Sjukskrivning efter intrauterin fosterdöd

Jag blir berörd av din berättelse. Grattis till din dotter. Jag är ledsen att inte hon heller fick leva. Det är alldeles för många barn som aldrig får komma levande ut till oss. Min son Edvin dog under värkarbetet och föddes på beräknat datum 21/7-13. Vårt första o efterlängtade barn. Ingen medicinsk dödsorsak. En frisk o välskapt bebis. Jag vill bara skriva att jag känner igen mig i dina känslor, tankar och beteenden. Jag var nog i chock första tre månaderna. Förmådde mig inte att gå in på en simpel mataffär. Hade problem med minnet, koncentration. Fysisk oro och ångest som väller fram, okontrollerat. Skuldkänslor för det som hände också.. Jag hade efter Edvins födsel/död 30 dagar tillfällig föräldrapenning. Efter det blev jag sjukskriven 2,5 månader. Efter det var jag o hälsade på på mitt jobb en kort kort stund i 2 veckor. Efter det "arbetstränade" jag på 25%. December och januari var jag tillbaka på 50%. Nu i februari jobbar jag 75%. Den stegvisa och långsamma återgången har varit avgörande för att det över huvud taget har gått. Jag behandlade mitt jobb lite som en fobi. Att utsätta sig korta stunder och steg för steg mer exponering. Att jag skulle tillbaka till mitt jobb kunde jag inte ens hålla i tanken förarens slutet av oktober nån gång.. Har du stöd från kurator kan den följa med dig till ditt jobb vid första mötet med din chef ex. Det gjorde min, det rekommenderas verkligen. Att återgå i arbete behöver man känna efter själv så klart. Jag kommer i håg i de första månaderna var jag inte lämplig att möta människor på en arbetsplats. Kände mig mycket instabil, hade ingen kontroll på gråt och allmänt mycket obalanserad. Det beror ju lite på vilket jobb man har, jag jobbar med högskolestudenter o behöver vara stabil nog att kunna vägleda andra. Många säger att sorgen aldrig går över. Jag tror också att det är så. Men den blir/kommer att bli annorlunda. Med tiden kommer man mer och mer att kunna ta till sig det man drabbats av och på det sättet lära sig leva med smärtan. Man lär sig nog härbergera det som man till en början är handfallen att hantera., vilket inte är konstigt alls. Ett livslångt lärande. Jag hoppas detta kan ge dig något... Många kramar från Edvins mamma

Beklagar eran sorg. Kram

Beklagar så att er lilla Nora inte fick stanna hos er! Samma dag som er Nora kom till världen kom även vår lilla Saga, efter att vi dagen innan fått reda på att hon blivit en ängel..jag var inte lika långt gången som dig utan hon föddes v 23+4.
Eftersom hon var såpass liten så märktes det inte fysiskt på mig efter förlossningen och jag tycker så synd om dig att du behövde gå igenom även den saken..

Förstår precis hur du tänker med sjukskrivningen. står där själv just nu och ändras ingenting börjar jag jobba nästa onsdag men jag har precis fått lugnt här hemma och känner att det är först nu jag har tid till att börja sörja..det har ju vart jul, nyår, planerande av begravning och allt som hör till våra änglar, vår tjej på 19 månader kräver sin uppmärksamhet och dagen innan allt hände köpte vi ny bil som krånglat och åkt in och ut på verksatd efter mycket tjat på försäljaren, har även en möbelförsäljare som bråkat med oss i ett halvår och allt detta har gjort att vi varit hemma en hel dag max tre gånger..kanske varit nyttigt på ett sätt att ha haft fullt upp men förra veckan löste sig alla saker helt plötsligt och nu kan jag börja sörja i lugn och ro känner jag men då är det dags att börja jobba om en vecka...nu på onsdag har vi även återbesök på sjukhuset, ska då få reda på om dom fått svar på vad som hänt vår lilla tjej och isf vad och det skrämmer livet ur mig... med allt detta känner jag mig inte redo att börja jobba så här snart men som du skrev så känns det som att omgivning tycker det, nu har jag väll vart hemma länge nog liksom men är jag helt ärlig mot mig själv så nej, jag är inte redo..
var hos en kurator idag för första gången och fick prata av mig. hon drog upp jobbfrågan och sa sen att det inte lät på mig som att jag var redo men att det bara är jag som vet hur jag mår och känner, det kan ingen annan bestämma liksom och det kändes skönt att höra samtidigt som oron för att läkaren på sjukhuset kanske säger att det vore bra att komma igång..
men ja, som jag försöker säga till mig själv nu, var ärlig mot dig själv, känner du att du inte orkar säg ifrån! Hälsa på en stund på jobbet för att känna efter lite och att få träffa arbetskamraterna i lugn och ro innan du slängs in i alla rutiner på jobbet igen..och börja lite försiktigt, kör inte på hundra procent direkt.. 
Stor kram!

