Hur öppna är ni med att ni påbörjat denna resa?

Hej på dig:)

Jag förstår precis din situation. Jag och min sambo (båda 28 år) började på utredning i september 2014 efter att ha försökt få barn i ett år. Nu får vi hjälp för att jag ska få skjuts på min ÄL, och äter nu pergotime.

Jag har alltid trott att det ska gå relativt snabbt för oss att få barn. Så vi väntade tills vi var mer än redo. Månaderna gick och jag fick min första mens i januari 2014 efter att ha slutat med P-piller i augusti 2013. Man tänker, precis som du skriver.. Varför ska inte vi kunna göra barn som alla andra. Man ser gravidmagar överallt:/

Jag har berättat för min familj och min närmsta vän. Men det är inget jag vill dela med mig av till vem som helst. Om det drar ut på tiden så kanske jag känner annorlunda. Men det är nog främst av den anledningen att jag skäms:( Följ ditt hjärta och berätta för dem som det känns naturligt med:)

Ja, man blir så ledsen och alla tankar handlar om barn. Men vi får hålla ut, 2015 är nog vårat och erat år:) Kämpa på tjejen så kommer plusset när du minst anar det:) KRAM

Bara några få nära vänner vet om våran kamp. Vi känner inte för att dela med oss om detta privata till andra. Måste väl dock säga till chefen sen när ivf börjar.

Ett tips är att starta en blogg... där kan du vara anonym och få ur dig tankar och frustration. Bra att gå tillbaka till också och se när man gjort vissa undersökningar osv

Från början visste fler, även när vi påbörjade IVF:erna. Nu vet endast ett par efter alla dessa år för det blir bara korkade och elaka eller överhurtiga kommentarer annars. Dessutom tror jag de flesta tror vi gett upp. Vi orkar inte berätta längre heller,resan har ju tagit över 8 år hittills... Om ni berättar måste ni vara beredda på standardkommentarerna: Slappna av,ge upp,sluta försök,längta inte,försök varannan dag,bakifrån,köp hund,åk på semester,flytta,köp hus,drick det och ät det så blir du gravid. För de kommer var så säker!

Lycka till med utredningen!

När vi höll på med utredningen så berättade jag bara för några kollegor som annars skulle undra varför jag var borta då och då. De är goda vänner också så det gör inge

Men nu när vi håller på med IVF vet ganska många. Vi håller inte det hemligt men säger inte det till alla, men nu vet familj och fler kollegor. Skulle fler få reda på det hade det inte gjort nått eller.

Min mans familj och 3 nära vänner vet samt en som jag känner ganska ytligt...ämnet kom upp om en gemensam bekant och plopp sa det så berättade jag, det var helt odramatiskt men ändå haha

Vi valde att berätta för familj, vänner och chefen innan vi satte igång. Vi resonerade att det kan vara skönt att ha berättat innan om det blev väldigt jobbigt under tiden.

Vi lyckades på första försöket och när dottern var ett år startade vi syskonförsök som också tog sig på första försöket.
Nu väntar vi vår tredje som har kommit till utan hjälp.
Märkligt att klassas som ofrivilligt barnlösa och sedan få tre barn inom loppet av 3,5 år.

All styrka och lycka till er som kämpar. Många jobbiga stunder att ta sig igenom, men förhoppningsvis går det vägen, och man blir ännu starkare tillsammans!!

Att aktivt tillsammans skaffa barn med hjälp av sjukvården - det är verkligen ett barn som görs av kärlek!! Även om man mer än gärna hade gjort det hemma själva, så är det faktist väldigt speciellt att ha gjort det via ivf.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men ibland så sker det riktiga mirakel....

Vi var väldigt öppna med våra svårigheter att få barn och när vi hade fått tid för utredning började jag blogga öppet om det. Har fortfarande inte lyckats då jag precis fått veta att jag har endometrios (vi försökte i 3 år fram tills jag fick diagnosen). Nu bloggar jag om min endometrios istället.

Jag har bestämt mig för att jag ska sluta skämmas (lättare sagt än gjort) och vara mer öppen om detta. Folk p jobbet undrar varför jag är borta ofta. Varför jag är på dåligt humör helt plötsligt och varför jag inte är den där glada Therese som jag alltid varit. 
Det kan hjälpa att folk vet vad som pågår. Räknar starkt med att folk kommer komma med dumma kommentarer och egna "råd" om hur man ska göra men det får man väll ta med en nya salt =)

vi har gjort lite både och. I början var vi otroligt hemlighetsfulla. Den absolut närmsta familjen har fått veta. Vissa syskon har varit helt ovetande.

Nu när vi gjort 70% av graviditeten så är vi öppna med att det är genom IVF vårt barn blivit till... Mest för att underlätta för andra och deras funderingar. Vissa har kommit fram och velat prata om behandlingar. Andra har delat med sig av att deras barn också blivit till genom ivf. :) Jag tycker det är lite jobbigt med allt detta hyssjande om infertilitet...

