Fyra barn??? Kan man klara av det?!

Måste bara skriva av mig för jag är så lycklig!!! Igår kom min man hem från jobbet och berättade att han blivit tilldelad en tjänst han sökt och jobbat på att få en längre tid. Såååå skönt! Ingen av oss hade riktigt vågat hoppas på att han skulle få den eftersom de varit flera sökande och alla är mycket kompetenta, men det blev min man som fick det, jippi! Detta kommer innebära två ortroligt bra saker, dels ett lönelyft - otroligt välkommet nu, och dels att han kommer att slippa resa så mycket som han gjort tidigare och kommer att kunna vara mycket mer närvarande.
Detta känns som ett tecken  Det måste vara meningen att detta skulle hända just nu! Vi hade en lång diskussion hela kvällen igår och är överens om att vi behåller knyttet i magen, och jag är så lycklig! Vi hade nog gjort det ändå, men som sagt, detta känns som ett tecken på att det är rätt beslut.

Vi kommer få det tufft, ingen tvekan. Både mina föräldrar och makens föräldrar (och övrig släkt) bor långt från oss så vi har inget praktiskt stöd av dem i vardagen, men har vi fixat att ha tre så kommer vi fixa fyra också, det är jag övertygad om! 
Vi kommer definitivt sticka ut i vår bekantskapskrets, vi bor i ett område med många barnfamiljer där de flesta har två barn, några få har tre, men ingen fyra. Så här där vi bor kommer vi bli områdets Familjen Annorlunda, men det är något vi kommer att vara stolta över, och jag kommer se till att barnen också är det. Och om jag väljer att bli "hemmamamma" så småningom kommer jag också vara ensam om det här, men det kommer jag också vara med stolthet.

Det känns som helt rätt beslut att behålla barnet. Det är ju fortfarande tidigt i gravdiditeten och mycket kan hända. Men om allt går vägen så kommer detta lilla pyre vara ett mycket älskat och efterlängtat barn!

Åh....
Jag som var så lycklig och säker igår, idag känner jag mig helt annorlunda... Det är väl hormonerna som spökar, men jag pendlar verkligen fram och tillbaka. Är det verkligen rätt att behålla..? Vi som har det så bra nu och äntligen börjat kunna blicka framåt. Det känns som vi levt i en bubbla senaste 5-6 år sedan, när äldsta dottern föddes. Det har varit underbart och härligt på många sätt och vis, men man blir ju begränsad i vad man kan göra och vi börjar äntligen känna att vi kan börja hitta på saker, resa och hälsa på släkt och vänner, nu när yngsta tjejen snart är två. Vi har t.o.m tagit bort skötbord och sålt vagnar, gett bort babysitter mm, mm

Men samtidigt känner jag mig usel som tänker så egoistiskt! Det är ju ännu ett fantastiskt litet liv som just nu växer i min mage, och om 2½ år är vi ju här igen och DÅ kan vi ju resa och göra saker (med den lilla skillnaden att vi har fyra barn...)
Jag har tyvärr gått in på diverse sidor om aborter och läst en hel del om det nu, och det verkar HEMSKT! Ska man göra så måste man göra snarast! Är i v 5+0 idag. Men jag vill ju inte. Fast samtidigt skulle det ju vara skönt att slippa tänka på det här mer.   

Igår hade vi goda vänner hemma på middag och jag fick smyga med mitt glas och hälla i alkoholfritt vin, och jag kände inombords att jag inte ser fram emot dagen då alla kommer att förstå att jag är gravid IGEN. Känns som jag måste ha mitt försvarstal redo, och då vill jag ju inte säga att det inte var planerat och att vi övervägde abort, för det ska lilla pyret i så fall ALDRIG få veta. Inget barn ska någonsin behöva känna sig ovälkommet eller oönskat.

Det här är så jobbigt!! Vet att ingen där ute kan tala om för mig vad vi ska göra, men jag antar att detta är ett sätt för mig att bearbeta, att få skriva av sig.

Och jag skulle behöva lite pepp och åsikter från andra, kan ju som sagt inte prata med min familj eller vänner om detta just nu. Och maken är nog egentligen mest för abort, men vill jag absolut behålla så kommer han till 100% vara med på det.
Fyyy vilken ångest jag har idag...

Lite pepp:) Allt det andra kan ni göra sen. 2 1/2 år är en väldigt kort tid i ens liv. Barnen kommer tycka det är fantastiskt med ett syskon till. TäNk vad fantastiskt att just ni blir en lite större familj.Skit i vad andra tycker/tänker.
Kram på digð??

Vi va i samma sits, lillen blev till mellan två prevmetoder :)

Funderade aldrig på abort förvisso, vi ville ha en fyra men om några år..... Ångrar inte att han kom nu, livet är fullt av överraskning! :)

Jag önskar att vi var i er sits för två år sedan. Jag har också tre täta som är 8, snart 6 och 4år. Nu har min man börjat prata om att han vill ha en till. Jag önskar att han sagt det mycket tidigare så att vi kunde ha en liten fyra två år efter trean. Jag tycker att det känns så bra med alla tätt.

Lycka till med vad ni än bestämmer er för! 

 

Hej där!

Ville bara säga att jag tänker på dig, o jag förstår att det måste vara ett jättejobbigt beslut o ta...

Jag sitter inte riktigt i samma sist, då vi än så länge bara planerar en fyra... men ja känner så igen alla dina funderingar över b.la vad som är rätt mot syskonen, om man orkar, mycket praktiska saker, o.s.v... 

Jag har en tendens att  stressa upp mig om jag inte har ordentlig koll på läget, på framtiden... Försöker typ alltid ha en "back up plan" ifall den ordinarie planen skiter sig...Ja och bara de i säg är ganska uppstressande, att alltid försöka förutse alla "risker" ;)

Hursomhelst så har jag försökt väga alla positiva saker mot de negativa... räknat lite på de ekonomiska och gjort upp en liten budget, mest  för o se så att vi skulle klara oss även om saker o ting skulle ändras jobbmässigt.
Och med allt detta i bakhuvudet, så försöker jag att bara fokusera på de positiva sakerna, de negativa sakerna får man isåfall ta itu med när/OM de dyker upp... Där är ju trots allt ganska onödigt o lägga energi på sådan man inte ens vet kommer hända :)

Men som sagt, även om de verkligen känns en genomförbar,  jättemysig o bra idé, så kommer stunder där ja känner mig jätterädd.... Och en stor del av dom känslorna kommer nog mest av att jag blir osäker för vad folk ska tycka o ha för åsikter... Att folk ska tycka att vi tagit en oigenomtänkt beslut... fast vi egentligen tänkt igenom beslutet så mycket man bara kan....

Hej! Detta är kanske en gamal tråd men ville bara höra hur det gick för dig? Är i exakt samma sits som du just nu och vet inte vad jag ska göra. Tack på förhand!