Nu har jag skrivit ett långt svar 2 ggr, igår och precis nyss, men de bara försvinner!!! Försöker igen!

Tack snälla för din omtanke och fina svar!

Jag vill gratulera till din fina Edvin och jag är så ledsen att du inte fick behålla din efterlängtade förstfödde hos dig! Det är så fruktansvårt och overkligt att en helt frisk bebis ska dö under förlossningsarbetet! Saknar ord!

De hittade inga fel på lilla Nora heller. Man hittade inflammation i moderkakan och GBS (bakterier), men de tror inte att det är orsaken till att hon dog, för det fanns inga bakterier på mig i övrigt.  Hon vägde dock bara 2245g, vilket är ungefär hälften av avd hennes 2 systrar vägde. Var på tillväxt UL 7d innan hon dog, där de trodde att hon vägde 2600g, och var ca 10% mindre än genomsnittet. Annars så såg allt normalt ut.

Väldigt bra tips, att ta med kuratorn till jobbet! Kuratorn som jag förövrigt glömde gå till idag, upptäckte det när det gått 10 min av tiden och ringde henne. Hade en riktigt dålig dag och trots påminnelse på mob 2h innan, lyckades jag glömma mitt möte som jag sett fram emot. Fick tid i nästa v. Har varit på jobbet och hälsat på flera ggr, men inte träffat chefen. Ska träffa chefen på måndag, han kommer hit efter jobbet, så då kunde kuratorn vara med ändå. Tänkte be henne att följa med vid ett senare tillfälle. Är sjukskriven feb, men är tveksam  till att jag kommer att vara kapabel att börja i mars månad. Jobbar i vården, med patientnära arbete och känner precis som du beskriver att jag måste vara stabil nog. Känner mig inte patientsäker i nuläget. Jag får ju inte under några omständigheter riskera att jag orsakar mina patienter lidande, för att jag själv inte mår bra och fungerar som jag ska. Min tanke var att jag skulle börja arbetsträna och sedan trappa upp, så det var skönt att höra att det fungerat för dig! Även om jag inte tror att arbetet skulle fungera för mig i nuläget, så trivs jag ju med mitt jobb och det kommer nog att kännas bra att få komma tillbaka och få en del av sin "gamla identitet" tillbaka. Även om jag aldrig blir den person jag en gång varit! Det jag vet är att jag kommer inte att jobba 100% igen, så länge mina andra barn är små, och så länge mamma lever kommer jag nog jobba än mindre. Jag vill ha tid med de jag älskar så länge de lever!

Du skriver väldigt fint om sorgen och smärtan! Edvin har en väldigt klok mamma här på jorden<3! Jag hoppas på att jag lär mig att härbergera den, även om jag precis som du vet att sorgen aldrig kommer att försvinna! Vi kommer att bära våra barn med oss så länge vi lever! 

Tack än en gång!

Många kramar från Noras mamma
 

Grattis till er lilla ängel Saga och jag beklagar verkligen att hon inte fick stanna hos er och sin storasyster!