Däremot tycker jag att man ska göra som man själv känner för. Jag fick ett MA och det påverkade mig så mycket att det inte gick att hålla hemligt på min arbetsplats... Men kan man undvika att prata om det så ska man nog det till en början...

Vi valde att prata med våra närmaste vänner och familj om vårt problem med att få barn. Sen jobbar jag på en liten arbetsplats med 6 anställda så jag valde att berätta för dem då jag visste att en kollega vart i vår situation. Jag kan bolla mina tankar och funderingar med henne vilket känns väldigt skönt!

Det kan verkligen va en berg o dalbana känslomässigt så det är skönt att kunna prata av sig!

jag och min sambo startade en utredning i dec och kommit en liten bit på vägen.
gjort lite prover å träffat 2 läkare.
Men inte berättat det för mer än min syster och hans syster och en god vän.
Tycker det känns för blottande på något vis. Är inte redo för att de ska "tycka synd" om oss.  jag kanske blir mer öppen med att berätta med tiden.
Men kommer berätta den dagen när jag blir gravid som jag hoppas jag kommer bli, att vi fick kämpa för det, och att det inte är så lätt för alla.

Det bästa jag har gjort i allt elände med försök, missfall och utredning är att jag varit totalt öppen till alla som undrar. Är så skönt att slippa dumma frågor eller påståenden som kan såra! Alla är så förstående och det underlättar när kollegorna vet varför jag helt plötsligt börjar gråta, springer på toaletten, behöver vara hemma eller måste åka till sjukhuset. Innan vi började och innan vi pratade öppet om det kunde en del släktingar komma med sårande saker, som bara var väl menande men för någon som går igenom det vi gick igenom, var det fruktansvärt att höra.

Jag ångar inte en sekund att vi är öppna med allt. Jag har inget att skämmas för. Jag mår mycket bättre av att vara öppen om det.

Hej,
Vi har bara berättat för våra respektive familjer, föräldrar och syskon.

Och jag känner mig inte bekväm med att prata med andra om det. Det känns okvinnligt att ha problem.

Jag får ofta känslan av att ingen bryr sig, de har sina barn och sina gravidmagar, och jag vill inte tynga dem med min problem. Nu är det säkert inte så, men...

Vi är precis uppe i vår första IVF-behandling, och vi har valt att bara berätta för våra respektive närmsta chefer samt en vän som är bosatt utomlands (dessutom är denna vän gynekolog också, så vi känner att h*n har en annan förståelse). Jag vacklade även i frågan om att ens berätta för chefen, men sen kände jag att det var enklast eftersom jag behövde kunna ta ledigt från jobbet med kort varsel, och om det hade uppstått några komplikationer under behandlingen eller att jag bara skulle må allmänt dåligt så underlättar det mycket att chefen vet. Dessutom kändes det inte bra att bara sjukanmäla mig med någon påhittad orsak, eftersom vi var tvungna att åka till en annan stad för själva äggplocket och insättningen, det hade blivit väldigt jobbigt om man mött någon från jobbet... Men jag berättade först när vi påbörjade behandlingen och jag visste att äggplock och återföring väntade inom de närmsta veckorna. Innan har jag haft tur och oftast kunnat gå på läkarbesök tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. Dessutom får jag gå på läkarbesök på arbetstid och har väldigt nära till min mottagning, så vissa gånger har jag bara sagt "jag ska på ett läkarbesök idag kl. 13 så jag försvinner en stund efter lunch". Min chef är inte särskilt nyfiken av sig och respekterar att jag är ganska privat av mig.

Vi känner att vi inte vill berätta för några andra. Inte för att vi på något sätt skäms, den tanken har faktiskt aldrig slagit mig. Och det gör mig ledsen att andra skäms över situationen. Det är verkligen inget att skämmas för att man inte kan få barn! Men jag känner först och främst att vår oförklarliga barnlöshet är något väldigt privat, jag vill inte dela det med hela världen eller ens mina närmsta kollegor. Dessutom slipper man de glada tillropen och alla "goda råd", som jag faktiskt inte är intresserad av. Och jag vill verkligen inte få frågor om hur det går, om det har "blivit något än" eller en massa sneglande blickar på min mage (det är tillräckligt av den varan på en arbetsplats med stor babyboom när man är en av de få kvinnorna som har partner men inte har barn och man dessutom är över 30). Sen har ingen av oss känt något behov av att prata av sig med någon utomstående. Vi pratar med varandra när vi tycker att det behövs.

En sak som också bidragit till att vi inte har berättat ens för någon i vår familj är att vi önskar att få berätta själva om när vi väl har lyckats, när det faktiskt är ett barn på gång. (Även om hoppet är litet ibland måste man ju tro på att det kommer att fungera.) Det kanske är löjligt, men jag vill jättegärna spontant få berätta själv för mina föräldrar och syskon att vi väntar barn, utan att först ha berättat att vi har kämpat i flera år och "förvarnat" dem genom olika behandlingar etc.