju en såklart diskutera hur en skall gå tillväga när en lär barnet språket/språken. Det skall ju helst vara roligt, lustfyllt och en naturlig del i vardagen menar jag. Och så får en ju hoppas att det i framtiden lämnas utrymme att lära barnet om sitt ursprungsland och dess kultur också.

Mina barn är också adopterade från ett afrikanskt land och deras pappa är från ett europeiskt land. Liknande situation alltså. Vi lever med tre språk och tre kulturer i familjen. Jag ser inte problemet alls faktiskt! Att de bejakar pappans språk/kultur betyder inte att de förnekar barnets ursprung.

Jag är adopterad och arbetar som språklärare i invandrartätt område. Problemet är när barn blir nollspråkiga - när de varken behärskar svenskan eller sitt modersmål. Om det i föräldrahemmet finns tillgång till flera språk sker inlärningen mer eller mindre automatiskt - barn tar till sig det språk det behöver och får input av, tänker jag.

Vad gäller identitet och svenskhet - alla icke-europeeiska barn som adopteras till Sverige kommer på ett eller annat sätt stå ut och/eller t o m utanför och precis som alla andra människor gå igenom en identitetskris, fast av annan karaktär. Att som adopterad läsa ursprungslandets språk för att kunna prata med eventuella upphittade släktingar... nja, känns mer som ett uttryck för adoptivföräldrars välvilja och ängslan. Tror inte att det funkar, så länge inte barnet dels har en stark önskan, dels får någon form av naturlig input av det språket.

Jag har föräldrar som båda är svenska, men hade blivit väldigt ledsen om en av dem haft rötter i annat språk och kultur och detta undanhållits mig pga min adoption. Har vänner som visserligen inte är adopterade, men som inte fått tillgång till sina mammors estniska/finska ursprung och det känner sig berövade denna kultur och språk. Jag känner mig inte berövad mitt ursprungslands kultur eller språk som så, inte av mina föräldrar, utan snarare kan jag känna ilska över att man aldrig får känna sig som en del av normen; att alltid vara den som inte ser ut som alla andra och jag är framförallt arg över alla etiketter och egenskaper som tillskrivs mig pga mitt etniska ursprung, men det är en annan fråga.

Kort sagt - jag tycker TS oroar sig i i onödan.