Även om du inte var lika långt gången, så är det inte det fysiska som är det värsta för mig, utan det är det som drabbat oss båda, sorgen av våra änglar! Jag tror att den saknaden, sorgen och smärtan är lika stor oavsett om man är i v 24 eller 39! Man gläds åt sin blivande bebis, man känner den i sin mage, man gör upp planer för framtiden och har drömmar om hur ens barn kommer att vara och se ut när det växer upp. Allt krossas i samma sekund som man får reda på att ens bebis inte lever mer! Sedan ska man lära sig att leva med smärtan och göra upp nya framtidsplaner, när hjärnan inte ens vill fungera längre! 
Jag hade också ångest inför åb till Dr, och hoppades på ett svar. Helst ett svar som gjorde att jag vid en ev ny graviditet inte behövde oroa mig för att det skulle kunna hända igen. Men så blev det inte. Har förstått att det är många av oss som inte får svar, och på något sätt får man väl försöka lära sig att leva även med det, men det är svårt. Just nu snurrar tankarna mycket kring om man ska våga försöka skaffa ett syskon till Nora. Jag har många faktorer som inte talar för mig. Jag blev av med min ena äggledare för 1 år sedan pga ett utomkvedshavandeskap. Min böld jag fick i buken satt nu på andra sidan, så det finns risk att den andra äggledaren är påverkad. All oro som skulle finnas vid en ev ny graviditet. Sist men inte minst, min ålder, blir 40 i år. Bara det ger ju ökade risker. Därför var vi extra glada över att bli gravida med Nora, med tanke på ålder och äggledaren. Men samtidigt är ju längtan efter ett levande syskon så stark! Hela min kropp skriker efter sin bebis, som nu fick åka till himlen! Syskonen hoppas på att mammas mage ska börja växa igen, så att de och Nora får ett syskon! Hur mycket förstod eran stora tjej av vad som hände? Visste hon om att du hade en bebis i magen?

Vad det gäller sjukskrivningen, så tror jag inte att Dr kommer att vägra dig en sjukskrivning, och inte heller försäkringskassan. Har haft mycket kontakt med FK, då det blev rörigt med graviditetspenning, sjukskrivningar och föräldrapenning i samband med att man mist ett barn. Jag tycker inte att det låter som att du är redo för att börja än heller. Jag känner precis som du att det känns som att omgivningen förväntar sig att man ska börja snart. Det är svårt att skaka av sig, men det måste man nog. Man får tänka att de inte förstår, de flesta har nog inte förlorat ett barn och kan sätta sig in i känslorna och sorgearbetet. Stå på dig! Jag ska försöka leva som jag lär;)!

Berätta gärna hur det gick!

Många kramar/ Noras mamma

Hej
Jag beklagar verkligen att du mist din bebis. Jag blir verkligen rörd till tårar av historien med din mamma och din familjs öden.
Min son dog ännu tidigare än ditt barn, Han dog och föddes i v.19. Det är 5,5 månad sedan nu, men jag minns det som om det var igår! Jag var heltidssjukskriven 1,5 månad och jobbade sedan halvtid 2-3 veckor. Men dessa första veckor var en ren pina. Jag grät i fikarummet, på kontoret, på toaletten och korridoren. Usch, det var hemskt, men samtidigt nödvändigt. Jag har underbara kollegor som stöttade mig, och en chef som sa att jag skulle känna efter själv.. Sen tror jag verkligen inte att någon egentligen förstod magnituden av den sorg som fortfarande finns inom mig. Men som någon av tidigare skribenter nämnt, så är det bara du som kan känna när det är dags att börja igen! Jag hade också en väldigt bra kontakt med Försäkringskassan, och min läkare. Min läkare ifrågasatte Aldrig varför jag skulle vara sjukskriven, och inte heller försäkringskassan vilket jag var rädd för eftersom min bebis död inte räknades som ett barn utan som ett missfall..  Det enda FK ville var att om jag jobbade 50% så skulle detta vara halvdagar och inte halva veckor..

Åter igen. Jag beklagar djupast, finns ingen tröst förutom att denna fina dikt jag fick av en vän:
An angel in the book of Life wrote down your baby´s birth, then whispered when he closed the book, - To Beautiful for Earth..

Jag beklagar så att era små inte fick stanna.

Något som slog mig som inte alla vet, är att nu när din mamma är sjuk så kan du söka närståendepenning för henne. Det gjorde jag när min mamma var sjuk i cancer. Det är skönt att veta att man kan vara med henne utan att tänka på ekonomi och jobbet.

Lider med er som förlorat era små, kan ana vad ni går igenom. 
Förlorade själv min son för 3 månader sedan i v 39, 3 dagar innan planerat snitt. Navelsträngen hade fäst fel och låg oskyddad och det hade blivit en blödning i den som gjorde att han förblödde i magen. Han var så innerligt efterlängtad, vi hade väntat i 4 år, gjort IVF. Förmodligen var det just IVF:en som orsakade komplikationen, känns verkligen som en stor fet smäll i ansiktet...
Denna hemska mardröm önskar jag verkligen ingen. Drabbades dessutom av en allvarlig post partum-depression med psykotiska inslag och låg inlagd på psykiatrisk klinik i flera veckor. Är sjukskriven februari ut men vet just nu inte hur jag ska orka ta mig tillbaka till verkligheten igen. Och sen att behöva att träffa alla människor och känna att alla tycker synd om mig...tycker inte om den känslan, att vara någon som folk tycker synd om. Kanske en liten detalj i det stora hela. Det värsta är ändå att få sin dröm krossad. Vet inte ens om jag vågar försöka igen, vi har en till i frysen men om det inte skulle gå vägen med den vet jag hur jag ska orka gå igenom hela IVF-processen en gång till. Livet känns fruktansvärt tungt och varje dag är en kamp. Kram till er andra, på något sätt ska och måste vi ändå orka!  

Hallå igen!
Självklart är sorgen och saknade av våra små änglar störst. Kände bara att det borde räcka med att gå igenom det och inte behöva gå igenom de fysiska komplikationerna också som du behövde, och det med din mamma<3

I onsdags hade vi iaf återbesöket. Usch vilken hemsk väntan det var innan vi fick komma in, 15-20 minuter försent..hann inte ens säga hej till läkaren(som gjorde ultraljudet på mig när vi kom in på förlossningen efter mvc besöket utan hjärtljud) och till barnmorskan(som förlöste mig) innan jag bröt ihop i gråt..
Fick det lättande beskedet att alla prover dom tagit på mig och moderkakan var helt normala, tackade nej till obuktion, så min kropp hade inte förorsakat hennes död på något sätt vilket var ett av skräckscenariorna för mig. var inget genetiskt heller utan hennes lilla hjärta orkade förmodligen inte slå längre<3
Fick även ytterligare två veckors sjukskrivning, var inga konstigheter med det,. sen fick jag två veckor med 50% jobb men då jag jobbar inom äldrevården fungerar det inte så bra att gå hem efter halva dagen. däremot jobbar jag bara 75% i vanliga fall och första veckan jag kommer tillbaka jobbar jag bara tre dagar men veckan efter är det jobb sex av sju möjliga dagar och det oroar jag mig lite för men skulle jag inte orka får jag ta det då. 
Efter dom lättande beskeden om lillan och sjukskrivningen vid återbesöket har jag blivit så otroligt lugn. jag är helt chockad över hur lugn jag faktiskt känner mig och kuratorn som jag träffade i fredags märkte en stor skillnad på mig från det första besöket som var bara fyra dagar innan. däremot är jag lite rädd för ett stort bakslag för det känns lite för bra för att vara sant att jag just nu är såhär lugn..samtidigt som jag vet att sorgearbete är som en bergochdalbana.

Känner mig inte snäll alls när jag skriver om mina lättande besked när jag läser vad du skrivit :( förstår att det var lite extra känslor då när ni fick veta att ni väntade lilla Nora! Är verkligen inte lätt att veta om man ska våga chansa att skaffa ett barn till, än mindre i ert fall! Tänker på er och hoppas ni kan komma fram till ett beslut ni kan känna er tillfreds med om ni ska våga en gång till eller om ni ska avstå..

Vår tjej här hemma hade inte förstått att hon skulle få en lillasyster. Även om magen var stor innan allt detta hände och jag försökte förklara för henne att jag hade en bebis i magen så förstod hon inte. hon har full kolla på vad en bebis är (springer bland annat fram till sagas kort på mitt nattduksbord och pekar och säger bebis<3) men att det är en inne i magen är nog lite väl invecklat att förstå för en som är såpass liten än.
Däremot märker man att hon förstått att något inte riktigt är som det ska då hon tytt sig till sin pappa mest sen detta hände, precis som att hon vet att mamma orkar inte nu. Hon va oturligt nog med på mvc då allt startade, då dom inte hittade hjärtljuden och jag bröt ihop mitt framför ögonen på henne.. Häromdagen satt jag och lyssnade på låtarna från begravningen och grät när hon och pappa kom hem från dagis och hon sprang fram till mig och satte sig i mitt knä och kramade mig under två hela låtar. nån gång tittade hon upp på mig, som att hon ville se om det hade blivit bättre och fortsatte sen krama mig. så nog förstår hon att något hänt men inte vad.. dom är så kloka dom små!
hur stora är dina tjejer där hemma och hur har dom tagit detta?

Många tankar och kramar till dig!

Hej igen! Tack alla för era fina tankar! "Beklagar": Jag beklagar verkligen att du förlorade din son. Även om de enl veckor, räknar det som ett missfall, så tror jag att varje mamma ser det som sitt barn! Skönt att dina arbetskamrater som kunde stötta dig, även om de inte kan förstå sorgen fullt ut. Jag brukar tänka att det är tur att alla inte kan förstå, för det betyder att de aldrig behövt uppleva en sådan smärta o sorg, som vi som förlorat ett barn har varit tvugna att gå genom. Tack för den fina dikten

Hej igen! Tack alla för era fina tankar! "Beklagar": Jag beklagar verkligen att du förlorade din son. Även om de enl veckor, räknar det som ett missfall, så tror jag att varje mamma ser det som sitt barn! Skönt att dina arbetskamrater som kunde stötta dig, även om de inte kan förstå sorgen fullt ut. Jag brukar tänka att det är tur att alla inte kan förstå, för det betyder att de aldrig behövt uppleva en sådan smärta o sorg, som vi som förlorat ett barn har varit tvugna att gå genom. Tack för den fina dikten

Har skrivit långt svar till alla som jag försöker posta, men det blir bara lite text! Försöker dela upp det!

"Liten till": Tack för tipset

Jag vet inte vad jag skall säga, mer än att jag tycker att livet ibland är så fruktansvärt orättvist och rent ut sagt för j-vligt! Jag är så ledsen över att inte din så efterlängtade son fick stanna hos er! Att du efter så lång tid fått kämpa för att få ett barn, som sedan inte får vara kvar hos dig är obeskrivligt grymt. Du behövde ju inte dessutom drabbas av en post-partum depression, men samtidigt undrar jag hur du skulle kunnat ta dig genom allt det här utan att hamna i en depression.?!  Utan mina barn vet jag inte om jag överlevt, så mitt hjärta brister nästan när jag läser din historia. Givetvis kommer varje dag vara en kamp fortsatt och ingen vet hur länge det blir för dig! Du måste låta det ta tid, jag hoppas också att du har bra stöd både från vården och anhöriga. Känner igen mig i det du skriver, att du känner att alla tycker synd om dig, för det känner jag också ibland. Försöker dock vända på det, för det hade ju varit konstigt om de inte tyckt synd om en, vi har ju förlorat ett barn! Men jag vet inte om din tid då du var inlagd på psyk, gör att du tror att de tycker synd om dig? I så fall måste jag igen säga att jag tycker att du verkar enormt stark, som klarat att ta dig så långt som du gjort! Vad gäller frågan om ni kommer att våga försöka igen eller inte, ja det svaret kan jag inte ge dig. Jag kan inte ens ge mig själv det svaret och då har jag inte behövt försöka i flera år och gå genom IVF. Tiden får väl utvisa om ni vågar och orkar! Hur stor är risken att det händer igen, har ni frågat? Det jag vet  i alla fall, är att du är en fantastisk mamma till din lilla ängel, för få barn kan vara så efterlängtade och älskade! Styrkekramar till dig!

"2barns mamma13": vad skönt för dig att ni fick svar som känns bra för dig! Svaret kanke gav dig lugn i själen, men visst kan det bli sämre dagar, men var glad över de som är bättre. Det är verkligen bergodalbana för mig. Hade 4-5d där jag var lugn, eller rättare sagt tom o nästan avtrubbad, men sen kom sorgen plötsligt tillbaka och sköljde över mig som en våg. Sedan dess kommer plötsliga gråtattacker över mig, nästan dgligen, men däremellan kan det ibland kännas lite lättare, kan t.o.m känna mig glad. Är sjukskriven febr ut, men tror inte att jag orkar jobba i mars. Kuratorn tyckte att jag skulle skynda långsamt. Tänkte försöka börja i april, pratade m chefen, som tyckte att det verkade som en bra plan. Vi tror att vi kommer att försöka att få ett syskon, men vet inte om vi får. Har ytterliggare ett återbesök nu på tis, så vi får se vad de säger. Nervöst! Våra tjejer fyller 4 & 6 nu i vår. De har förstått väldigt mycket och träffade även Nora på sjukhuset, vilket vi först var väldigt tveksamma till, men det blev så himla bra!. Jag är så oerhört glad för att jag fått äran att vara deras mor. De är så underbara o kloka, som bara barn kan vara! De pratar om o med henne varje dag! Min stora tjej undrade om Nora dog för att jag var för gammal;)! Men båda har nu börjat klämma på min mage o frågat om jag inte kan ha en bebis till där inne;)! Det har ju givetvis varit jättetufft för dem, de grät mycket och sa att de ville ju så gärna bli storasystrar, ffa den lilla. Vi har ju förklarat att hon är storasyster, men åt en liten ängel! Härom dagen pruttade hon och skyllde sedan på Nora;)! Ibland är det tydligen bra att ha en lillasyster som finns hos oss, men inte syns;)! Jag tror ändå attdet jobbigaste för dem är att se sin mamma gråta så ofta och mycket, men även där var den stora klok. Hon kom ihåg att jag grät o grät när jag fick reda på att hennes mormor hade cancer, men att jag efter ett tag blev lite gladare o sa att det skulle nog bli så nu med. Å trots att det fortfarande känns som att någon slitit mitt hjärta ur kroppen så börjar jag ändå tro att hon kanske har rätt. Jag hoppas det i alla fall! Stor kram till dig

Ja jag blev lite lugn i själen kände jag. Märker skillnad på dottern här hemma nu med efter jag börjat känna mig lugnare, hon har blivit väldigt kramig och klängig på mig<3
Avtrubbad var verkligen rätt ord, precis så känner jag mig! och det du skriver om att du kände dig avtrubbad i några dagar och sen kom sorgen tillbaka med råge är det jag är rädd för men det är ju så sorgearbetet ser ut och jag hoppas att du känner lite som mig, att det är skönt att få gråta ut.När tårarna kommer känner jag mig som närmast min lilla ängel vilket gör att det är skönt. 
Det låter klokt! Som sagt, lyssna på dig själv och precis som din kurator sa, skynda långsamt!
Okej då har du två stora tjejer hemma :) förstår att dom verkligen såg fram emot att få en lillasyster att leka med och pyssla om <3 Jag tror det var klokt av er att ta dit dom! :) Det hjälper ju även dom att förstå mer vad som hänt. 
Haha <3 ja men precis ;)
Ja det är klart, det smärtar att se mamma ledsen! Dom är för kloka, och hon har ju troligtvis rätt!
Hoppas allt går bra för er på tisdag! Många kramar!

VI förlorade vår tredje dotter i v.42+3 den 26/5-09. 
När jag hade varit hemma i 2 månader träffade jag FK och var tillbaka på ruta 1 igen. Mådde så dåligt efter det samtalet, klarade knappt av att dusch utan att börja gråta. 

Jag började arbetsträna på 25% i oktober, ökade det till 50% i november. Började arbeta 50% i december, sen i januari blev det 75%. Jag jobbade 75% enda tills juli, då gick jag på havandeskapspenning. Det var inte lätt att få vara sjukskriven 25%, enligt min handläggare på FK är en krisreaktion bara SEX veckor. Hon ville omplacera mig, då klev min kurator in och förklarade att en omplacering med största sannolikhet kommer leda till full sjukskrivning.

Jag jobbade/jobbar som undersköterska  på ett äldreboende.

Jag beklagar så att du/ni miste er dotter! Att förlora sitt barn när man är mer än 2v över tiden, låter helt fruktansvärt(det är ju givetvis alltid fruktansvärt att förlora sitt barn)! Som jag förstått det är det ju ökad risk för intrauterin fosterdöd, då man går över tiden?! Fick ni veta vad som hände? Gick själv 11d över tiden med båda mina andra 2 döttrar, och var då orolig. Denna gång var jag inte orolig förrän jag märkte minskade fosterrörelser och jag var ju då "bara" i v38+2. Fick ni veta vad som hände? Om jag förstår dig rätt så var du fullt sjukskriven/föräldrapenning i 4 månader och därefter började du arbetsträna?! Kändes det bra eller var det tufft? Jag känner mig lite starkare, men sorgen väller fortfarande över mig dagligen, utan förvarning. Jag kan börja gråta helt plötsligt och var som helst. Känns ju inte helt bra när man ska ha hand om patienter, och kunna stötta dem. FK skickade 6/2 ut papper till mig där det stod: Till dig som väntar barn! (arbetsgivaren skulle fylla i inkomstuppgifter, vilket de gjort i dec!), kändes som ett hån! Ringde gråtandes upp FK och fick en muntlig ursäkt! Man kämpar för att ta sig upp ur detta svarta hål och så känns det som att de som ska stötta en, slår undan benen på en. Har även fortsatta koncentrationssvårigheter, vågar knappt köra bil, då jag hamnar i andra tankar och varit på väg att krocka ett par ggr. Har bestämt att jag inte klarar att jobba i mars månad, hoppas att FK inte bråkar med mig! Har tillsammans med chefen pratat om att ev försöka börja i april, deltid. Får hoppas att det går, men känns som att man får ta en dag i taget! Du gick på havandeskapspenning i juli, gick allt bra då? Hur var den graviditeten? Var det anledningen till att du var sjukskriven 25%? Vi funderar på att försöka få ett syskon och det är ju givetvis med blandade känslor, kan bara gissa att det skulle bli en oerhört orolig tid. Jag hoppas verkligen att allt gick bra för er och att era 3 döttrar fick ett efterlängtat syskon<3! 
Stor kram

Hoppar in lite i er konversation här.
först och främst, uska78, beklagar så det som hände er dotter! kan verkligen inte tänka mig känslan att förlora sitt barn när man är över tiden...
till nora131218 ville jag bara säga att jag började jobba igen i måndags, fruktansvärt jobbigt kliv då det blev ännu mer verkligt att vår dotter verkligen inte ligger i magen längre, var ju denna veckan jag hade planerat att gå hem innan födseln.. hamnade i en "obekväm" situation redan första dagen med en vårdtagare som jag inte kunde hjälpa på bästa sätt tyvärr och jag höll på att bryta ihop totalt i dennes hem men fick ju försöka "tygla" mig..då märkte jag verkligen hur skör jag var men jag kämpade på hela dagen och klarade den, har sen jobbat två dagar till och är nu ledig ett par dagar..jag är helt slutkörd och kommer knappt upp på morgonen känner jag och jag är som sagt väldigt känslig för den negativa stressen som ibland uppstår.. tur att jag har underbara arbetskamrater som stötar och hjälper mig! Med detta ville jag säga att ha inte för bråttom till arbetet utan känn efter som vi sagt tidigare, blev så tydligt för mig att man måste vara någorlunda stark eftersom vi jobbar med att ta hand om andra människor och det är inte lätt när man verkligen behöver ta hand om sig själv!
Sen såg jag här att du fick brev av försäkringskassan om inkomsten.gör mig ursinnig att läsa det då jag också fick ett sånt brev i januari och givetvis ringde försäkringskassan och berättade vilket fruktansvärt misstag dom gjort!! Ska det vara så svårt att få stopp på såna saker, det får ju bara inte ske!! Var tydligen inte första gången det hade hänt enligt den tjejen dom kopplade mig till (som skulle gå vidare med det) och sen läser jag att du också fått ett några veckor efter mig, usch för FK!!
Kram kram!